Alcazaba är den mest primitiva delen av det monumentala komplexet, byggt på resterna av en forntida Zirid-fästning.

Nasridernas Alcazabas ursprung går tillbaka till 1238, då den förste sultanen och grundaren av Nasriddynastin, Muhammad Ibn al-Alhmar, beslutade att flytta sultanatets säte från Albaicín till den motsatta kullen, Sabika.

Platsen som Al-Ahmar valde var idealisk eftersom Alcazaba, belägen vid den västra änden av kullen och med en triangulär layout, mycket lik fören på ett skepp, garanterade optimalt försvar för det som skulle bli palatinstaden Alhambra, byggd under dess beskydd.

Alcazaba, utrustad med flera murar och torn, byggdes med en tydlig defensiv avsikt. Det var i själva verket ett övervakningscenter på grund av sitt läge tvåhundra meter ovanför staden Granada, vilket garanterade visuell kontroll över hela det omgivande territoriet och representerade i sin tur en symbol för makt.

Inuti ligger militärkvarteret, och med tiden etablerades Alcazaba som en liten, oberoende mikrostad för högt uppsatta soldater, ansvariga för försvaret och beskyddet av Alhambra och dess sultaner.

När vi kommer in i citadellen befinner vi oss i vad som verkar vara en labyrint, även om det i verkligheten är en process av arkitektonisk restaurering med hjälp av anastylos, vilket har möjliggjort restaureringen av det gamla militärkvarteret som hade förblivit begravt fram till början av 1900-talet.

Sultanens elitgarde och resten av den militära kontingent som ansvarade för försvaret och säkerheten i Alhambra bodde i detta område. Det var därför en liten stad inom själva Alhambras palatinska stad, med allt som behövdes för det dagliga livet, såsom bostäder, verkstäder, ett bageri med ugn, lagerlokaler, en cistern, ett hamam, etc. På detta sätt kunde militären och civilbefolkningen hållas separerade.

I detta område kan vi tack vare denna restaurering betrakta den typiska planlösningen för ett muslimskt hus: en entré med en hörningång, en liten innergård som husets centrala axel, rum som omger gården och en latrin.

Dessutom upptäcktes en fängelsehåla under jord i början av 1900-talet. Lätt att känna igen från utsidan på den moderna spiraltrappan som leder upp till den. Denna fängelsehåla innehöll fångar som kunde användas för att erhålla betydande fördelar, vare sig politiska eller ekonomiska, eller, med andra ord, personer med högt bytesvärde.

Detta underjordiska fängelse är format som en inverterad tratt och har en cirkulär planlösning. Vilket gjorde det omöjligt för dessa fångar att fly. Faktum är att fångarna fördes in med hjälp av ett system av remskivor eller rep.

Kruttornet fungerade som en defensiv förstärkning på södra sidan av Vela-tornet och därifrån började militärvägen som ledde till de Röda tornen.

Sedan 1957 är det i detta torn vi kan hitta några verser inristade i sten, vars författarskap motsvarar mexikanen Francisco de Icaza:

"Ge allmosor, kvinna, det finns ingenting i livet,
som straffet för att vara blind i Granada.”

Utrymmet som Adarves trädgård upptar går tillbaka till 1500-talet, då en artilleriplattform byggdes i samband med att Alcazaba anpassades för artilleri.

Det var redan på 1600-talet som militär användning förlorade sin betydelse och den femte markisen av Mondéjar, efter att ha utsetts till Alhambras vaktmästare år 1624, beslutade att omvandla detta utrymme till en trädgård genom att fylla utrymmet mellan ytter- och innermurarna med jord.

Det finns en legend som hävdar att det var på denna plats som några porslinsvaser fyllda med guld hittades gömda, troligen gömda av de sista muslimerna som bebodde området, och att en del av det hittade guldet användes av markisen för att finansiera skapandet av denna vackra trädgård. Man tror att kanske en av dessa vaser är ett av de tjugo stora Nasridiska gyllene lerkärl som finns bevarade i världen. Vi kan se två av dessa vaser på Nationalmuseet för spansk-muslimsk konst, som ligger på bottenvåningen i Karl V:s palats.

Ett av de anmärkningsvärda inslagen i denna trädgård är närvaron av en gryteformad fontän i den centrala delen. Denna fontän har haft olika platser, den mest slående och anmärkningsvärda var på Patio de los Leones, där den placerades 1624 över lejonfontänen med efterföljande skador. Koppen stod på den platsen fram till 1954 då den togs bort och placerades här.

Under Nasriddynastin var detta torn känt som Torre Mayor och från 1500-talet kallades det även Torre del Sol, eftersom solen reflekterades i tornet vid middagstid och fungerade som ett solur. Men dess nuvarande namn kommer från ordet velar, med tanke på att den tack vare sin höjd på tjugosju meter ger en utsikt på trehundrasextio grader som gör att all rörelse kan ses.

Tornets utseende har förändrats över tid. Ursprungligen hade den bröstvärn på sin terrass, vilka förlorades på grund av flera jordbävningar. Klockan tillkom efter att de kristna erövrat Granada.

Detta användes för att varna befolkningen för eventuella faror, jordbävningar eller brand. Ljudet från denna klocka användes också för att reglera bevattningsscheman i Vega de Granada.

Nuförtiden, och enligt traditionen, rings klockan varje 2 januari för att fira erövringen av Granada den 2 januari 1492.

Puerta de las Armas, belägen i Alcazabas norra vägg, var en av huvudingångarna till Alhambra.

Under Nasriddynastin korsade medborgarna Darro-floden via Cadí-bron och klättrade uppför kullen längs en stig som nu är dold av San Pedro-skogen, tills de nådde porten. Innanför porten var de tvungna att deponera sina vapen innan de gick in i inhägnaden, därav namnet "Vapenporten".

Från terrassen på detta torn kan vi nu njuta av en av de bästa panoramautsikterna över staden Granada.

Strax framför oss hittar vi stadsdelen Albaicín, igenkännlig på sina vita hus och labyrintiska gator. Detta område utsågs till ett världsarv av UNESCO 1994.

Det är i detta område som en av Granadas mest berömda utsiktspunkter ligger: Mirador de San Nicolás.

Till höger om Albaicín ligger stadsdelen Sacromonte.

Sacromonte är Granadas mest typiska gamla zigenarkvarter och flamencons födelseplats. Detta område kännetecknas också av närvaron av troglodytbostäder: grottor.

Vid foten av Albaicín och Alhambra ligger Carrera del Darro, intill floden med samma namn.

Torre de Homage är ett av de äldsta tornen i Alcazaba, med en höjd på tjugosex meter. Den har sex våningar, en terrass och en underjordisk fängelsehåla.

På grund av tornets höjd upprättades kommunikation med kungarikets vakttorn från dess terrass. Denna kommunikation upprättades genom ett system av speglar under dagen eller rök med brasor på natten.

Man tror att det, på grund av tornets utskjutande position på kullen, troligen var den plats som valdes för att visa upp Nasriddynastins banderoller och röda flaggor.

Basen till detta torn förstärktes av de kristna med det så kallade Kubtornet.

Efter erövringen av Granada planerade de katolska monarkerna en rad reformer för att anpassa Alcazaba till artilleri. Således reser sig Kubtornet över Tahona-tornet, vilket tack vare sin cylindriska form ger ett större skydd mot eventuella stötar, jämfört med de fyrkantiga Nasrid-tornen.

Generalife, beläget på Cerro del Sol, var sultanens almunia, eller med andra ord, ett palatslikt lantställe med fruktträdgårdar, där man förutom jordbruk även födde upp djur för Nasridernas hov och bedrev jakt. Det uppskattas att dess byggande började i slutet av 1200-talet av Sultan Muhammad II, son till grundaren av Nasriddynastin.

Namnet Generalife kommer från arabiskan ”yannat-al-arif” som betyder arkitektens trädgård eller fruktträdgård. Det var ett mycket större område under Nasridperioden, med minst fyra fruktträdgårdar, och sträckte sig till en plats som idag är känd som "rapphönsslätten".

Detta lantställe, som vesiren Ibn al-Yayyab kallade Lyckans Kungliga Hus, var ett palats: sultanens sommarpalats. Trots närheten till Alhambra var det tillräckligt privat för att han skulle kunna fly och koppla av från hovets och regeringens spänningar, samt njuta av behagligare temperaturer. På grund av sitt läge på en högre höjd än den palatinska staden Alhambra sjönk temperaturen inuti.

När Granada erövrades blev Generalife de katolska monarkernas egendom, som ställde det under beskydd av en alcaide eller befälhavare. Filip II avstod slutligen det eviga borgmästerskapet och ägandet av platsen till familjen Granada Venegas (en familj av konverterade moriscos). Staten återfick platsen först efter en rättegång som varade i nästan 100 år och slutade med en förlikning utanför domstol 1921.

Avtal genom vilket Generalife skulle bli ett nationellt kulturarv och förvaltas tillsammans med Alhambra genom styrelsen, och därmed bilda styrelsen för Alhambra och Generalife.

Den utomhusamfiteater vi stötte på på väg till Generalifepalatset byggdes 1952 med avsikten att vara värd för, precis som varje sommar, Granadas internationella musik- och dansfestival.

Sedan 2002 har man också hållit en flamencofestival, tillägnad Granadas mest berömda poet: Federico García Lorca.

Under Nasriddynastin började vägen som förband palatinstaden och Generalife från Puerta del Arabal, inramad av den så kallade Torre de los Picos, så namngiven eftersom dess bröstvärn slutar i tegelpyramider.

Det var en slingrande, sluttande väg, skyddad på båda sidor av höga murar för ökad säkerhet, och ledde till ingången till Patio del Descabalgamiento.

Dessa ruiner eller grundstenar är de arkeologiska lämningarna av det som en gång var det så kallade Vännernas hus. Dess namn och användning har kommit till oss tack vare Ibn Luyúns "Avhandling om jordbruk" från 1300-talet.

Det var därför en bostad avsedd för människor, vänner eller släktingar som sultanen aktade och ansåg viktiga att ha nära sig, men utan att inkräkta på deras integritet, så det var en isolerad bostad.

Denna Oleander Walk byggdes i mitten av 1800-talet för drottning Elizabeth II:s besök och för att skapa en mer monumental tillgång till palatsets övre del.

Oleander är ett annat namn för det rosa lagerträdet, som syns i form av ett prydnadsvalv på denna promenad. I början av promenaden, bortom de övre trädgårdarna, finns ett av de äldsta exemplen på den moriska myrten, som nästan var förlorad och vars genetiska fingeravtryck fortfarande undersöks idag.

Det är en av Alhambras mest karakteristiska växter, som kännetecknas av sina böjda blad, som är större än den vanliga myrten.

Paseo de las Adelfas ansluter till Paseo de los Cipreses, som fungerar som en länk som leder besökare till Alhambra.

Ett av de bäst bevarade och unika elementen i Generalife är den så kallade Vattentrappan. Man tror att denna trappa – uppdelad i fyra sektioner med tre mellanliggande plattformar – under Nasriddynastin hade vattenkanaler som flödade genom de två glaserade keramiska ledstängerna, matade av den kungliga kanalen.

Denna vattenledning nådde ett litet oratorium, om vilket inga arkeologiska uppgifter finns kvar. I dess ställe har det sedan 1836 funnits en romantisk utsiktsplattform som uppförts av godsförvaltaren vid den tiden.

Klättringen uppför denna trappa, inramad av ett lagervalv och sorlet av vatten, skapade förmodligen en idealisk miljö för att stimulera sinnena, komma in i ett klimat som gynnar meditation och utföra tvagning före bön.

På markerna kring palatset uppskattas det att det måste ha funnits minst fyra stora trädgårdar organiserade på olika nivåer eller paratas , inneslutna av adobeväggar. Namnen på dessa fruktträdgårdar som har bevarats till vår tid är: Grande, Colorada, Mercería och Fuente Peña.

Dessa fruktträdgårdar har fortsatt, i större eller mindre utsträckning, sedan 1300-talet, att odlas med samma traditionella medeltida tekniker. Tack vare denna jordbruksproduktion behöll Nasridernas hov ett visst oberoende från andra externa jordbruksleverantörer, vilket gjorde det möjligt för dem att tillgodose sina egna livsmedelsbehov.

De användes för att odla inte bara grönsaker, utan även fruktträd och betesmark för djur. Till exempel odlas kronärtskockor, aubergine, bönor, fikon, granatäpplen och mandelträd idag.

Idag använder de bevarade fruktträdgårdarna fortfarande samma jordbruksproduktionstekniker som användes under medeltiden, vilket ger denna plats stort antropologiskt värde.

Dessa trädgårdar nås från Patio de la Sultana via en brant 1800-talstrappa, kallad Lejontrappan, på grund av de två glaserade lergodsfigurerna ovanför grinden.

Dessa trädgårdar kan betraktas som ett exempel på den romantiska trädgården. De är placerade på pelare och utgör den högsta delen av Generalife, med spektakulär utsikt över hela det monumentala komplexet.

Närvaron av vackra magnolior sticker ut.

Rosenträdgårdarna går tillbaka till 1930- och 1950-talen, då staten förvärvade Generalife 1921.

Behovet uppstod då att öka värdet på ett övergivet område och strategiskt koppla det till Alhambra genom en gradvis och smidig övergång.

Patio de la Acequia, även kallad Patio de la Ría på 1800-talet, har idag en rektangulär struktur med två vända paviljonger och en burspråk.

Namnet på gården kommer från den kungliga kanalen som rinner genom detta palats, runt vilken fyra trädgårdar är arrangerade i ortogonala parterres på en lägre nivå. På båda sidor om bevattningsdiket finns fontäner som utgör en av de mest populära bilderna av palatset. Dessa fontäner är dock inte originella, eftersom de stör den lugn och ro som sultanen sökte under sina stunder av vila och meditation.

Detta palats har genomgått många förvandlingar, eftersom denna gårdsplan ursprungligen var stängd för den utsikt vi har idag genom galleriet med 18 valv i belvedere-stil. Den enda delen som skulle låta dig betrakta landskapet skulle vara den centrala utsiktspunkten. Från denna ursprungliga synvinkel, sittande på golvet och lutad mot fönsterbrädan, kunde man beundra panoramautsikten över den palatinska staden Alhambra.

Som ett vittnesbörd om dess förflutna finner vi Nasrid-dekorationer i utsiktspunkten, där överlagringen av Sultan Ismail I:s gipsverk över Muhammed III:s framträder. Detta gör det tydligt att varje sultan hade olika smaker och behov och anpassade palatsen därefter, vilket lämnade sitt eget prägel eller avtryck.

När vi passerar utsiktspunkten, och om vi tittar på valvens insida, hittar vi även emblem för de katolska monarkerna, såsom oket och pilarna, samt mottot "Tanto Monta".

Gårdens östra sida är ny på grund av en brand som inträffade 1958.

Innan vi går in på Patio de la Acequia hittar vi Patio de la Guardia. En enkel innergård med portikerade gallerier, en fontän i mitten, som också är dekorerad med pomeransträd. Denna gårdsplan måste ha fungerat som kontrollområde och förrum innan man fick tillgång till sultanens sommarkvarter.

Det som sticker ut med den här platsen är att vi, efter att ha gått uppför några branta trappor, hittar en dörröppning inramad av en överstycke dekorerad med kakel i nyanser av blått, grönt och svart mot en vit bakgrund. Vi kan också se, om än sliten av tidens gång, Nasridnyckeln.

När vi klättrar uppför trapporna och passerar genom denna dörröppning stöter vi på en krök, vaktbänkarna och en brant, smal trappa som leder oss till palatset.

Patio de la Sultana är ett av de mest omvandlade utrymmena. Man tror att platsen som nu upptas av denna innergård – även kallad Cypress Patio – var det område som avsetts för det tidigare hamamet, Generalife-baden.

På 1500-talet förlorade den denna funktion och blev en trädgård. Med tiden byggdes ett nordligt galleri, tillsammans med en U-formad pool, en fontän i mitten och trettioåtta bullriga strålar.

De enda bevarade elementen från Nasridperioden är Acequia Real-vattenfallet, skyddat bakom ett staket, och en liten del av en kanal som leder vattnet mot Patio de la Acequia.

Namnet ”Cypress Patio” kommer från det döda, hundra år gamla cypressträdet, vars endast stam finns kvar idag. Bredvid detta finns en keramisk plakett från Granada som berättar om 1500-talslegenden om Ginés Pérez de Hita, enligt vilken denna cypress bevittnade de amorösa mötena mellan den siste sultanens favorit, Boabdil, och en ädel riddare från Abencerraje.

Patio del Descabalgamiento, även känd som Patio Polo, är den första innergården vi möter när vi kommer in i Generalife-palatset.

Transportmedlet som sultanen använde för att komma till Generalife var hästen och som sådan behövde han en plats att stiga av och hysa dessa djur. Denna gårdsplan tros ha varit avsedd för detta ändamål, eftersom den var platsen för stallen.

Den hade stödbänkar för att stiga på och av hästen, och två stall i sidofacken, som fungerade som stall i den nedre delen och höloft i den övre delen. Dryckeshon med färskt vatten för hästarna kunde inte heller saknas.

Värt att notera här: ovanför dörröverstycket som leder till nästa gårdsplan hittar vi Alhambra-nyckeln, en symbol för Nasriddynastin, som representerar hälsning och äganderätt.

Den norra portiken är den bäst bevarade och var avsedd att hysa sultanens kvarter.

Vi finner en portik med fem valv som stöds av pelare och alhamíes i deras ändar. Efter denna portik, och för att komma till Royal Hall, passerar man genom en trippelbåge där det finns dikter som talar om slaget vid La Vega eller Sierra Elvira år 1319, vilket ger oss information om platsens datering.

På sidorna av denna trippelbåge finns också *taqas*, små nischer utgrävda i väggen där vatten placerades.

Kungliga salen, belägen i ett fyrkantigt torn dekorerat med gips, var platsen där sultanen – trots att detta var ett fritidspalats – tog emot brådskande audienser. Dessa audienser, enligt verser som finns nedtecknade där, måste vara korta och direkta för att inte störa emirens vila i onödan.

Nasridpalatsen utgör det mest symboliska och slående området i det monumentala komplexet. De byggdes på 1300-talet, en tid som kan betraktas som en av stor prakt för Nasriddynastin.

Dessa palats var det område som var reserverat för sultanen och hans nära släktingar, där familjelivet ägde rum, men också kungarikets officiella och administrativa liv.

Palatsen är: Mexuar, Comares-palatset och Lejonpalatset.

Var och en av dessa palats byggdes oberoende av varandra, vid olika tidpunkter och med sina egna distinkta funktioner. Det var efter erövringen av Granada som palatsen förenades och från och med det ögonblicket kom de att bli kända som Kungahuset, och senare som Gamla kungahuset, när Karl V bestämde sig för att bygga sitt eget palats.

Mexuar är den äldsta delen av Nasridpalatset, men det är också det utrymme som har genomgått de största förvandlingarna över tid. Dess namn kommer från arabiskan *Maswar*, vilket syftar på platsen där sultanens *Sura* eller ministerråd möttes, vilket avslöjar en av dess funktioner. Det var också förkammaren där sultanen skipade rättvisa.

Byggandet av Mexuar tillskrivs Sultan Isma'il I (1314–1325) och modifierades av hans sonson Muhammad V. Det var dock de kristna som mest förvandlade detta utrymme genom att omvandla det till ett kapell.

Under Nasridperioden var detta utrymme mycket mindre och var organiserat kring de fyra centrala kolonnerna, där det karakteristiska Nasridiska kubiska kapitälet, målat i koboltblått, fortfarande kan ses. Dessa kolonner stöddes av en lykta som gav zenitalt ljus, som togs bort på 1500-talet för att skapa övre rum och sidofönster.

För att omvandla utrymmet till ett kapell sänktes golvet och ett litet rektangulärt utrymme lades till längst bak, nu avskilt av en träbalustrad som indikerar var det övre köret var placerat.

Den keramiska golvlisten med stjärndekoration hämtades från annat håll. Bland dess stjärnor kan man omväxlande se: Nasridrikets vapensköld, kardinal Mendozas, österrikarnas dubbelhövdade örn, mottot "Det finns ingen segrare utom Gud" och Herkules pelare från den kejserliga skölden.

Ovanför sockeln upprepar en epigrafisk fris av gips: ”Riket är Guds. Styrkan är Guds. Äran är Guds.” Dessa inskriptioner ersätter de kristna utlösningarna: "Christus regnat. Christus vincit. Christus imperat."

Den nuvarande ingången till Mexuar öppnades i modern tid, vilket ändrade platsen för en av Herkules pelare med mottot "Plus Ultra", som flyttades till östra väggen. Gipskronan över dörren finns kvar på sin ursprungliga plats.

Längst bak i rummet leder en dörr till oratoriet, som ursprungligen nådes via Machuca-galleriet.

Detta utrymme är ett av de mest skadade i Alhambra på grund av explosionen av ett krutmagasin år 1590. Det restaurerades 1917.

Under restaureringen sänktes golvnivån för att förhindra olyckor och underlätta besök. Som ett vittne till den ursprungliga nivån finns en sammanhängande bänk kvar under fönstren.

Denna imponerande fasad, som genomgick en omfattande restaurering mellan 1800- och 1900-talen, byggdes av Muhammed V för att fira erövringen av Algeciras år 1369, vilket gav honom herravälde över Gibraltarsundet.

På denna gårdsplan tog sultanen emot undersåtar som beviljades en särskild publik. Den placerades i fasadens centrala del, på en jamuga mellan de två dörrarna och under den stora takfoten, ett mästerverk av Nasrids snickeri som krönte den.

Fasaden har en stor allegorisk belastning. I den kunde deltagarna läsa:

"Min ställning är som en krona och min port som en gaffel: västern tror att i mig finns östern."
Al-Gani bi-llah har anförtrott mig att öppna dörren till den seger som tillkännages.
Nåväl, jag väntar på att han ska dyka upp när horisonten visar sig på morgonen.
Må Gud göra hans verk lika vackert som hans karaktär och gestalt är!

Dörren till höger fungerade som ingång till de privata kvarteren och serviceområdet, medan dörren till vänster, genom en böjd korridor med bänkar för vakten, ger tillgång till Comares-palatset, närmare bestämt till Patio de los Arrayanes.

Undersåtar som fick audiens väntade framför fasaden, separerade från sultanen av den kungliga vakten, i rummet som nu kallas Gyllene rummet.

Namnet *Gyllene kvarteret* kommer från de katolska monarkernas period, då Nasridernas kassetttak målades om med gyllene motiv och monarkernas emblem införlivades.

Mitt på gården finns en låg marmorfontän med gallonfontäner, en replika av Lindaraja-fontänen som bevaras på Alhambra-museet. På ena sidan av högen leder ett galler till en mörk underjordisk korridor som används av vakten.

Ett av kännetecknen för det hispano-muslimska huset är tillgången till bostaden genom en svängd korridor som leder till en öppen innergård, navet för livet och hemmets organisation, utrustad med en vattenfunktion och vegetation. Samma koncept finns i Patio de los Arrayanes, men i större skala, 36 meter lång och 23 meter bred.

Patio de los Arrayanes är centrum för Comarespalatset, där Nasridrikets politiska och diplomatiska aktivitet ägde rum. Det är en rektangulär uteplats med imponerande dimensioner vars centrala axel är en stor pool. I den fungerar det stilla vattnet som en spegel som ger djup och vertikalitet åt utrymmet, och skapar därmed ett palats vid vattnet.

I båda ändar av poolen sprutar jetstrålar försiktigt in vatten för att inte störa spegeleffekten eller stillheten i platsen.

Flankerar dammen finns två rabatter med myrten, vilket gett den nuvarande platsen dess namn: Patio de los Arrayanes. Förr i tiden var den även känd som Patio de la Alberca.

Närvaron av vatten och vegetation är inte bara ett svar på dekorativa eller estetiska kriterier, utan också på avsikten att skapa trevliga utrymmen, särskilt på sommaren. Vatten friskar upp miljön, medan växtlighet bevarar fukt och ger arom.

På gårdens längre sidor finns fyra fristående bostäder. På norra sidan står Comares-tornet, som inrymmer tronrummet eller ambassadörsrummet.

På södra sidan fungerar fasaden som en trompe l'oeil , eftersom byggnaden som fanns bakom den revs för att förbinda Karl V:s palats med det gamla kungliga huset.

Innan vi går in i Nasridpalatsen, om vi tittar till vänster, hittar vi två gårdar.

Den första är Patio de la Mezquita, uppkallad efter den lilla moskén som ligger i ett av dess hörn. Men sedan 1900-talet har den också varit känd som Prinsarnas Madrasa, eftersom dess struktur har likheter med Granadas Madrasa.

Längre fram ligger Patio de Machuca, uppkallad efter arkitekten Pedro Machuca, som var ansvarig för att övervaka byggandet av Karl V:s palats på 1500-talet och som bodde där.

Denna innergård är lätt att känna igen på den flikformade poolen i mitten, såväl som på de välvda cypresserna, som återställer den arkitektoniska känslan i utrymmet på ett icke-invasivt sätt.

Båtrummet är förrummet till tronrummet eller ambassadörsrummet.

På posterna på valvet som leder till detta rum hittar vi nischer, snidade i marmor och dekorerade med färgade kakelplattor. Detta är ett av de mest karakteristiska ornamentala och funktionella elementen i Nasridpalatset: *taqorna*.

*Taqas* är små nischer utgrävda i väggarna, alltid arrangerade parvis och vända mot varandra. De användes för att hålla kannor med färskt vatten att dricka eller doftande vatten för att tvätta händerna.

Hallens nuvarande tak är en reproduktion av originalet, som förlorades i en brand 1890.

Namnet på detta rum kommer från en fonetisk förändring av det arabiska ordet *baraka*, som betyder "välsignelse", och som upprepas ett flertal gånger på väggarna i rummet. Det kommer inte, som man allmänt tror, från den inverterade båttaksformen.

Det var på denna plats som de nya sultanerna bad om sin guds välsignelse innan de kröntes som sådana i tronrummet.

Innan vi går in i tronrummet hittar vi två sidoingångar: till höger, ett litet oratorium med sin mihrab; och till vänster, ingångsdörren till Comares-tornets interiör.

Ambassadörssalen, även kallad tronsalen eller Comares-salen, är platsen för sultanens tron och därför Nasriddynastins maktcentrum. Kanske av denna anledning ligger det i Torre de Comares, det största tornet i det monumentala komplexet, på 45 meters höjd. Dess etymologi kommer från arabiskan *arsh*, vilket betyder tält, paviljong eller tron.

Rummet är format som en perfekt kub, och dess väggar är täckta med rik dekoration ända upp till taket. På sidorna finns nio identiska alkover grupperade i grupper om tre med fönster. Den mittemot ingången har mer utsmyckad dekoration, eftersom det var den plats som sultanen ockuperade, bakgrundsbelyst, vilket gynnar effekten av bländning och överraskning.

Förr i tiden täcktes fönster med målat glas med geometriska former som kallades *cumarias*. Dessa förlorades på grund av chockvågen från ett krutmagasin som exploderade år 1590 i Carrera del Darro.

Vardagsrummets dekorativa rikedom är extrem. Det börjar längst ner med geometriskt formade plattor, vilket skapar en visuell effekt som liknar ett kalejdoskop. Det fortsätter på väggarna med stuckaturer som ser ut som hängande gobelänger, dekorerade med växtmotiv, blommor, snäckor, stjärnor och riklig epigrafi.

Den nuvarande skriften är av två typer: kursiv, den vanligaste och lätt igenkännbara; och kufisk, ett kulturellt manus med rätlinjiga och kantiga former.

Bland alla inskriptioner är den mest anmärkningsvärda den som syns under taket, på väggens övre del: sura 67 i Koranen, kallad *Riket* eller *Herradömet*, som löper längs de fyra väggarna. Denna sura reciterades av de nya sultanerna för att förkunna att deras makt kom direkt från Gud.

Bilden av gudomlig makt representeras också i taket, som består av 8 017 olika delar som, genom stjärnhjul, illustrerar islamisk eskatologi: de sju himlarna och en åttonde, paradiset, Allahs tron, representerad av muqarnas centrala kupol.

För att komma till det kristna kungahuset måste du använda en av dörrarna som är öppna i den vänstra alkoven i De två systrarnas sal.

Karl V, sonson till de katolska monarkerna, besökte Alhambra i juni 1526 efter att ha gift sig med Isabella av Portugal i Sevilla. Vid ankomsten till Granada bosatte sig paret i själva Alhambra och beordrade byggandet av nya rum, idag kända som Kejsarens kammare.

Dessa utrymmen bryter helt med Nasridernas arkitektur och estetik. Men eftersom det byggdes på trädgårdsområden mellan Comares-palatset och Lejonpalatset är det möjligt att se den övre delen av Royal Hammam eller Comares Hammam genom några små fönster till vänster om korridoren. Några meter längre fram ger andra öppningar utsikt över Sänghallen och Musikergalleriet.

De kungliga baden var inte bara en plats för hygien, utan också en idealisk plats för att odla politiska och diplomatiska relationer på ett avslappnat och vänligt sätt, ackompanjerat av musik för att liva upp tillfället. Detta utrymme är endast öppet för allmänheten vid speciella tillfällen.

Genom denna korridor kommer man in i Kejsarens kansli, som utmärker sig för sin renässanskamin med det kejserliga vapenskölden och ett kassettak i trä designat av Pedro Machuca, arkitekten bakom Karl V:s palats. På kassettaket kan man läsa inskriptionen "PLUS ULTRA", ett motto som antogs av kejsaren, tillsammans med initialerna K och Y, motsvarande Karl V och Isabella av Portugal.

När man lämnar hallen, till höger, ligger de kejserliga rummen, som för närvarande är stängda för allmänheten och endast är tillgängliga vid speciella tillfällen. Dessa rum är också kända som Washington Irvings rum, eftersom det var där som den amerikanske romantiske författaren bodde under sin vistelse i Granada. Möjligen var det på den här platsen som han skrev sin berömda bok *Berättelser från Alhambra*. En minnesplakett kan ses ovanför dörren.

Intill Patio de la Reja ligger Patio de Lindaraja, prydd med snidade buxbomshäckar, cypresser och pomeransträd. Denna innergård har fått sitt namn från Nasrid-utsiktsplatsen på dess södra sida, som har samma namn.

Under Nasridperioden hade trädgården ett helt annat utseende än den har idag, eftersom den var ett utrymme öppet mot landskapet.

Med Karl V:s ankomst inhägnades trädgården och antog en layout som liknade ett kloster tack vare ett portikförsett galleri. Kolonner från andra delar av Alhambra användes för dess konstruktion.

I mitten av gården står en barockfontän, över vilken ett Nasrid-marmorbassäng placerades i början av 1600-talet. Fontänen vi ser idag är en replika; Originalet finns bevarat på Alhambra-museet.

Patio de los Leones är kärnan i detta palats. Det är en rektangulär innergård omgiven av ett portikförsett galleri med etthundratjugofyra kolonner, alla olika från varandra, som förbinder palatsets olika rum. Den har en viss likhet med ett kristet kloster.

Detta utrymme anses vara en av den islamiska konstens juveler, trots att det bryter med de vanliga mönstren inom spansk-muslimsk arkitektur.

Palatset symboliserar sig kring konceptet om ett trädgårdsparadis. De fyra vattenkanalerna som löper från gårdsplanens mitt kan representera de fyra floderna i det islamiska paradiset, vilket ger gårdsplanen en korsformad layout. Kolonnerna frammanar en palmskog, likt paradisets oaser.

I mitten finns den berömda Lejonfontänen. De tolv lejonen, även om de är i en liknande position – alerta och med ryggarna mot fontänen – har olika drag. De är snidade ur vit makaelmarmor, noggrant utvalda för att dra nytta av stenens naturliga ådror och framhäva dess särdrag.

Det finns olika teorier om dess symbolik. Vissa tror att de representerar styrkan i Nasriddynastin eller Sultan Muhammed V, zodiakens tolv tecken, dygnets tolv timmar eller till och med en hydraulisk klocka. Andra hävdar att det är en nytolkning av Judeens bronshav, som bärs upp av tolv tjurar, här ersatta av tolv lejon.

Den centrala skålen höggs troligen in situ och innehåller poetiska inskriptioner som lovordar Muhammed V och det hydrauliska systemet som matar fontänen och reglerar vattenflödet för att förhindra överfyllning.

"Till utseendet verkar vatten och marmor smälta samman utan att vi vet vilken av de två som glider."
Ser du inte hur vattnet rinner ner i skålen, men dess pipar omedelbart döljer det?

Han är en älskare vars ögonlock flödar över av tårar,
tårar som hon döljer av rädsla för en angivare.

Är det inte i verkligheten som ett vitt moln som häller sina bevattningsdiken över lejonen och verkar som kalifens hand som på morgonen öser sina ynnestbevisningar över krigets lejon?

Fontänen har genomgått olika förvandlingar över tid. På 1600-talet tillkom en andra bassäng, som togs bort under 1900-talet och flyttades till Adarves trädgård i Alcazaba.

Den kristna anpassningen av palatset innebar skapandet av direkt tillgång till Comares-tornet via ett två våningar högt öppet galleri. Detta galleri erbjuder magnifik utsikt över två av Granadas mest ikoniska stadsdelar: Albaicín och Sacromonte.

Från galleriet, tittandes till höger, kan man också se drottningens omklädningsrum, som, liksom andra områden som nämns ovan, endast kan besökas vid speciella tillfällen eller som ett utrymme i månaden.

Drottningens omklädningsrum ligger i Yusuf I:s torn, ett torn som är placerat framåt i förhållande till väggen. Dess kristna namn kommer från det namn som Isabel av Portugal, gift med Karl V, använde under hennes vistelse i Alhambra.

Inuti anpassades utrymmet till kristen estetik och inrymmer värdefulla renässansmålningar av Julius Achilles och Alexander Mayner, lärjungar till Raphael Sanzio, även känd som Raphael av Urbino.

När vi går ner från galleriet hittar vi Patio de la Reja. Dess namn kommer från den sammanhängande balkongen med smidesjärnsräcken, som installerades i mitten av 1600-talet. Dessa galler fungerade som en öppen korridor för att ansluta och skydda angränsande rum.

De två systrarnas sal har fått sitt nuvarande namn från närvaron av två dubbla plattor av Macael-marmor belägna i mitten av rummet.

Detta rum har en viss likhet med Abencerrajes sal: det ligger högre än gården och har två dörrar bakom ingången. Den till vänster gav tillgång till toaletten och den till höger förband till husets övre rum.

Till skillnad från sitt tvåbäddsrum vetter detta mot norr mot Sala de los Ajimeces och en liten utsiktspunkt: Mirador de Lindaraja.

Under Nasriddynastin, på Muhammed V:s tid, var detta rum känt som *qubba al-kubra*, det vill säga den huvudsakliga qubban, den viktigaste i Lejonpalatset. Termen *qubba* syftar på en fyrkantig planlösning täckt med en kupol.

Kupolen är baserad på en åttauddig stjärna som vecklas ut till en tredimensionell layout bestående av 5 416 muqarnas , av vilka några fortfarande har spår av polykromi . Dessa muqarnas är fördelade i sexton kupoler belägna ovanför sexton fönster med galler som ger rummet växlande ljus beroende på tid på dagen.

Innan vi går in i den västra hallen, även känd som Abencerrajes hall, finner vi några trädörrar med anmärkningsvärda sniderier som har bevarats sedan medeltiden.

Namnet på detta rum är kopplat till en legend enligt vilken sultanen, fylld av ilska, kallade till sig Abencerraje-riddarna på grund av ett rykte om en kärleksaffär mellan en Abencerraje-riddare och sultanens favorit, eller på grund av påstådda konspirationer från denna familj för att störta monarken. Trettiosex av dem miste livet till följd av detta.

Denna berättelse nedtecknades på 1500-talet av författaren Ginés Pérez de Hita i hans roman om *Granadas inbördeskrig*, där han berättar att riddarna mördades i just detta rum.

Av denna anledning hävdar vissa att de i rostfläckarna på den centrala fontänen ser en symbolisk rest av dessa riddares blodsfloder.

Denna legend inspirerade också den spanske målaren Mariano Fortuny, som fångade den i sitt verk med titeln *Abencerrajes massaker*.

När vi kom in genom dörren fann vi två ingångar: den till höger ledde till toaletten och den till vänster till en trappa som ledde till de övre rummen.

Abencerrajes sal är en privat och fristående bostad på bottenvåningen, strukturerad runt en stor *qubba* (kupol på arabiska).

Gipskupolen är rikt dekorerad med muqarnas som härrör från en åttauddig stjärna i en komplex tredimensionell komposition. Muqarnas är arkitektoniska element baserade på hängande prismor med konkava och konvexa former, som påminner om stalaktiter.

När du kommer in i rummet märker du en temperatursänkning. Detta beror på att de enda fönstren är placerade högst upp, vilket gör att varm luft kan komma ut. Samtidigt kyler vattnet från den centrala fontänen luften, vilket gör att rummet, med stängda dörrar, fungerar som en slags grotta med en idealisk temperatur för de varmaste sommardagarna.

Bakom De två systrarnas sal, i norr, finner vi ett tvärgående skepp täckt av ett muqarnasvalv. Detta rum kallas Ajimeces-salen (fönster med spröjsade ramar) på grund av den typ av fönster som måste ha stängt öppningarna på båda sidor om den centrala valvbågen som leder till Lindaraja-utsiktsplatsen.

De vita väggarna i detta rum tros ursprungligen ha varit täckta med sidentyger.

Den så kallade Lindaraja-utsiktsplatsen har fått sitt namn från den arabiska termen *Ayn Dar Aisa*, som betyder "Aisas hus ögon".

Trots sin lilla storlek är utsiktsplattformens interiör anmärkningsvärt dekorerad. Å ena sidan har den kakelplattor med följder av små, sammankopplade stjärnor, vilket krävde noggrant arbete från hantverkarnas sida. Å andra sidan, om du tittar upp, kan du se ett tak med färgat glas inbäddat i en träkonstruktion, som liknar ett takfönster.

Denna lykta är ett representativt exempel på hur många av inhägnaderna eller spröjsade fönstren i Alhambra i Palatinen måste ha sett ut. När solljuset träffar glaset projicerar det färgglada reflektioner som lyser upp inredningen, vilket ger utrymmet en unik och ständigt föränderlig atmosfär under hela dagen.

Under Nasridperioden, när gården fortfarande var öppen, kunde man sitta på golvet på utsiktsplattformen, vila armen på fönsterbrädan och njuta av den spektakulära utsikten över stadsdelen Albayzín. Dessa vyer förlorades i början av 1500-talet, när byggnaderna som var avsedda att vara kejsar Karl V:s residens byggdes.

Kungahallen upptar hela östra sidan av Patio de los Leones och, även om den verkar integrerad i palatset, tros den ha haft sin egen funktion, troligen av rekreations- eller hovlig karaktär.

Detta utrymme utmärker sig för att bevara ett av de få exemplen på Nasridisk figurativ målning.

I de tre sovrummen, vardera ungefär femton kvadratmeter stora, finns tre falska valv dekorerade med målningar på lammskinn. Dessa skinn fästes vid trästödet med små bambuspikar, en teknik som förhindrade att materialet rost.

Rummets namn kommer troligen från tolkningen av målningen i den centrala alkoven, som avbildar tio figurer som skulle kunna motsvara Alhambras första tio sultaner.

I sidoalkoverna kan man se riddarscener av strider, jakt, lekar och kärlek. I dem framgår närvaron av kristna och muslimska figurer som delar samma utrymme tydligt av deras klädsel.

Ursprunget till dessa målningar har diskuterats flitigt. På grund av deras linjära gotiska stil tror man att de troligen tillverkades av kristna konstnärer bekanta med den muslimska världen. Det är möjligt att dessa verk är resultatet av den goda relationen mellan Muhammed V, grundaren av detta palats, och den kristne kungen Pedro I av Kastilien.

Hemligheternas rum är ett fyrkantigt rum, täckt med ett sfäriskt valv.

Något väldigt säreget och märkligt händer i det här rummet, vilket gör det till en av Alhambras favoritattraktioner, särskilt för de små.

Fenomenet är att om en person står i ett hörn av rummet och en annan i det motsatta hörnet – båda vända mot väggen och så nära den som möjligt – kan en av dem tala mycket tyst och den andra kommer att höra meddelandet perfekt, som om de var precis bredvid dem.

Det är tack vare detta akustiska ”spel” som rummet fått sitt namn: **Hemligheternas rum**.

Palatset, känt som Lejonpalatset, togs i bruk under Sultan Muhammed V:s andra regeringstid, som började 1362 och varade till 1391. Under denna period påbörjades byggandet av Lejonpalatset, intill Comarespalatset, som hade byggts av hans far, Sultan Yusuf I.

Detta nya palats kallades också *Riyadpalatset*, eftersom det tros ha byggts på de gamla Comares-trädgårdarna. Termen *Riyad* betyder "trädgård".

Man tror att den ursprungliga åtkomsten till palatset var genom det sydöstra hörnet, från Calle Real och genom en svängd åtkomst. För närvarande, på grund av kristna modifieringar efter erövringen, nås Muqarnas hall direkt från Comares-palatset.

Muqarnasalen har fått sitt namn från det imponerande muqarnasvalvet som ursprungligen täckte den, vilket nästan helt kollapsade till följd av vibrationerna orsakade av explosionen av ett krutmagasin på Carrera del Darro år 1590.

Rester av detta valv kan fortfarande ses på ena sidan. På motsatt sida finns rester av ett senare kristet valv, där bokstäverna "FY" förekommer, traditionellt förknippade med Ferdinand och Isabella, även om de faktiskt motsvarar Filip V och Isabella Farnese, som besökte Alhambra 1729.

Man tror att rummet kan ha fungerat som en vestibul eller väntrum för gäster som deltog i sultanens firanden, fester och mottagningar.

Det stora utrymmet som idag kallas Jardines del Partal har fått sitt namn från Palacio del Pórtico, uppkallat efter dess portikgalleri.

Detta är det äldsta bevarade palatset i det monumentala komplexet, vars konstruktion tillskrivs Sultan Muhammad III i början av 1300-talet.

Detta palats har en viss likhet med Comares-palatset, även om det är äldre: en rektangulär innergård, en central pool och portikens reflektion i vattnet som en spegel. Dess främsta utmärkande drag är närvaron av ett sidotorn, känt sedan 1500-talet som Kvinnornas torn, även om det också har kallats Observatoriet, eftersom Muhammed III var en stor anhängare av astronomi. Tornet har fönster som vetter mot alla fyra väderstrecken, vilket möjliggör en spektakulär utsikt.

En anmärkningsvärd kuriositet är att detta palats var privatägt fram till den 12 mars 1891, då dess ägare, Arthur Von Gwinner, en tysk bankir och konsul, avstod byggnaden och den omgivande marken till den spanska staten.

Tyvärr demonterade Von Gwinner utsiktsplattformens trätak och flyttade det till Berlin, där det nu visas på Pergamonmuseet som en av höjdpunkterna i dess samling av islamisk konst.

Intill Partalpalatset, till vänster om Kvinnornas torn, ligger några Nasridhus. En av dem kallades Måleriernas hus på grund av upptäckten, i början av 1900-talet, av temperamålningar på stuckatur från 1300-talet. Dessa mycket värdefulla målningar är ett sällsynt exempel på Nasridisk figurativ väggmålning, med hovliga, jakt- och festliga scener.

På grund av deras betydelse och av bevarandeskäl är dessa hem inte öppna för allmänheten.

Till höger om Partalpalatset, på murens vall, ligger Partaloratoriet, vars konstruktion tillskrivs Sultan Yusuf I. Åtkomst sker via en liten trappa, eftersom den är upphöjd från marknivå.

En av islams grundpelare är att be fem gånger om dagen med ansiktet mot Mecka. Oratoriet fungerade som ett paltskapell som gjorde det möjligt för invånarna i det närliggande palatset att uppfylla denna religiösa skyldighet.

Trots sin lilla storlek (cirka tolv kvadratmeter) har oratoriet en liten vestibul och ett bönerum. Dess interiör har rik gipsdekoration med växt- och geometriska motiv, samt koraninskriptioner.

När du går uppför trapporna, precis framför entrédörren, hittar du mihraben på den sydvästra väggen, som vetter mot Mecka. Den har en polygonal planlösning, en våpformad hästskobåge och är täckt av en muqarnaskupol.

Särskilt anmärkningsvärt är den epigrafiska inskriptionen som finns på mihrabbågens avsatser, vilken inbjuder till bön: "Kom och be, och var inte bland de försumliga."

I anslutning till oratoriet ligger Atasio de Bracamontes hus, som gavs år 1550 till den tidigare väpnaren till Alhambras befälhavare, greven av Tendilla.

På den högsta platån i Partal-området finns de arkeologiska lämningarna av Yusuf III:s palats. Detta palats överläts i juni 1492 av de katolska monarkerna till Alhambras förste guvernör, Don Íñigo López de Mendoza, andre greve av Tendilla. Av denna anledning är det också känt som Tendilla-palatset.

Anledningen till att detta palats ligger i ruiner har sitt ursprung i de meningsskiljaktigheter som uppstod under 1700-talet mellan ättlingarna till greven av Tendilla och Filip V av Bourbon. Vid ärkehertig Karl II av Österrikes död utan arvingar stödde familjen Tendilla ärkehertig Karl av Österrike istället för Filip av Bourbon. Efter Filip V:s tronbestigning vidtogs repressalier: 1718 fråntogs borgmästareskapet i Alhambra från dem, och senare palatset, som demonterades och dess material såldes.

En del av detta material återkom under 1900-talet i privata samlingar. Man tror att den så kallade "Lyckotäcket", som bevaras vid Valencia-institutet för Don Juan i Madrid, skulle kunna komma från detta palats.

Från och med 1740 blev palatsområdet ett område med arrenderade grönsaksträdgårdar.

Det var år 1929 som detta område återtogs av den spanska staten och återgick till Alhambras ägo. Tack vare Leopoldo Torres Balbás, arkitekt och restauratör av Alhambra, förbättrades detta område genom skapandet av en arkeologisk trädgård.

Den palatinska stadsmuren hade ursprungligen mer än trettio torn, varav endast tjugo finns kvar idag. Ursprungligen hade dessa torn en strikt defensiv funktion, även om vissa med tiden även antog bostadsanvändning.

Vid utgången av Nasridpalatsen, från Partal Alto-området, leder en kullerstensstig till Generalife. Denna rutt följer den sträcka av muren där några av komplexets mest symboliska torn är belägna, inramad av ett trädgårdsområde med vacker utsikt över Albaicín och Generalifes fruktträdgårdar.

Ett av de mest anmärkningsvärda tornen är Topparnas torn, byggt av Muhammed II och senare renoverat av andra sultaner. Den är lätt att känna igen på sina pyramidformade bröstvärn i tegel, varifrån dess namn kan härledas. Andra författare tror dock att namnet kommer från konsolerna som sticker ut från dess övre hörn och som innehöll machicolations, defensiva element som möjliggjorde motattacker uppifrån.

Tornets huvudsakliga funktion var att skydda Arrabal-porten som låg vid dess bas, och som var ansluten till Cuesta del Rey Chico, vilket underlättade åtkomsten till Albaicín-kvarteret och den gamla medeltida vägen som förband Alhambra med Generalife.

Under kristen tid byggdes en yttre bastion med stall för att förstärka dess skydd, vilken stängs av en ny ingång känd som Järnporten.

Även om torn ofta förknippas med en uteslutande militär funktion, är det känt att Torre de los Picos också hade ett bostadsbruk, vilket framgår av utsmyckningarna i dess interiör.

Torre de la Cautiva har fått olika namn genom tiden, som Torre de la Ladrona eller Torre de la Sultana, även om den mest populära äntligen har segrat: Torre de la Cautiva.

Detta namn är inte baserat på bevisade historiska fakta, utan är snarare frukten av en romantisk legend enligt vilken Isabel de Solís fängslades i detta torn. Hon konverterade senare till islam under namnet Zoraida och blev Muley Hacéns favoritsultana. Denna situation orsakade spänningar med Aixa, den tidigare sultanen och Boabdils mor, eftersom Zoraida – vars namn betyder "morgonstjärna" – ersatte sin position vid hovet.

Byggandet av detta torn tillskrivs Sultan Yusuf I, som också var ansvarig för Comarespalatset. Denna tillskrivning stöds av inskriptionerna i huvudsalen, ett verk av visiren Ibn al-Yayyab, som lovordar denna sultan.

I dikterna som är inskrivna på väggarna använder visiren upprepade gånger termen qal'ahurra, vilket sedan dess har använts för att hänvisa till befästa palats, vilket är fallet med detta torn. Förutom att tjäna defensiva syften inrymmer tornet ett rikt dekorerat, autentiskt palats inuti.

När det gäller dess utsmyckning har huvudhallen en keramisk sockel med geometriska former i olika färger. Bland dem utmärker sig lila, vars produktion vid den tiden var särskilt svår och dyr, så det reserverades uteslutande för utrymmen av stor betydelse.

Infantas torn, liksom Fångarnas torn, har fått sitt namn från en legend.

Detta är legenden om de tre prinsessorna Zaida, Zoraida och Zorahaida, som bodde i detta torn, en berättelse som samlades av Washington Irving i hans berömda *Berättelser från Alhambra*.

Byggandet av detta palatstorn, eller *qalahurra*, tillskrivs Sultan Muhammed VII, som regerade mellan 1392 och 1408. Därför är det ett av de sista tornen som byggdes av Nasriddynastin.

Denna omständighet återspeglas i inredningen, som visar tecken på en viss nedgång jämfört med tidigare perioder av större konstnärlig prakt.

I slutet av Paseo de las Torres, i den östligaste delen av den norra muren, finns resterna av ett cylindriskt torn: Torre del Cabo de Carrera.

Detta torn förstördes praktiskt taget till följd av explosionerna som utfördes 1812 av Napoleons trupper under deras reträtt från Alhambra.

Den tros ha byggts eller återuppbyggts på order av de katolska monarkerna år 1502, vilket bekräftas av en numera förlorad inskription.

Dess namn kommer från dess läge i slutet av Calle Mayor i Alhambra, som markerar gränsen eller "cap de carrera" för nämnda väg.

Karl V:s palats, med sina sextiotre meter breda och sjutton meter höga, följer proportionerna av klassisk arkitektur, vilket är anledningen till att det är horisontellt uppdelat i två nivåer med tydligt differentierad arkitektur och utsmyckning.

Tre typer av sten användes för att dekorera dess fasader: grå, kompakt kalksten från Sierra Elvira, vit marmor från Macael och grön serpentin från Barranco de San Juan.

Den yttre dekorationen upphöjer bilden av kejsar Karl V och framhäver hans dygder genom mytologiska och historiska referenser.

De mest anmärkningsvärda fasaderna är de på södra och västra sidan, båda utformade som triumfbågar. Huvudportalen ligger på västra sidan, där huvuddörren kröns av bevingade segrar. På båda sidor finns två små dörrar ovanför vilka det finns medaljonger med figurer av soldater till häst i stridsställning.

Symmetriskt duplicerade relieffer finns på kolonnernas piedestaler. De centrala relieferna symboliserar fred: de visar två kvinnor sittande på en vapenhög, bärande olivkvistar och stödjande Herkules pelare, världssfären med den kejserliga kronan och mottot *PLUS ULTRA*, medan keruber bränner krigsartilleriet.

Sidorelieferna avbildar krigsscener, såsom slaget vid Pavia, där Karl V besegrade Frans I av Frankrike.

Högst upp finns balkonger flankerade av medaljonger som avbildar två av Herkules tolv arbeten: en som dödar det nemeiska lejonet och en annan som vetter mot den kretensiska tjuren. Spaniens vapensköld syns i den centrala medaljongen.

I palatsets nedre del framträder rustika kvaderstenar, utformade för att förmedla en känsla av soliditet. Ovanför dem finns bronsringar som hålls av djurfigurer som lejon – symboler för makt och beskydd – och i hörnen dubbla örnar, som anspelar på den kejserliga makten och kejsarens heraldiska emblem: den dubbelhövdade örnen som tillhörde Karl I av Spanien och V av Tyskland.

Kejsar Karl I av Spanien och V av det heliga romerska riket, sonson till de katolska monarkerna och son till Johanna I av Kastilien och Filip den sköne, besökte Granada sommaren 1526 efter att ha gift sig med Isabella av Portugal i Sevilla för att tillbringa sin smekmånad.

Vid sin ankomst fängslades kejsaren av stadens och Alhambras charm och beslutade att bygga ett nytt palats i pfalzstaden. Detta palats skulle bli känt som det nya kungahuset, i motsats till Nasridpalatsen, som sedan dess var kända som det gamla kungahuset.

Verken beställdes av arkitekten och målaren Pedro Machuca från Toledo, som sägs ha varit en lärjunge till Michelangelo, vilket skulle förklara hans djupa kunskap om den klassiska renässansen.

Machuca ritade ett monumentalt palats i renässansstil, med en fyrkantig planlösning och en cirkel integrerad i dess interiör, inspirerat av monumenten från den klassiska antiken.

Byggandet påbörjades 1527 och finansierades till stor del av de tributer som moriskerna var tvungna att betala för att fortsätta leva i Granada och bevara sina seder och ritualer.

År 1550 dog Pedro Machuca utan att ha färdigställt palatset. Det var hans son Luis som fortsatte projektet, men efter hans död upphörde arbetet ett tag. De återupptogs 1572 under Filip II:s regeringstid, anförtrodda Juan de Orea på rekommendation av Juan de Herrera, arkitekten för klostret El Escorial. På grund av bristen på resurser orsakad av Alpujarraskriget gjordes dock inga betydande framsteg.

Det var inte förrän på 1900-talet som byggandet av palatset slutfördes. Först under ledning av arkitekten och restauratören Leopoldo Torres Balbás, och slutligen 1958 av Francisco Prieto Moreno.

Karl V:s palats var tänkt som en symbol för universell fred, vilket återspeglade kejsarens politiska ambitioner. Karl V såg dock aldrig personligen palatset han beordrade att byggas.

Alhambra-museet ligger på bottenvåningen i Karl V:s palats och är uppdelat i sju rum tillägnade spansk-muslimsk kultur och konst.

Den inrymmer den finaste befintliga samlingen av Nasridkonst, bestående av verk som hittats vid utgrävningar och restaureringar som utförts i själva Alhambra över tid.

Bland de utställda verken finns gips, pelare, snickerier, keramik i olika stilar – såsom den berömda Gazellernas vas – en kopia av lampan från den stora moskén i Alhambra, samt gravstenar, mynt och andra föremål av stort historiskt värde.

Denna samling är det perfekta komplementet till ett besök i det monumentala komplexet, eftersom den ger en bättre förståelse för vardagslivet och kulturen under Nasridperioden.

Inträdet till museet är gratis, men det är viktigt att notera att det är stängt på måndagar.

När Pedro Machuca ritade Karl V:s palats använde han geometriska former med stark renässanssymbolik: kvadraten representerar den jordiska världen, den inre cirkeln symboliserar det gudomliga och skapelsen, och åttkanten – reserverad för kapellet – som en förening mellan de två världarna.

När vi kommer in i palatset befinner vi oss på en imponerande cirkulär portikförsedd innergård, upphöjd i förhållande till utsidan. Denna gårdsplan är omgiven av två överlagrade gallerier, båda med trettiotvå kolonner. På bottenvåningen är kolonnerna av dorisk-toskansk ordning, och på övervåningen av jonisk ordning.

Kolonnerna var gjorda av puddingsten eller mandelsten, från Granadastaden El Turro. Detta material valdes eftersom det var mer ekonomiskt än den marmor som ursprungligen planerades i designen.

Det nedre galleriet har ett ringformat valv som möjligen var avsett att dekoreras med freskmålningar. Det övre galleriet har för sin del ett kassettak i trä.

Frisen som löper runt gården har *burocranios*, avbildningar av oxskallar, ett dekorativt motiv med rötter i antikens Grekland och Rom, där de användes i friser och gravar kopplade till rituella offer.

Gårdens två våningar är förbundna med två trappor: en på norra sidan, byggd på 1600-talet, och en annan också norrut, designad på 1900-talet av Alhambras bevarandearkitekt, Francisco Prieto Moreno.

Även om det aldrig användes som kunglig residens, inrymmer palatset för närvarande två viktiga museer: Konstmuseet på övervåningen, med en enastående samling av Granada-målningar och skulpturer från 1400-talet till 1900-talet, och Alhambramuseet på bottenvåningen, som nås via den västra entréhallen.

Förutom sin museifunktion har den centrala gården en exceptionell akustik, vilket gör den till en utmärkt miljö för konserter och teaterföreställningar, särskilt under Granada International Music and Dance Festival.

På Calle Real, på platsen intill den nuvarande kyrkan Santa María de la Alhambra, ligger moskéns bad.

Detta bad byggdes under Sultan Muhammed III:s regeringstid och finansierades av jizya, en skatt som togs ut av kristna för att de planterat mark vid gränsen.

Användningen av hamam Bad var ett måste i det dagliga livet i en islamisk stad, och Alhambra var inget undantag. På grund av sin närhet till moskén fyllde detta bad en viktig religiös funktion: att möjliggöra tvagning eller reningsritualer före bön.

Dess funktion var dock inte uteslutande religiös. Hammamet fungerade också som en plats för personlig hygien och var en viktig social mötesplats.

Dess användning reglerades av scheman, på morgonen för män och på eftermiddagen för kvinnor.

Inspirerade av romerska bad delade muslimska bad sin kammarlayout, även om de var mindre och drevs med ånga, till skillnad från romerska bad, som var nedsänkningsbad.

Badet bestod av fyra huvudutrymmen: ett vilorum eller omklädningsrum, ett kallt eller varmt rum, ett varmt rum och ett pannområde anslutet till det senare.

Det använda värmesystemet var hypokaust, ett underjordiskt värmesystem som värmde upp marken med hjälp av varmluft som genererades av en ugn och distribuerades genom en kammare under trottoaren.

Det nuvarande Parador de Turismo var ursprungligen San Francisco-klostret, byggt 1494 på platsen för ett gammalt Nasridpalats som enligt traditionen tillhörde en muslimsk prins.

Efter erövringen av Granada avstod de katolska monarkerna från detta utrymme för att grunda stadens första franciskanska kloster och uppfyllde därmed ett löfte som gavs till patriarken av Assisi år före erövringen.

Med tiden blev denna plats den första begravningsplatsen för de katolska monarkerna. En och en halv månad före sin död i Medina del Campo år 1504 lämnade drottning Isabella i sitt testamente sin önskan att bli begravd i detta kloster, klädd i en franciskansk dräkt. År 1516 begravdes kung Ferdinand bredvid den.

Båda förblev begravda där fram till 1521, då deras sonson, kejsar Karl V, beordrade att deras kvarlevor skulle överföras till det kungliga kapellet i Granada, där de nu vilar tillsammans med Johanna I av Kastilien, Filip den vackre och prins Miguel de Paz.

Idag är det möjligt att besöka denna första begravningsplats genom att gå in på Paradorens gårdsplan. Under en kupol av muqarnas bevaras de båda monarkernas ursprungliga gravstenar.

Sedan juni 1945 har denna byggnad inrymt Parador de San Francisco, ett högklassigt turistboende som ägs och drivs av den spanska staten.

Ordet "medina", som betyder "stad" på arabiska, syftade på den högsta delen av Sabika-kullen i Alhambra.

Denna medina var hem för intensiv daglig aktivitet, eftersom det var i området där de handelar och den befolkning som möjliggjorde livet för Nasridernas hov inom palatinstaden var koncentrerade.

Där producerades textilier, keramik, bröd, glas och till och med mynt. Förutom arbetarbostäder fanns det också viktiga offentliga byggnader som bad, moskéer, souker, cisterner, ugnar, silos och verkstäder.

För att denna miniatyrstad skulle fungera korrekt hade Alhambra sitt eget system för lagstiftning, administration och skatteuppbörd.

Idag finns endast få rester kvar av den ursprungliga Nasridiska medinan. Omvandlingen av området av kristna bosättare efter erövringen och därefter krutexplosionerna orsakade av Napoleons trupper under deras reträtt bidrog till dess försämring.

I mitten av 1900-talet genomfördes ett arkeologiskt program för rehabilitering och anpassning av detta område. Som ett resultat anlades även en anlagd gångväg längs en gammal medeltida gata, som idag ansluter till Generalife.

I den kungliga medinan, fäst vid den södra muren, finns resterna av det så kallade Abencerrajes palats, det kastilianiserade namnet på familjen Banu Sarray, en adlig släktlinje av nordafrikanskt ursprung som tillhörde Nasridernas hov.

De rester som kan ses idag är resultatet av utgrävningar som började på 1930-talet, eftersom platsen tidigare hade blivit svårt skadad, till stor del på grund av explosioner orsakade av Napoleons trupper under deras reträtt.

Tack vare dessa arkeologiska utgrävningar har det varit möjligt att bekräfta denna familjs betydelse vid Nasridernas hov, inte bara på grund av palatsets storlek utan också på grund av dess privilegierade läge: i den övre delen av medinan, mitt på Alhambras huvudsakliga stadsaxel.

Rättvisans port, känd på arabiska som Bab al-Sharia, är en av de fyra yttre portarna till den palatinska staden Alhambra. Som en yttre ingång tjänade den en viktig defensiv funktion, vilket framgår av dess dubbelböjda struktur och terrängens branta sluttning.

Dess konstruktion, integrerad i ett torn fäst vid den södra muren, tillskrivs Sultan Yusuf I år 1348.

Dörren har två spetsiga hästskobågar. Mellan dem finns ett utomhusområde, känt som en buhedera, från vilket det var möjligt att försvara ingången genom att kasta material från terrassen i händelse av attack.

Utöver sitt strategiska värde har denna port en stark symbolisk betydelse i det islamiska sammanhanget. Två dekorativa element sticker ut särskilt: handen och nyckeln.

Handen representerar islams fem pelare och symboliserar beskydd och gästfrihet. Nyckeln är för sin del en symbol för tro. Deras gemensamma närvaro skulle kunna tolkas som en allegori om andlig och jordisk kraft.

Enligt en populär legend kommer Alhambras fall... och med det världens undergång, om handen och nyckeln en dag berörs.

Dessa islamiska symboler står i kontrast till ett annat kristet tillägg: en gotisk skulptur av Jungfru Maria och barnet, ett verk av Ruberto Alemán, placerad i en nisch ovanför den inre valvet på order av de katolska monarkerna efter erövringen av Granada.

Puerta de los Carros motsvarar inte en ursprunglig öppning i Nasridmuren. Det öppnades mellan 1526 och 1536 med ett mycket specifikt funktionellt syfte: att ge tillgång till vagnar som transporterade material och pelare för byggandet av Karl V:s palats.

Idag fyller den här dörren fortfarande ett praktiskt syfte. Detta är en biljettfri gångentré till komplexet, vilket ger fri tillgång till Karl V:s palats och de museer som finns där.

Dessutom är det den enda porten som är öppen för behöriga fordon, inklusive gäster på hotell inom Alhambra-komplexet, taxibilar, specialtjänster, medicinsk personal och underhållsfordon.

Palatinstaden Alhambra var omgiven av en omfattande mur med fyra huvudportar utifrån. För att säkerställa sitt försvar hade dessa portar en karakteristisk böjd layout, vilket gjorde det svårt för potentiella angripare att avancera och underlättade bakhåll inifrån.

Sjuvåningsporten, som ligger i den södra muren, är en av dessa ingångar. Under Nasridernas tid var den känd som Bib al-Gudur eller ”Puerta de los Pozos”, på grund av den närliggande förekomsten av silos eller fängelsehålor, möjligen använt som fängelser.

Dess nuvarande namn kommer från den populära tron att det finns sju nivåer eller våningar under den. Även om endast två har dokumenterats har denna tro gett näring åt flera legender och berättelser, såsom Washington Irvings berättelse "Legenden om morens arv", som nämner en skatt gömd i tornets hemliga källare.

Traditionen säger att detta var den sista porten som användes av Boabdil och hans följe när de begav sig till Vega de Granada den 2 januari 1492 för att överlämna nycklarna till kungariket till de katolska monarkerna. Likaså var det genom denna port som de första kristna trupperna gick in utan motstånd.

Porten vi ser idag är en rekonstruktion, eftersom originalet till stor del förstördes av explosionen av Napoleons trupper under deras reträtt 1812.

Puerta del Vino var huvudingången till Alhambras medina. Dess konstruktion tillskrivs Sultan Muhammad III i början av 1300-talet, även om dess dörrar senare ombyggdes av Muhammad V.

Namnet "Vinporten" kommer inte från Nasridperioden, utan från den kristna eran, med början 1556, då invånare i Alhambra fick köpa vin skattefritt på denna plats.

Eftersom det är en inre port är dess layout rak och direkt, till skillnad från yttre portar som Rättviseporten eller Vapenporten, som utformades med en böjning för att förbättra försvaret.

Även om den inte tjänade primära försvarsfunktioner, hade den bänkar inuti för soldaterna som ansvarade för åtkomstkontrollen, samt ett rum på övervåningen för vakternas bostad och viloplatser.

Den västra fasaden, som vetter mot Alcazaba, var ingången. Ovanför hästskobågens överstycke finns symbolen för nyckeln, ett högtidligt emblem för välkomst och Nasriddynastin.

På den östra fasaden, som vetter mot Karl V:s palats, är bågens spandrels särskilt anmärkningsvärda, dekorerade med kakel gjorda med torrrepsteknik och erbjuder ett vackert exempel på spansk-muslimsk dekorativ konst.

Under Nasriddynastin låg Aljama-moskén eller Alhambras stora moské, byggd i början av 1300-talet av sultan Muhammad III, på den plats där kyrkan Santa María de la Alhambra nu ligger.

Efter erövringen av Granada den 2 januari 1492 välsignades moskén för kristen gudstjänst och den första mässan firades där. Genom beslut av de katolska monarkerna invigdes den under beskydd av Sankta Maria och det första ärkebiskopssätet etablerades där.

Vid slutet av 1500-talet var den gamla moskén i ett förfallet tillstånd, vilket ledde till att den rivdes och ett nytt kristet tempel byggdes, vilket färdigställdes 1618.

Det finns knappast några spår kvar av den islamiska byggnaden. Det viktigaste bevarade föremålet är en bronslampa med en epigrafisk inskription daterad 1305, som för närvarande finns på Nationalarkeologiska museet i Madrid. En replika av denna lampa kan ses på Alhambra-museet, i Karl V:s palats.

Kyrkan Santa María de la Alhambra har en enkel planlösning med ett enda skepp och tre sidokapell på varje sida. Inuti sticker huvudbilden ut: Jungfrun av Angustias, ett verk från 1700-talet av Torcuato Ruiz del Peral.

Denna bild, även känd som Jungfru Maria av Barmhärtigheten, är den enda som bärs i procession i Granada varje påsklördag, om vädret tillåter. Han gör det på en tron av stor skönhet som imiterar i präglat silver valven på den symboliska Patio de los Leones.

Som en kuriositet var den granadanska poeten Federico García Lorca medlem i detta brödraskap.

Före den nuvarande Parador de Turismo och österut finns resterna av ett medeltida garveri eller buffelfarm, en anläggning tillägnad behandling av hudar: rengöring, garvning och färgning. Detta var en vanlig aktivitet i hela al-Andalus.

Alhambra-garveriet är litet i jämförelse med liknande garverier i Nordafrika. Det måste dock beaktas att dess funktion uteslutande var avsedd att täcka Nasridernas hovs behov.

Den hade åtta små bassänger i olika storlekar, både rektangulära och cirkulära, där kalken och färgämnena som användes i lädergarvningsprocessen förvarades.

Denna verksamhet krävde rikligt med vatten, vilket var anledningen till att garveriet låg bredvid Acequia Real och därmed utnyttjade dess konstanta flöde. Dess existens är också en indikation på den stora mängden vatten som finns tillgängligt i detta område av Alhambra.

Vattentornet är en imponerande byggnad belägen i det sydvästra hörnet av Alhambra-muren, nära den nuvarande huvudentrén från biljettkontoret. Även om den tjänade defensiva funktioner, var dess viktigaste uppdrag att skydda ingången till Acequia Real, därav dess namn.

Bevattningsdiket nådde palatinstaden efter att ha korsat en akvedukt och gränsade till tornets norra sida för att förse hela Alhambra med vatten.

Tornet vi ser idag är resultatet av en grundlig rekonstruktion. Under Napoleons truppers reträtt 1812 skadades den allvarligt av krutexplosioner, och i mitten av 1900-talet var den nästan helt återställd.

Detta torn var viktigt, eftersom det tillät vatten – och därmed liv – att komma in i palatinstaden. Ursprungligen saknade Sabika Hill naturliga vattenkällor, vilket utgjorde en betydande utmaning för Nasriderna.

Av denna anledning beordrade Sultan Muhammad I ett stort vattenbyggnadsprojekt: byggandet av den så kallade Sultanens dike. Detta bevattningsdike fångar upp vatten från Darro-floden ungefär sex kilometer bort, på högre höjd, och utnyttjar sluttningen för att transportera vattnet med hjälp av gravitationen.

Infrastrukturen inkluderade en lagringsdamm, ett djurdrivet vattenhjul och en tegelkantad kanal – acequia – som rinner under jord genom berg och mynnar ut i den övre delen av Generalife.

För att övervinna den branta sluttningen mellan Cerro del Sol (Generalife) och Sabika Hill (Alhambra) byggde ingenjörer en akvedukt, ett viktigt projekt för att säkerställa vattenförsörjningen till hela det monumentala komplexet.

Alcazaba är den mest primitiva delen av det monumentala komplexet, byggt på resterna av en forntida Zirid-fästning.

Nasridernas Alcazabas ursprung går tillbaka till 1238, då den förste sultanen och grundaren av Nasriddynastin, Muhammad Ibn al-Alhmar, beslutade att flytta sultanatets säte från Albaicín till den motsatta kullen, Sabika.

Platsen som Al-Ahmar valde var idealisk eftersom Alcazaba, belägen vid den västra änden av kullen och med en triangulär layout, mycket lik fören på ett skepp, garanterade optimalt försvar för det som skulle bli palatinstaden Alhambra, byggd under dess beskydd.

Alcazaba, utrustad med flera murar och torn, byggdes med en tydlig defensiv avsikt. Det var i själva verket ett övervakningscenter på grund av sitt läge tvåhundra meter ovanför staden Granada, vilket garanterade visuell kontroll över hela det omgivande territoriet och representerade i sin tur en symbol för makt.

Inuti ligger militärkvarteret, och med tiden etablerades Alcazaba som en liten, oberoende mikrostad för högt uppsatta soldater, ansvariga för försvaret och beskyddet av Alhambra och dess sultaner.

När vi kommer in i citadellen befinner vi oss i vad som verkar vara en labyrint, även om det i verkligheten är en process av arkitektonisk restaurering med hjälp av anastylos, vilket har möjliggjort restaureringen av det gamla militärkvarteret som hade förblivit begravt fram till början av 1900-talet.

Sultanens elitgarde och resten av den militära kontingent som ansvarade för försvaret och säkerheten i Alhambra bodde i detta område. Det var därför en liten stad inom själva Alhambras palatinska stad, med allt som behövdes för det dagliga livet, såsom bostäder, verkstäder, ett bageri med ugn, lagerlokaler, en cistern, ett hamam, etc. På detta sätt kunde militären och civilbefolkningen hållas separerade.

I detta område kan vi tack vare denna restaurering betrakta den typiska planlösningen för ett muslimskt hus: en entré med en hörningång, en liten innergård som husets centrala axel, rum som omger gården och en latrin.

Dessutom upptäcktes en fängelsehåla under jord i början av 1900-talet. Lätt att känna igen från utsidan på den moderna spiraltrappan som leder upp till den. Denna fängelsehåla innehöll fångar som kunde användas för att erhålla betydande fördelar, vare sig politiska eller ekonomiska, eller, med andra ord, personer med högt bytesvärde.

Detta underjordiska fängelse är format som en inverterad tratt och har en cirkulär planlösning. Vilket gjorde det omöjligt för dessa fångar att fly. Faktum är att fångarna fördes in med hjälp av ett system av remskivor eller rep.

Kruttornet fungerade som en defensiv förstärkning på södra sidan av Vela-tornet och därifrån började militärvägen som ledde till de Röda tornen.

Sedan 1957 är det i detta torn vi kan hitta några verser inristade i sten, vars författarskap motsvarar mexikanen Francisco de Icaza:

"Ge allmosor, kvinna, det finns ingenting i livet,
som straffet för att vara blind i Granada.”

Utrymmet som Adarves trädgård upptar går tillbaka till 1500-talet, då en artilleriplattform byggdes i samband med att Alcazaba anpassades för artilleri.

Det var redan på 1600-talet som militär användning förlorade sin betydelse och den femte markisen av Mondéjar, efter att ha utsetts till Alhambras vaktmästare år 1624, beslutade att omvandla detta utrymme till en trädgård genom att fylla utrymmet mellan ytter- och innermurarna med jord.

Det finns en legend som hävdar att det var på denna plats som några porslinsvaser fyllda med guld hittades gömda, troligen gömda av de sista muslimerna som bebodde området, och att en del av det hittade guldet användes av markisen för att finansiera skapandet av denna vackra trädgård. Man tror att kanske en av dessa vaser är ett av de tjugo stora Nasridiska gyllene lerkärl som finns bevarade i världen. Vi kan se två av dessa vaser på Nationalmuseet för spansk-muslimsk konst, som ligger på bottenvåningen i Karl V:s palats.

Ett av de anmärkningsvärda inslagen i denna trädgård är närvaron av en gryteformad fontän i den centrala delen. Denna fontän har haft olika platser, den mest slående och anmärkningsvärda var på Patio de los Leones, där den placerades 1624 över lejonfontänen med efterföljande skador. Koppen stod på den platsen fram till 1954 då den togs bort och placerades här.

Under Nasriddynastin var detta torn känt som Torre Mayor och från 1500-talet kallades det även Torre del Sol, eftersom solen reflekterades i tornet vid middagstid och fungerade som ett solur. Men dess nuvarande namn kommer från ordet velar, med tanke på att den tack vare sin höjd på tjugosju meter ger en utsikt på trehundrasextio grader som gör att all rörelse kan ses.

Tornets utseende har förändrats över tid. Ursprungligen hade den bröstvärn på sin terrass, vilka förlorades på grund av flera jordbävningar. Klockan tillkom efter att de kristna erövrat Granada.

Detta användes för att varna befolkningen för eventuella faror, jordbävningar eller brand. Ljudet från denna klocka användes också för att reglera bevattningsscheman i Vega de Granada.

Nuförtiden, och enligt traditionen, rings klockan varje 2 januari för att fira erövringen av Granada den 2 januari 1492.

Puerta de las Armas, belägen i Alcazabas norra vägg, var en av huvudingångarna till Alhambra.

Under Nasriddynastin korsade medborgarna Darro-floden via Cadí-bron och klättrade uppför kullen längs en stig som nu är dold av San Pedro-skogen, tills de nådde porten. Innanför porten var de tvungna att deponera sina vapen innan de gick in i inhägnaden, därav namnet "Vapenporten".

Från terrassen på detta torn kan vi nu njuta av en av de bästa panoramautsikterna över staden Granada.

Strax framför oss hittar vi stadsdelen Albaicín, igenkännlig på sina vita hus och labyrintiska gator. Detta område utsågs till ett världsarv av UNESCO 1994.

Det är i detta område som en av Granadas mest berömda utsiktspunkter ligger: Mirador de San Nicolás.

Till höger om Albaicín ligger stadsdelen Sacromonte.

Sacromonte är Granadas mest typiska gamla zigenarkvarter och flamencons födelseplats. Detta område kännetecknas också av närvaron av troglodytbostäder: grottor.

Vid foten av Albaicín och Alhambra ligger Carrera del Darro, intill floden med samma namn.

Torre de Homage är ett av de äldsta tornen i Alcazaba, med en höjd på tjugosex meter. Den har sex våningar, en terrass och en underjordisk fängelsehåla.

På grund av tornets höjd upprättades kommunikation med kungarikets vakttorn från dess terrass. Denna kommunikation upprättades genom ett system av speglar under dagen eller rök med brasor på natten.

Man tror att det, på grund av tornets utskjutande position på kullen, troligen var den plats som valdes för att visa upp Nasriddynastins banderoller och röda flaggor.

Basen till detta torn förstärktes av de kristna med det så kallade Kubtornet.

Efter erövringen av Granada planerade de katolska monarkerna en rad reformer för att anpassa Alcazaba till artilleri. Således reser sig Kubtornet över Tahona-tornet, vilket tack vare sin cylindriska form ger ett större skydd mot eventuella stötar, jämfört med de fyrkantiga Nasrid-tornen.

Generalife, beläget på Cerro del Sol, var sultanens almunia, eller med andra ord, ett palatslikt lantställe med fruktträdgårdar, där man förutom jordbruk även födde upp djur för Nasridernas hov och bedrev jakt. Det uppskattas att dess byggande började i slutet av 1200-talet av Sultan Muhammad II, son till grundaren av Nasriddynastin.

Namnet Generalife kommer från arabiskan ”yannat-al-arif” som betyder arkitektens trädgård eller fruktträdgård. Det var ett mycket större område under Nasridperioden, med minst fyra fruktträdgårdar, och sträckte sig till en plats som idag är känd som "rapphönsslätten".

Detta lantställe, som vesiren Ibn al-Yayyab kallade Lyckans Kungliga Hus, var ett palats: sultanens sommarpalats. Trots närheten till Alhambra var det tillräckligt privat för att han skulle kunna fly och koppla av från hovets och regeringens spänningar, samt njuta av behagligare temperaturer. På grund av sitt läge på en högre höjd än den palatinska staden Alhambra sjönk temperaturen inuti.

När Granada erövrades blev Generalife de katolska monarkernas egendom, som ställde det under beskydd av en alcaide eller befälhavare. Filip II avstod slutligen det eviga borgmästerskapet och ägandet av platsen till familjen Granada Venegas (en familj av konverterade moriscos). Staten återfick platsen först efter en rättegång som varade i nästan 100 år och slutade med en förlikning utanför domstol 1921.

Avtal genom vilket Generalife skulle bli ett nationellt kulturarv och förvaltas tillsammans med Alhambra genom styrelsen, och därmed bilda styrelsen för Alhambra och Generalife.

Den utomhusamfiteater vi stötte på på väg till Generalifepalatset byggdes 1952 med avsikten att vara värd för, precis som varje sommar, Granadas internationella musik- och dansfestival.

Sedan 2002 har man också hållit en flamencofestival, tillägnad Granadas mest berömda poet: Federico García Lorca.

Under Nasriddynastin började vägen som förband palatinstaden och Generalife från Puerta del Arabal, inramad av den så kallade Torre de los Picos, så namngiven eftersom dess bröstvärn slutar i tegelpyramider.

Det var en slingrande, sluttande väg, skyddad på båda sidor av höga murar för ökad säkerhet, och ledde till ingången till Patio del Descabalgamiento.

Dessa ruiner eller grundstenar är de arkeologiska lämningarna av det som en gång var det så kallade Vännernas hus. Dess namn och användning har kommit till oss tack vare Ibn Luyúns "Avhandling om jordbruk" från 1300-talet.

Det var därför en bostad avsedd för människor, vänner eller släktingar som sultanen aktade och ansåg viktiga att ha nära sig, men utan att inkräkta på deras integritet, så det var en isolerad bostad.

Denna Oleander Walk byggdes i mitten av 1800-talet för drottning Elizabeth II:s besök och för att skapa en mer monumental tillgång till palatsets övre del.

Oleander är ett annat namn för det rosa lagerträdet, som syns i form av ett prydnadsvalv på denna promenad. I början av promenaden, bortom de övre trädgårdarna, finns ett av de äldsta exemplen på den moriska myrten, som nästan var förlorad och vars genetiska fingeravtryck fortfarande undersöks idag.

Det är en av Alhambras mest karakteristiska växter, som kännetecknas av sina böjda blad, som är större än den vanliga myrten.

Paseo de las Adelfas ansluter till Paseo de los Cipreses, som fungerar som en länk som leder besökare till Alhambra.

Ett av de bäst bevarade och unika elementen i Generalife är den så kallade Vattentrappan. Man tror att denna trappa – uppdelad i fyra sektioner med tre mellanliggande plattformar – under Nasriddynastin hade vattenkanaler som flödade genom de två glaserade keramiska ledstängerna, matade av den kungliga kanalen.

Denna vattenledning nådde ett litet oratorium, om vilket inga arkeologiska uppgifter finns kvar. I dess ställe har det sedan 1836 funnits en romantisk utsiktsplattform som uppförts av godsförvaltaren vid den tiden.

Klättringen uppför denna trappa, inramad av ett lagervalv och sorlet av vatten, skapade förmodligen en idealisk miljö för att stimulera sinnena, komma in i ett klimat som gynnar meditation och utföra tvagning före bön.

På markerna kring palatset uppskattas det att det måste ha funnits minst fyra stora trädgårdar organiserade på olika nivåer eller paratas , inneslutna av adobeväggar. Namnen på dessa fruktträdgårdar som har bevarats till vår tid är: Grande, Colorada, Mercería och Fuente Peña.

Dessa fruktträdgårdar har fortsatt, i större eller mindre utsträckning, sedan 1300-talet, att odlas med samma traditionella medeltida tekniker. Tack vare denna jordbruksproduktion behöll Nasridernas hov ett visst oberoende från andra externa jordbruksleverantörer, vilket gjorde det möjligt för dem att tillgodose sina egna livsmedelsbehov.

De användes för att odla inte bara grönsaker, utan även fruktträd och betesmark för djur. Till exempel odlas kronärtskockor, aubergine, bönor, fikon, granatäpplen och mandelträd idag.

Idag använder de bevarade fruktträdgårdarna fortfarande samma jordbruksproduktionstekniker som användes under medeltiden, vilket ger denna plats stort antropologiskt värde.

Dessa trädgårdar nås från Patio de la Sultana via en brant 1800-talstrappa, kallad Lejontrappan, på grund av de två glaserade lergodsfigurerna ovanför grinden.

Dessa trädgårdar kan betraktas som ett exempel på den romantiska trädgården. De är placerade på pelare och utgör den högsta delen av Generalife, med spektakulär utsikt över hela det monumentala komplexet.

Närvaron av vackra magnolior sticker ut.

Rosenträdgårdarna går tillbaka till 1930- och 1950-talen, då staten förvärvade Generalife 1921.

Behovet uppstod då att öka värdet på ett övergivet område och strategiskt koppla det till Alhambra genom en gradvis och smidig övergång.

Patio de la Acequia, även kallad Patio de la Ría på 1800-talet, har idag en rektangulär struktur med två vända paviljonger och en burspråk.

Namnet på gården kommer från den kungliga kanalen som rinner genom detta palats, runt vilken fyra trädgårdar är arrangerade i ortogonala parterres på en lägre nivå. På båda sidor om bevattningsdiket finns fontäner som utgör en av de mest populära bilderna av palatset. Dessa fontäner är dock inte originella, eftersom de stör den lugn och ro som sultanen sökte under sina stunder av vila och meditation.

Detta palats har genomgått många förvandlingar, eftersom denna gårdsplan ursprungligen var stängd för den utsikt vi har idag genom galleriet med 18 valv i belvedere-stil. Den enda delen som skulle låta dig betrakta landskapet skulle vara den centrala utsiktspunkten. Från denna ursprungliga synvinkel, sittande på golvet och lutad mot fönsterbrädan, kunde man beundra panoramautsikten över den palatinska staden Alhambra.

Som ett vittnesbörd om dess förflutna finner vi Nasrid-dekorationer i utsiktspunkten, där överlagringen av Sultan Ismail I:s gipsverk över Muhammed III:s framträder. Detta gör det tydligt att varje sultan hade olika smaker och behov och anpassade palatsen därefter, vilket lämnade sitt eget prägel eller avtryck.

När vi passerar utsiktspunkten, och om vi tittar på valvens insida, hittar vi även emblem för de katolska monarkerna, såsom oket och pilarna, samt mottot "Tanto Monta".

Gårdens östra sida är ny på grund av en brand som inträffade 1958.

Innan vi går in på Patio de la Acequia hittar vi Patio de la Guardia. En enkel innergård med portikerade gallerier, en fontän i mitten, som också är dekorerad med pomeransträd. Denna gårdsplan måste ha fungerat som kontrollområde och förrum innan man fick tillgång till sultanens sommarkvarter.

Det som sticker ut med den här platsen är att vi, efter att ha gått uppför några branta trappor, hittar en dörröppning inramad av en överstycke dekorerad med kakel i nyanser av blått, grönt och svart mot en vit bakgrund. Vi kan också se, om än sliten av tidens gång, Nasridnyckeln.

När vi klättrar uppför trapporna och passerar genom denna dörröppning stöter vi på en krök, vaktbänkarna och en brant, smal trappa som leder oss till palatset.

Patio de la Sultana är ett av de mest omvandlade utrymmena. Man tror att platsen som nu upptas av denna innergård – även kallad Cypress Patio – var det område som avsetts för det tidigare hamamet, Generalife-baden.

På 1500-talet förlorade den denna funktion och blev en trädgård. Med tiden byggdes ett nordligt galleri, tillsammans med en U-formad pool, en fontän i mitten och trettioåtta bullriga strålar.

De enda bevarade elementen från Nasridperioden är Acequia Real-vattenfallet, skyddat bakom ett staket, och en liten del av en kanal som leder vattnet mot Patio de la Acequia.

Namnet ”Cypress Patio” kommer från det döda, hundra år gamla cypressträdet, vars endast stam finns kvar idag. Bredvid detta finns en keramisk plakett från Granada som berättar om 1500-talslegenden om Ginés Pérez de Hita, enligt vilken denna cypress bevittnade de amorösa mötena mellan den siste sultanens favorit, Boabdil, och en ädel riddare från Abencerraje.

Patio del Descabalgamiento, även känd som Patio Polo, är den första innergården vi möter när vi kommer in i Generalife-palatset.

Transportmedlet som sultanen använde för att komma till Generalife var hästen och som sådan behövde han en plats att stiga av och hysa dessa djur. Denna gårdsplan tros ha varit avsedd för detta ändamål, eftersom den var platsen för stallen.

Den hade stödbänkar för att stiga på och av hästen, och två stall i sidofacken, som fungerade som stall i den nedre delen och höloft i den övre delen. Dryckeshon med färskt vatten för hästarna kunde inte heller saknas.

Värt att notera här: ovanför dörröverstycket som leder till nästa gårdsplan hittar vi Alhambra-nyckeln, en symbol för Nasriddynastin, som representerar hälsning och äganderätt.

Den norra portiken är den bäst bevarade och var avsedd att hysa sultanens kvarter.

Vi finner en portik med fem valv som stöds av pelare och alhamíes i deras ändar. Efter denna portik, och för att komma till Royal Hall, passerar man genom en trippelbåge där det finns dikter som talar om slaget vid La Vega eller Sierra Elvira år 1319, vilket ger oss information om platsens datering.

På sidorna av denna trippelbåge finns också *taqas*, små nischer utgrävda i väggen där vatten placerades.

Kungliga salen, belägen i ett fyrkantigt torn dekorerat med gips, var platsen där sultanen – trots att detta var ett fritidspalats – tog emot brådskande audienser. Dessa audienser, enligt verser som finns nedtecknade där, måste vara korta och direkta för att inte störa emirens vila i onödan.

Nasridpalatsen utgör det mest symboliska och slående området i det monumentala komplexet. De byggdes på 1300-talet, en tid som kan betraktas som en av stor prakt för Nasriddynastin.

Dessa palats var det område som var reserverat för sultanen och hans nära släktingar, där familjelivet ägde rum, men också kungarikets officiella och administrativa liv.

Palatsen är: Mexuar, Comares-palatset och Lejonpalatset.

Var och en av dessa palats byggdes oberoende av varandra, vid olika tidpunkter och med sina egna distinkta funktioner. Det var efter erövringen av Granada som palatsen förenades och från och med det ögonblicket kom de att bli kända som Kungahuset, och senare som Gamla kungahuset, när Karl V bestämde sig för att bygga sitt eget palats.

Mexuar är den äldsta delen av Nasridpalatset, men det är också det utrymme som har genomgått de största förvandlingarna över tid. Dess namn kommer från arabiskan *Maswar*, vilket syftar på platsen där sultanens *Sura* eller ministerråd möttes, vilket avslöjar en av dess funktioner. Det var också förkammaren där sultanen skipade rättvisa.

Byggandet av Mexuar tillskrivs Sultan Isma'il I (1314–1325) och modifierades av hans sonson Muhammad V. Det var dock de kristna som mest förvandlade detta utrymme genom att omvandla det till ett kapell.

Under Nasridperioden var detta utrymme mycket mindre och var organiserat kring de fyra centrala kolonnerna, där det karakteristiska Nasridiska kubiska kapitälet, målat i koboltblått, fortfarande kan ses. Dessa kolonner stöddes av en lykta som gav zenitalt ljus, som togs bort på 1500-talet för att skapa övre rum och sidofönster.

För att omvandla utrymmet till ett kapell sänktes golvet och ett litet rektangulärt utrymme lades till längst bak, nu avskilt av en träbalustrad som indikerar var det övre köret var placerat.

Den keramiska golvlisten med stjärndekoration hämtades från annat håll. Bland dess stjärnor kan man omväxlande se: Nasridrikets vapensköld, kardinal Mendozas, österrikarnas dubbelhövdade örn, mottot "Det finns ingen segrare utom Gud" och Herkules pelare från den kejserliga skölden.

Ovanför sockeln upprepar en epigrafisk fris av gips: ”Riket är Guds. Styrkan är Guds. Äran är Guds.” Dessa inskriptioner ersätter de kristna utlösningarna: "Christus regnat. Christus vincit. Christus imperat."

Den nuvarande ingången till Mexuar öppnades i modern tid, vilket ändrade platsen för en av Herkules pelare med mottot "Plus Ultra", som flyttades till östra väggen. Gipskronan över dörren finns kvar på sin ursprungliga plats.

Längst bak i rummet leder en dörr till oratoriet, som ursprungligen nådes via Machuca-galleriet.

Detta utrymme är ett av de mest skadade i Alhambra på grund av explosionen av ett krutmagasin år 1590. Det restaurerades 1917.

Under restaureringen sänktes golvnivån för att förhindra olyckor och underlätta besök. Som ett vittne till den ursprungliga nivån finns en sammanhängande bänk kvar under fönstren.

Denna imponerande fasad, som genomgick en omfattande restaurering mellan 1800- och 1900-talen, byggdes av Muhammed V för att fira erövringen av Algeciras år 1369, vilket gav honom herravälde över Gibraltarsundet.

På denna gårdsplan tog sultanen emot undersåtar som beviljades en särskild publik. Den placerades i fasadens centrala del, på en jamuga mellan de två dörrarna och under den stora takfoten, ett mästerverk av Nasrids snickeri som krönte den.

Fasaden har en stor allegorisk belastning. I den kunde deltagarna läsa:

"Min ställning är som en krona och min port som en gaffel: västern tror att i mig finns östern."
Al-Gani bi-llah har anförtrott mig att öppna dörren till den seger som tillkännages.
Nåväl, jag väntar på att han ska dyka upp när horisonten visar sig på morgonen.
Må Gud göra hans verk lika vackert som hans karaktär och gestalt är!

Dörren till höger fungerade som ingång till de privata kvarteren och serviceområdet, medan dörren till vänster, genom en böjd korridor med bänkar för vakten, ger tillgång till Comares-palatset, närmare bestämt till Patio de los Arrayanes.

Undersåtar som fick audiens väntade framför fasaden, separerade från sultanen av den kungliga vakten, i rummet som nu kallas Gyllene rummet.

Namnet *Gyllene kvarteret* kommer från de katolska monarkernas period, då Nasridernas kassetttak målades om med gyllene motiv och monarkernas emblem införlivades.

Mitt på gården finns en låg marmorfontän med gallonfontäner, en replika av Lindaraja-fontänen som bevaras på Alhambra-museet. På ena sidan av högen leder ett galler till en mörk underjordisk korridor som används av vakten.

Ett av kännetecknen för det hispano-muslimska huset är tillgången till bostaden genom en svängd korridor som leder till en öppen innergård, navet för livet och hemmets organisation, utrustad med en vattenfunktion och vegetation. Samma koncept finns i Patio de los Arrayanes, men i större skala, 36 meter lång och 23 meter bred.

Patio de los Arrayanes är centrum för Comarespalatset, där Nasridrikets politiska och diplomatiska aktivitet ägde rum. Det är en rektangulär uteplats med imponerande dimensioner vars centrala axel är en stor pool. I den fungerar det stilla vattnet som en spegel som ger djup och vertikalitet åt utrymmet, och skapar därmed ett palats vid vattnet.

I båda ändar av poolen sprutar jetstrålar försiktigt in vatten för att inte störa spegeleffekten eller stillheten i platsen.

Flankerar dammen finns två rabatter med myrten, vilket gett den nuvarande platsen dess namn: Patio de los Arrayanes. Förr i tiden var den även känd som Patio de la Alberca.

Närvaron av vatten och vegetation är inte bara ett svar på dekorativa eller estetiska kriterier, utan också på avsikten att skapa trevliga utrymmen, särskilt på sommaren. Vatten friskar upp miljön, medan växtlighet bevarar fukt och ger arom.

På gårdens längre sidor finns fyra fristående bostäder. På norra sidan står Comares-tornet, som inrymmer tronrummet eller ambassadörsrummet.

På södra sidan fungerar fasaden som en trompe l'oeil , eftersom byggnaden som fanns bakom den revs för att förbinda Karl V:s palats med det gamla kungliga huset.

Innan vi går in i Nasridpalatsen, om vi tittar till vänster, hittar vi två gårdar.

Den första är Patio de la Mezquita, uppkallad efter den lilla moskén som ligger i ett av dess hörn. Men sedan 1900-talet har den också varit känd som Prinsarnas Madrasa, eftersom dess struktur har likheter med Granadas Madrasa.

Längre fram ligger Patio de Machuca, uppkallad efter arkitekten Pedro Machuca, som var ansvarig för att övervaka byggandet av Karl V:s palats på 1500-talet och som bodde där.

Denna innergård är lätt att känna igen på den flikformade poolen i mitten, såväl som på de välvda cypresserna, som återställer den arkitektoniska känslan i utrymmet på ett icke-invasivt sätt.

Båtrummet är förrummet till tronrummet eller ambassadörsrummet.

På posterna på valvet som leder till detta rum hittar vi nischer, snidade i marmor och dekorerade med färgade kakelplattor. Detta är ett av de mest karakteristiska ornamentala och funktionella elementen i Nasridpalatset: *taqorna*.

*Taqas* är små nischer utgrävda i väggarna, alltid arrangerade parvis och vända mot varandra. De användes för att hålla kannor med färskt vatten att dricka eller doftande vatten för att tvätta händerna.

Hallens nuvarande tak är en reproduktion av originalet, som förlorades i en brand 1890.

Namnet på detta rum kommer från en fonetisk förändring av det arabiska ordet *baraka*, som betyder "välsignelse", och som upprepas ett flertal gånger på väggarna i rummet. Det kommer inte, som man allmänt tror, från den inverterade båttaksformen.

Det var på denna plats som de nya sultanerna bad om sin guds välsignelse innan de kröntes som sådana i tronrummet.

Innan vi går in i tronrummet hittar vi två sidoingångar: till höger, ett litet oratorium med sin mihrab; och till vänster, ingångsdörren till Comares-tornets interiör.

Ambassadörssalen, även kallad tronsalen eller Comares-salen, är platsen för sultanens tron och därför Nasriddynastins maktcentrum. Kanske av denna anledning ligger det i Torre de Comares, det största tornet i det monumentala komplexet, på 45 meters höjd. Dess etymologi kommer från arabiskan *arsh*, vilket betyder tält, paviljong eller tron.

Rummet är format som en perfekt kub, och dess väggar är täckta med rik dekoration ända upp till taket. På sidorna finns nio identiska alkover grupperade i grupper om tre med fönster. Den mittemot ingången har mer utsmyckad dekoration, eftersom det var den plats som sultanen ockuperade, bakgrundsbelyst, vilket gynnar effekten av bländning och överraskning.

Förr i tiden täcktes fönster med målat glas med geometriska former som kallades *cumarias*. Dessa förlorades på grund av chockvågen från ett krutmagasin som exploderade år 1590 i Carrera del Darro.

Vardagsrummets dekorativa rikedom är extrem. Det börjar längst ner med geometriskt formade plattor, vilket skapar en visuell effekt som liknar ett kalejdoskop. Det fortsätter på väggarna med stuckaturer som ser ut som hängande gobelänger, dekorerade med växtmotiv, blommor, snäckor, stjärnor och riklig epigrafi.

Den nuvarande skriften är av två typer: kursiv, den vanligaste och lätt igenkännbara; och kufisk, ett kulturellt manus med rätlinjiga och kantiga former.

Bland alla inskriptioner är den mest anmärkningsvärda den som syns under taket, på väggens övre del: sura 67 i Koranen, kallad *Riket* eller *Herradömet*, som löper längs de fyra väggarna. Denna sura reciterades av de nya sultanerna för att förkunna att deras makt kom direkt från Gud.

Bilden av gudomlig makt representeras också i taket, som består av 8 017 olika delar som, genom stjärnhjul, illustrerar islamisk eskatologi: de sju himlarna och en åttonde, paradiset, Allahs tron, representerad av muqarnas centrala kupol.

För att komma till det kristna kungahuset måste du använda en av dörrarna som är öppna i den vänstra alkoven i De två systrarnas sal.

Karl V, sonson till de katolska monarkerna, besökte Alhambra i juni 1526 efter att ha gift sig med Isabella av Portugal i Sevilla. Vid ankomsten till Granada bosatte sig paret i själva Alhambra och beordrade byggandet av nya rum, idag kända som Kejsarens kammare.

Dessa utrymmen bryter helt med Nasridernas arkitektur och estetik. Men eftersom det byggdes på trädgårdsområden mellan Comares-palatset och Lejonpalatset är det möjligt att se den övre delen av Royal Hammam eller Comares Hammam genom några små fönster till vänster om korridoren. Några meter längre fram ger andra öppningar utsikt över Sänghallen och Musikergalleriet.

De kungliga baden var inte bara en plats för hygien, utan också en idealisk plats för att odla politiska och diplomatiska relationer på ett avslappnat och vänligt sätt, ackompanjerat av musik för att liva upp tillfället. Detta utrymme är endast öppet för allmänheten vid speciella tillfällen.

Genom denna korridor kommer man in i Kejsarens kansli, som utmärker sig för sin renässanskamin med det kejserliga vapenskölden och ett kassettak i trä designat av Pedro Machuca, arkitekten bakom Karl V:s palats. På kassettaket kan man läsa inskriptionen "PLUS ULTRA", ett motto som antogs av kejsaren, tillsammans med initialerna K och Y, motsvarande Karl V och Isabella av Portugal.

När man lämnar hallen, till höger, ligger de kejserliga rummen, som för närvarande är stängda för allmänheten och endast är tillgängliga vid speciella tillfällen. Dessa rum är också kända som Washington Irvings rum, eftersom det var där som den amerikanske romantiske författaren bodde under sin vistelse i Granada. Möjligen var det på den här platsen som han skrev sin berömda bok *Berättelser från Alhambra*. En minnesplakett kan ses ovanför dörren.

Intill Patio de la Reja ligger Patio de Lindaraja, prydd med snidade buxbomshäckar, cypresser och pomeransträd. Denna innergård har fått sitt namn från Nasrid-utsiktsplatsen på dess södra sida, som har samma namn.

Under Nasridperioden hade trädgården ett helt annat utseende än den har idag, eftersom den var ett utrymme öppet mot landskapet.

Med Karl V:s ankomst inhägnades trädgården och antog en layout som liknade ett kloster tack vare ett portikförsett galleri. Kolonner från andra delar av Alhambra användes för dess konstruktion.

I mitten av gården står en barockfontän, över vilken ett Nasrid-marmorbassäng placerades i början av 1600-talet. Fontänen vi ser idag är en replika; Originalet finns bevarat på Alhambra-museet.

Patio de los Leones är kärnan i detta palats. Det är en rektangulär innergård omgiven av ett portikförsett galleri med etthundratjugofyra kolonner, alla olika från varandra, som förbinder palatsets olika rum. Den har en viss likhet med ett kristet kloster.

Detta utrymme anses vara en av den islamiska konstens juveler, trots att det bryter med de vanliga mönstren inom spansk-muslimsk arkitektur.

Palatset symboliserar sig kring konceptet om ett trädgårdsparadis. De fyra vattenkanalerna som löper från gårdsplanens mitt kan representera de fyra floderna i det islamiska paradiset, vilket ger gårdsplanen en korsformad layout. Kolonnerna frammanar en palmskog, likt paradisets oaser.

I mitten finns den berömda Lejonfontänen. De tolv lejonen, även om de är i en liknande position – alerta och med ryggarna mot fontänen – har olika drag. De är snidade ur vit makaelmarmor, noggrant utvalda för att dra nytta av stenens naturliga ådror och framhäva dess särdrag.

Det finns olika teorier om dess symbolik. Vissa tror att de representerar styrkan i Nasriddynastin eller Sultan Muhammed V, zodiakens tolv tecken, dygnets tolv timmar eller till och med en hydraulisk klocka. Andra hävdar att det är en nytolkning av Judeens bronshav, som bärs upp av tolv tjurar, här ersatta av tolv lejon.

Den centrala skålen höggs troligen in situ och innehåller poetiska inskriptioner som lovordar Muhammed V och det hydrauliska systemet som matar fontänen och reglerar vattenflödet för att förhindra överfyllning.

"Till utseendet verkar vatten och marmor smälta samman utan att vi vet vilken av de två som glider."
Ser du inte hur vattnet rinner ner i skålen, men dess pipar omedelbart döljer det?

Han är en älskare vars ögonlock flödar över av tårar,
tårar som hon döljer av rädsla för en angivare.

Är det inte i verkligheten som ett vitt moln som häller sina bevattningsdiken över lejonen och verkar som kalifens hand som på morgonen öser sina ynnestbevisningar över krigets lejon?

Fontänen har genomgått olika förvandlingar över tid. På 1600-talet tillkom en andra bassäng, som togs bort under 1900-talet och flyttades till Adarves trädgård i Alcazaba.

Den kristna anpassningen av palatset innebar skapandet av direkt tillgång till Comares-tornet via ett två våningar högt öppet galleri. Detta galleri erbjuder magnifik utsikt över två av Granadas mest ikoniska stadsdelar: Albaicín och Sacromonte.

Från galleriet, tittandes till höger, kan man också se drottningens omklädningsrum, som, liksom andra områden som nämns ovan, endast kan besökas vid speciella tillfällen eller som ett utrymme i månaden.

Drottningens omklädningsrum ligger i Yusuf I:s torn, ett torn som är placerat framåt i förhållande till väggen. Dess kristna namn kommer från det namn som Isabel av Portugal, gift med Karl V, använde under hennes vistelse i Alhambra.

Inuti anpassades utrymmet till kristen estetik och inrymmer värdefulla renässansmålningar av Julius Achilles och Alexander Mayner, lärjungar till Raphael Sanzio, även känd som Raphael av Urbino.

När vi går ner från galleriet hittar vi Patio de la Reja. Dess namn kommer från den sammanhängande balkongen med smidesjärnsräcken, som installerades i mitten av 1600-talet. Dessa galler fungerade som en öppen korridor för att ansluta och skydda angränsande rum.

De två systrarnas sal har fått sitt nuvarande namn från närvaron av två dubbla plattor av Macael-marmor belägna i mitten av rummet.

Detta rum har en viss likhet med Abencerrajes sal: det ligger högre än gården och har två dörrar bakom ingången. Den till vänster gav tillgång till toaletten och den till höger förband till husets övre rum.

Till skillnad från sitt tvåbäddsrum vetter detta mot norr mot Sala de los Ajimeces och en liten utsiktspunkt: Mirador de Lindaraja.

Under Nasriddynastin, på Muhammed V:s tid, var detta rum känt som *qubba al-kubra*, det vill säga den huvudsakliga qubban, den viktigaste i Lejonpalatset. Termen *qubba* syftar på en fyrkantig planlösning täckt med en kupol.

Kupolen är baserad på en åttauddig stjärna som vecklas ut till en tredimensionell layout bestående av 5 416 muqarnas , av vilka några fortfarande har spår av polykromi . Dessa muqarnas är fördelade i sexton kupoler belägna ovanför sexton fönster med galler som ger rummet växlande ljus beroende på tid på dagen.

Innan vi går in i den västra hallen, även känd som Abencerrajes hall, finner vi några trädörrar med anmärkningsvärda sniderier som har bevarats sedan medeltiden.

Namnet på detta rum är kopplat till en legend enligt vilken sultanen, fylld av ilska, kallade till sig Abencerraje-riddarna på grund av ett rykte om en kärleksaffär mellan en Abencerraje-riddare och sultanens favorit, eller på grund av påstådda konspirationer från denna familj för att störta monarken. Trettiosex av dem miste livet till följd av detta.

Denna berättelse nedtecknades på 1500-talet av författaren Ginés Pérez de Hita i hans roman om *Granadas inbördeskrig*, där han berättar att riddarna mördades i just detta rum.

Av denna anledning hävdar vissa att de i rostfläckarna på den centrala fontänen ser en symbolisk rest av dessa riddares blodsfloder.

Denna legend inspirerade också den spanske målaren Mariano Fortuny, som fångade den i sitt verk med titeln *Abencerrajes massaker*.

När vi kom in genom dörren fann vi två ingångar: den till höger ledde till toaletten och den till vänster till en trappa som ledde till de övre rummen.

Abencerrajes sal är en privat och fristående bostad på bottenvåningen, strukturerad runt en stor *qubba* (kupol på arabiska).

Gipskupolen är rikt dekorerad med muqarnas som härrör från en åttauddig stjärna i en komplex tredimensionell komposition. Muqarnas är arkitektoniska element baserade på hängande prismor med konkava och konvexa former, som påminner om stalaktiter.

När du kommer in i rummet märker du en temperatursänkning. Detta beror på att de enda fönstren är placerade högst upp, vilket gör att varm luft kan komma ut. Samtidigt kyler vattnet från den centrala fontänen luften, vilket gör att rummet, med stängda dörrar, fungerar som en slags grotta med en idealisk temperatur för de varmaste sommardagarna.

Bakom De två systrarnas sal, i norr, finner vi ett tvärgående skepp täckt av ett muqarnasvalv. Detta rum kallas Ajimeces-salen (fönster med spröjsade ramar) på grund av den typ av fönster som måste ha stängt öppningarna på båda sidor om den centrala valvbågen som leder till Lindaraja-utsiktsplatsen.

De vita väggarna i detta rum tros ursprungligen ha varit täckta med sidentyger.

Den så kallade Lindaraja-utsiktsplatsen har fått sitt namn från den arabiska termen *Ayn Dar Aisa*, som betyder "Aisas hus ögon".

Trots sin lilla storlek är utsiktsplattformens interiör anmärkningsvärt dekorerad. Å ena sidan har den kakelplattor med följder av små, sammankopplade stjärnor, vilket krävde noggrant arbete från hantverkarnas sida. Å andra sidan, om du tittar upp, kan du se ett tak med färgat glas inbäddat i en träkonstruktion, som liknar ett takfönster.

Denna lykta är ett representativt exempel på hur många av inhägnaderna eller spröjsade fönstren i Alhambra i Palatinen måste ha sett ut. När solljuset träffar glaset projicerar det färgglada reflektioner som lyser upp inredningen, vilket ger utrymmet en unik och ständigt föränderlig atmosfär under hela dagen.

Under Nasridperioden, när gården fortfarande var öppen, kunde man sitta på golvet på utsiktsplattformen, vila armen på fönsterbrädan och njuta av den spektakulära utsikten över stadsdelen Albayzín. Dessa vyer förlorades i början av 1500-talet, när byggnaderna som var avsedda att vara kejsar Karl V:s residens byggdes.

Kungahallen upptar hela östra sidan av Patio de los Leones och, även om den verkar integrerad i palatset, tros den ha haft sin egen funktion, troligen av rekreations- eller hovlig karaktär.

Detta utrymme utmärker sig för att bevara ett av de få exemplen på Nasridisk figurativ målning.

I de tre sovrummen, vardera ungefär femton kvadratmeter stora, finns tre falska valv dekorerade med målningar på lammskinn. Dessa skinn fästes vid trästödet med små bambuspikar, en teknik som förhindrade att materialet rost.

Rummets namn kommer troligen från tolkningen av målningen i den centrala alkoven, som avbildar tio figurer som skulle kunna motsvara Alhambras första tio sultaner.

I sidoalkoverna kan man se riddarscener av strider, jakt, lekar och kärlek. I dem framgår närvaron av kristna och muslimska figurer som delar samma utrymme tydligt av deras klädsel.

Ursprunget till dessa målningar har diskuterats flitigt. På grund av deras linjära gotiska stil tror man att de troligen tillverkades av kristna konstnärer bekanta med den muslimska världen. Det är möjligt att dessa verk är resultatet av den goda relationen mellan Muhammed V, grundaren av detta palats, och den kristne kungen Pedro I av Kastilien.

Hemligheternas rum är ett fyrkantigt rum, täckt med ett sfäriskt valv.

Något väldigt säreget och märkligt händer i det här rummet, vilket gör det till en av Alhambras favoritattraktioner, särskilt för de små.

Fenomenet är att om en person står i ett hörn av rummet och en annan i det motsatta hörnet – båda vända mot väggen och så nära den som möjligt – kan en av dem tala mycket tyst och den andra kommer att höra meddelandet perfekt, som om de var precis bredvid dem.

Det är tack vare detta akustiska ”spel” som rummet fått sitt namn: **Hemligheternas rum**.

Palatset, känt som Lejonpalatset, togs i bruk under Sultan Muhammed V:s andra regeringstid, som började 1362 och varade till 1391. Under denna period påbörjades byggandet av Lejonpalatset, intill Comarespalatset, som hade byggts av hans far, Sultan Yusuf I.

Detta nya palats kallades också *Riyadpalatset*, eftersom det tros ha byggts på de gamla Comares-trädgårdarna. Termen *Riyad* betyder "trädgård".

Man tror att den ursprungliga åtkomsten till palatset var genom det sydöstra hörnet, från Calle Real och genom en svängd åtkomst. För närvarande, på grund av kristna modifieringar efter erövringen, nås Muqarnas hall direkt från Comares-palatset.

Muqarnasalen har fått sitt namn från det imponerande muqarnasvalvet som ursprungligen täckte den, vilket nästan helt kollapsade till följd av vibrationerna orsakade av explosionen av ett krutmagasin på Carrera del Darro år 1590.

Rester av detta valv kan fortfarande ses på ena sidan. På motsatt sida finns rester av ett senare kristet valv, där bokstäverna "FY" förekommer, traditionellt förknippade med Ferdinand och Isabella, även om de faktiskt motsvarar Filip V och Isabella Farnese, som besökte Alhambra 1729.

Man tror att rummet kan ha fungerat som en vestibul eller väntrum för gäster som deltog i sultanens firanden, fester och mottagningar.

Det stora utrymmet som idag kallas Jardines del Partal har fått sitt namn från Palacio del Pórtico, uppkallat efter dess portikgalleri.

Detta är det äldsta bevarade palatset i det monumentala komplexet, vars konstruktion tillskrivs Sultan Muhammad III i början av 1300-talet.

Detta palats har en viss likhet med Comares-palatset, även om det är äldre: en rektangulär innergård, en central pool och portikens reflektion i vattnet som en spegel. Dess främsta utmärkande drag är närvaron av ett sidotorn, känt sedan 1500-talet som Kvinnornas torn, även om det också har kallats Observatoriet, eftersom Muhammed III var en stor anhängare av astronomi. Tornet har fönster som vetter mot alla fyra väderstrecken, vilket möjliggör en spektakulär utsikt.

En anmärkningsvärd kuriositet är att detta palats var privatägt fram till den 12 mars 1891, då dess ägare, Arthur Von Gwinner, en tysk bankir och konsul, avstod byggnaden och den omgivande marken till den spanska staten.

Tyvärr demonterade Von Gwinner utsiktsplattformens trätak och flyttade det till Berlin, där det nu visas på Pergamonmuseet som en av höjdpunkterna i dess samling av islamisk konst.

Intill Partalpalatset, till vänster om Kvinnornas torn, ligger några Nasridhus. En av dem kallades Måleriernas hus på grund av upptäckten, i början av 1900-talet, av temperamålningar på stuckatur från 1300-talet. Dessa mycket värdefulla målningar är ett sällsynt exempel på Nasridisk figurativ väggmålning, med hovliga, jakt- och festliga scener.

På grund av deras betydelse och av bevarandeskäl är dessa hem inte öppna för allmänheten.

Till höger om Partalpalatset, på murens vall, ligger Partaloratoriet, vars konstruktion tillskrivs Sultan Yusuf I. Åtkomst sker via en liten trappa, eftersom den är upphöjd från marknivå.

En av islams grundpelare är att be fem gånger om dagen med ansiktet mot Mecka. Oratoriet fungerade som ett paltskapell som gjorde det möjligt för invånarna i det närliggande palatset att uppfylla denna religiösa skyldighet.

Trots sin lilla storlek (cirka tolv kvadratmeter) har oratoriet en liten vestibul och ett bönerum. Dess interiör har rik gipsdekoration med växt- och geometriska motiv, samt koraninskriptioner.

När du går uppför trapporna, precis framför entrédörren, hittar du mihraben på den sydvästra väggen, som vetter mot Mecka. Den har en polygonal planlösning, en våpformad hästskobåge och är täckt av en muqarnaskupol.

Särskilt anmärkningsvärt är den epigrafiska inskriptionen som finns på mihrabbågens avsatser, vilken inbjuder till bön: "Kom och be, och var inte bland de försumliga."

I anslutning till oratoriet ligger Atasio de Bracamontes hus, som gavs år 1550 till den tidigare väpnaren till Alhambras befälhavare, greven av Tendilla.

På den högsta platån i Partal-området finns de arkeologiska lämningarna av Yusuf III:s palats. Detta palats överläts i juni 1492 av de katolska monarkerna till Alhambras förste guvernör, Don Íñigo López de Mendoza, andre greve av Tendilla. Av denna anledning är det också känt som Tendilla-palatset.

Anledningen till att detta palats ligger i ruiner har sitt ursprung i de meningsskiljaktigheter som uppstod under 1700-talet mellan ättlingarna till greven av Tendilla och Filip V av Bourbon. Vid ärkehertig Karl II av Österrikes död utan arvingar stödde familjen Tendilla ärkehertig Karl av Österrike istället för Filip av Bourbon. Efter Filip V:s tronbestigning vidtogs repressalier: 1718 fråntogs borgmästareskapet i Alhambra från dem, och senare palatset, som demonterades och dess material såldes.

En del av detta material återkom under 1900-talet i privata samlingar. Man tror att den så kallade "Lyckotäcket", som bevaras vid Valencia-institutet för Don Juan i Madrid, skulle kunna komma från detta palats.

Från och med 1740 blev palatsområdet ett område med arrenderade grönsaksträdgårdar.

Det var år 1929 som detta område återtogs av den spanska staten och återgick till Alhambras ägo. Tack vare Leopoldo Torres Balbás, arkitekt och restauratör av Alhambra, förbättrades detta område genom skapandet av en arkeologisk trädgård.

Den palatinska stadsmuren hade ursprungligen mer än trettio torn, varav endast tjugo finns kvar idag. Ursprungligen hade dessa torn en strikt defensiv funktion, även om vissa med tiden även antog bostadsanvändning.

Vid utgången av Nasridpalatsen, från Partal Alto-området, leder en kullerstensstig till Generalife. Denna rutt följer den sträcka av muren där några av komplexets mest symboliska torn är belägna, inramad av ett trädgårdsområde med vacker utsikt över Albaicín och Generalifes fruktträdgårdar.

Ett av de mest anmärkningsvärda tornen är Topparnas torn, byggt av Muhammed II och senare renoverat av andra sultaner. Den är lätt att känna igen på sina pyramidformade bröstvärn i tegel, varifrån dess namn kan härledas. Andra författare tror dock att namnet kommer från konsolerna som sticker ut från dess övre hörn och som innehöll machicolations, defensiva element som möjliggjorde motattacker uppifrån.

Tornets huvudsakliga funktion var att skydda Arrabal-porten som låg vid dess bas, och som var ansluten till Cuesta del Rey Chico, vilket underlättade åtkomsten till Albaicín-kvarteret och den gamla medeltida vägen som förband Alhambra med Generalife.

Under kristen tid byggdes en yttre bastion med stall för att förstärka dess skydd, vilken stängs av en ny ingång känd som Järnporten.

Även om torn ofta förknippas med en uteslutande militär funktion, är det känt att Torre de los Picos också hade ett bostadsbruk, vilket framgår av utsmyckningarna i dess interiör.

Torre de la Cautiva har fått olika namn genom tiden, som Torre de la Ladrona eller Torre de la Sultana, även om den mest populära äntligen har segrat: Torre de la Cautiva.

Detta namn är inte baserat på bevisade historiska fakta, utan är snarare frukten av en romantisk legend enligt vilken Isabel de Solís fängslades i detta torn. Hon konverterade senare till islam under namnet Zoraida och blev Muley Hacéns favoritsultana. Denna situation orsakade spänningar med Aixa, den tidigare sultanen och Boabdils mor, eftersom Zoraida – vars namn betyder "morgonstjärna" – ersatte sin position vid hovet.

Byggandet av detta torn tillskrivs Sultan Yusuf I, som också var ansvarig för Comarespalatset. Denna tillskrivning stöds av inskriptionerna i huvudsalen, ett verk av visiren Ibn al-Yayyab, som lovordar denna sultan.

I dikterna som är inskrivna på väggarna använder visiren upprepade gånger termen qal'ahurra, vilket sedan dess har använts för att hänvisa till befästa palats, vilket är fallet med detta torn. Förutom att tjäna defensiva syften inrymmer tornet ett rikt dekorerat, autentiskt palats inuti.

När det gäller dess utsmyckning har huvudhallen en keramisk sockel med geometriska former i olika färger. Bland dem utmärker sig lila, vars produktion vid den tiden var särskilt svår och dyr, så det reserverades uteslutande för utrymmen av stor betydelse.

Infantas torn, liksom Fångarnas torn, har fått sitt namn från en legend.

Detta är legenden om de tre prinsessorna Zaida, Zoraida och Zorahaida, som bodde i detta torn, en berättelse som samlades av Washington Irving i hans berömda *Berättelser från Alhambra*.

Byggandet av detta palatstorn, eller *qalahurra*, tillskrivs Sultan Muhammed VII, som regerade mellan 1392 och 1408. Därför är det ett av de sista tornen som byggdes av Nasriddynastin.

Denna omständighet återspeglas i inredningen, som visar tecken på en viss nedgång jämfört med tidigare perioder av större konstnärlig prakt.

I slutet av Paseo de las Torres, i den östligaste delen av den norra muren, finns resterna av ett cylindriskt torn: Torre del Cabo de Carrera.

Detta torn förstördes praktiskt taget till följd av explosionerna som utfördes 1812 av Napoleons trupper under deras reträtt från Alhambra.

Den tros ha byggts eller återuppbyggts på order av de katolska monarkerna år 1502, vilket bekräftas av en numera förlorad inskription.

Dess namn kommer från dess läge i slutet av Calle Mayor i Alhambra, som markerar gränsen eller "cap de carrera" för nämnda väg.

Karl V:s palats, med sina sextiotre meter breda och sjutton meter höga, följer proportionerna av klassisk arkitektur, vilket är anledningen till att det är horisontellt uppdelat i två nivåer med tydligt differentierad arkitektur och utsmyckning.

Tre typer av sten användes för att dekorera dess fasader: grå, kompakt kalksten från Sierra Elvira, vit marmor från Macael och grön serpentin från Barranco de San Juan.

Den yttre dekorationen upphöjer bilden av kejsar Karl V och framhäver hans dygder genom mytologiska och historiska referenser.

De mest anmärkningsvärda fasaderna är de på södra och västra sidan, båda utformade som triumfbågar. Huvudportalen ligger på västra sidan, där huvuddörren kröns av bevingade segrar. På båda sidor finns två små dörrar ovanför vilka det finns medaljonger med figurer av soldater till häst i stridsställning.

Symmetriskt duplicerade relieffer finns på kolonnernas piedestaler. De centrala relieferna symboliserar fred: de visar två kvinnor sittande på en vapenhög, bärande olivkvistar och stödjande Herkules pelare, världssfären med den kejserliga kronan och mottot *PLUS ULTRA*, medan keruber bränner krigsartilleriet.

Sidorelieferna avbildar krigsscener, såsom slaget vid Pavia, där Karl V besegrade Frans I av Frankrike.

Högst upp finns balkonger flankerade av medaljonger som avbildar två av Herkules tolv arbeten: en som dödar det nemeiska lejonet och en annan som vetter mot den kretensiska tjuren. Spaniens vapensköld syns i den centrala medaljongen.

I palatsets nedre del framträder rustika kvaderstenar, utformade för att förmedla en känsla av soliditet. Ovanför dem finns bronsringar som hålls av djurfigurer som lejon – symboler för makt och beskydd – och i hörnen dubbla örnar, som anspelar på den kejserliga makten och kejsarens heraldiska emblem: den dubbelhövdade örnen som tillhörde Karl I av Spanien och V av Tyskland.

Kejsar Karl I av Spanien och V av det heliga romerska riket, sonson till de katolska monarkerna och son till Johanna I av Kastilien och Filip den sköne, besökte Granada sommaren 1526 efter att ha gift sig med Isabella av Portugal i Sevilla för att tillbringa sin smekmånad.

Vid sin ankomst fängslades kejsaren av stadens och Alhambras charm och beslutade att bygga ett nytt palats i pfalzstaden. Detta palats skulle bli känt som det nya kungahuset, i motsats till Nasridpalatsen, som sedan dess var kända som det gamla kungahuset.

Verken beställdes av arkitekten och målaren Pedro Machuca från Toledo, som sägs ha varit en lärjunge till Michelangelo, vilket skulle förklara hans djupa kunskap om den klassiska renässansen.

Machuca ritade ett monumentalt palats i renässansstil, med en fyrkantig planlösning och en cirkel integrerad i dess interiör, inspirerat av monumenten från den klassiska antiken.

Byggandet påbörjades 1527 och finansierades till stor del av de tributer som moriskerna var tvungna att betala för att fortsätta leva i Granada och bevara sina seder och ritualer.

År 1550 dog Pedro Machuca utan att ha färdigställt palatset. Det var hans son Luis som fortsatte projektet, men efter hans död upphörde arbetet ett tag. De återupptogs 1572 under Filip II:s regeringstid, anförtrodda Juan de Orea på rekommendation av Juan de Herrera, arkitekten för klostret El Escorial. På grund av bristen på resurser orsakad av Alpujarraskriget gjordes dock inga betydande framsteg.

Det var inte förrän på 1900-talet som byggandet av palatset slutfördes. Först under ledning av arkitekten och restauratören Leopoldo Torres Balbás, och slutligen 1958 av Francisco Prieto Moreno.

Karl V:s palats var tänkt som en symbol för universell fred, vilket återspeglade kejsarens politiska ambitioner. Karl V såg dock aldrig personligen palatset han beordrade att byggas.

Alhambra-museet ligger på bottenvåningen i Karl V:s palats och är uppdelat i sju rum tillägnade spansk-muslimsk kultur och konst.

Den inrymmer den finaste befintliga samlingen av Nasridkonst, bestående av verk som hittats vid utgrävningar och restaureringar som utförts i själva Alhambra över tid.

Bland de utställda verken finns gips, pelare, snickerier, keramik i olika stilar – såsom den berömda Gazellernas vas – en kopia av lampan från den stora moskén i Alhambra, samt gravstenar, mynt och andra föremål av stort historiskt värde.

Denna samling är det perfekta komplementet till ett besök i det monumentala komplexet, eftersom den ger en bättre förståelse för vardagslivet och kulturen under Nasridperioden.

Inträdet till museet är gratis, men det är viktigt att notera att det är stängt på måndagar.

När Pedro Machuca ritade Karl V:s palats använde han geometriska former med stark renässanssymbolik: kvadraten representerar den jordiska världen, den inre cirkeln symboliserar det gudomliga och skapelsen, och åttkanten – reserverad för kapellet – som en förening mellan de två världarna.

När vi kommer in i palatset befinner vi oss på en imponerande cirkulär portikförsedd innergård, upphöjd i förhållande till utsidan. Denna gårdsplan är omgiven av två överlagrade gallerier, båda med trettiotvå kolonner. På bottenvåningen är kolonnerna av dorisk-toskansk ordning, och på övervåningen av jonisk ordning.

Kolonnerna var gjorda av puddingsten eller mandelsten, från Granadastaden El Turro. Detta material valdes eftersom det var mer ekonomiskt än den marmor som ursprungligen planerades i designen.

Det nedre galleriet har ett ringformat valv som möjligen var avsett att dekoreras med freskmålningar. Det övre galleriet har för sin del ett kassettak i trä.

Frisen som löper runt gården har *burocranios*, avbildningar av oxskallar, ett dekorativt motiv med rötter i antikens Grekland och Rom, där de användes i friser och gravar kopplade till rituella offer.

Gårdens två våningar är förbundna med två trappor: en på norra sidan, byggd på 1600-talet, och en annan också norrut, designad på 1900-talet av Alhambras bevarandearkitekt, Francisco Prieto Moreno.

Även om det aldrig användes som kunglig residens, inrymmer palatset för närvarande två viktiga museer: Konstmuseet på övervåningen, med en enastående samling av Granada-målningar och skulpturer från 1400-talet till 1900-talet, och Alhambramuseet på bottenvåningen, som nås via den västra entréhallen.

Förutom sin museifunktion har den centrala gården en exceptionell akustik, vilket gör den till en utmärkt miljö för konserter och teaterföreställningar, särskilt under Granada International Music and Dance Festival.

På Calle Real, på platsen intill den nuvarande kyrkan Santa María de la Alhambra, ligger moskéns bad.

Detta bad byggdes under Sultan Muhammed III:s regeringstid och finansierades av jizya, en skatt som togs ut av kristna för att de planterat mark vid gränsen.

Användningen av hamam Bad var ett måste i det dagliga livet i en islamisk stad, och Alhambra var inget undantag. På grund av sin närhet till moskén fyllde detta bad en viktig religiös funktion: att möjliggöra tvagning eller reningsritualer före bön.

Dess funktion var dock inte uteslutande religiös. Hammamet fungerade också som en plats för personlig hygien och var en viktig social mötesplats.

Dess användning reglerades av scheman, på morgonen för män och på eftermiddagen för kvinnor.

Inspirerade av romerska bad delade muslimska bad sin kammarlayout, även om de var mindre och drevs med ånga, till skillnad från romerska bad, som var nedsänkningsbad.

Badet bestod av fyra huvudutrymmen: ett vilorum eller omklädningsrum, ett kallt eller varmt rum, ett varmt rum och ett pannområde anslutet till det senare.

Det använda värmesystemet var hypokaust, ett underjordiskt värmesystem som värmde upp marken med hjälp av varmluft som genererades av en ugn och distribuerades genom en kammare under trottoaren.

Det nuvarande Parador de Turismo var ursprungligen San Francisco-klostret, byggt 1494 på platsen för ett gammalt Nasridpalats som enligt traditionen tillhörde en muslimsk prins.

Efter erövringen av Granada avstod de katolska monarkerna från detta utrymme för att grunda stadens första franciskanska kloster och uppfyllde därmed ett löfte som gavs till patriarken av Assisi år före erövringen.

Med tiden blev denna plats den första begravningsplatsen för de katolska monarkerna. En och en halv månad före sin död i Medina del Campo år 1504 lämnade drottning Isabella i sitt testamente sin önskan att bli begravd i detta kloster, klädd i en franciskansk dräkt. År 1516 begravdes kung Ferdinand bredvid den.

Båda förblev begravda där fram till 1521, då deras sonson, kejsar Karl V, beordrade att deras kvarlevor skulle överföras till det kungliga kapellet i Granada, där de nu vilar tillsammans med Johanna I av Kastilien, Filip den vackre och prins Miguel de Paz.

Idag är det möjligt att besöka denna första begravningsplats genom att gå in på Paradorens gårdsplan. Under en kupol av muqarnas bevaras de båda monarkernas ursprungliga gravstenar.

Sedan juni 1945 har denna byggnad inrymt Parador de San Francisco, ett högklassigt turistboende som ägs och drivs av den spanska staten.

Ordet "medina", som betyder "stad" på arabiska, syftade på den högsta delen av Sabika-kullen i Alhambra.

Denna medina var hem för intensiv daglig aktivitet, eftersom det var i området där de handelar och den befolkning som möjliggjorde livet för Nasridernas hov inom palatinstaden var koncentrerade.

Där producerades textilier, keramik, bröd, glas och till och med mynt. Förutom arbetarbostäder fanns det också viktiga offentliga byggnader som bad, moskéer, souker, cisterner, ugnar, silos och verkstäder.

För att denna miniatyrstad skulle fungera korrekt hade Alhambra sitt eget system för lagstiftning, administration och skatteuppbörd.

Idag finns endast få rester kvar av den ursprungliga Nasridiska medinan. Omvandlingen av området av kristna bosättare efter erövringen och därefter krutexplosionerna orsakade av Napoleons trupper under deras reträtt bidrog till dess försämring.

I mitten av 1900-talet genomfördes ett arkeologiskt program för rehabilitering och anpassning av detta område. Som ett resultat anlades även en anlagd gångväg längs en gammal medeltida gata, som idag ansluter till Generalife.

I den kungliga medinan, fäst vid den södra muren, finns resterna av det så kallade Abencerrajes palats, det kastilianiserade namnet på familjen Banu Sarray, en adlig släktlinje av nordafrikanskt ursprung som tillhörde Nasridernas hov.

De rester som kan ses idag är resultatet av utgrävningar som började på 1930-talet, eftersom platsen tidigare hade blivit svårt skadad, till stor del på grund av explosioner orsakade av Napoleons trupper under deras reträtt.

Tack vare dessa arkeologiska utgrävningar har det varit möjligt att bekräfta denna familjs betydelse vid Nasridernas hov, inte bara på grund av palatsets storlek utan också på grund av dess privilegierade läge: i den övre delen av medinan, mitt på Alhambras huvudsakliga stadsaxel.

Rättvisans port, känd på arabiska som Bab al-Sharia, är en av de fyra yttre portarna till den palatinska staden Alhambra. Som en yttre ingång tjänade den en viktig defensiv funktion, vilket framgår av dess dubbelböjda struktur och terrängens branta sluttning.

Dess konstruktion, integrerad i ett torn fäst vid den södra muren, tillskrivs Sultan Yusuf I år 1348.

Dörren har två spetsiga hästskobågar. Mellan dem finns ett utomhusområde, känt som en buhedera, från vilket det var möjligt att försvara ingången genom att kasta material från terrassen i händelse av attack.

Utöver sitt strategiska värde har denna port en stark symbolisk betydelse i det islamiska sammanhanget. Två dekorativa element sticker ut särskilt: handen och nyckeln.

Handen representerar islams fem pelare och symboliserar beskydd och gästfrihet. Nyckeln är för sin del en symbol för tro. Deras gemensamma närvaro skulle kunna tolkas som en allegori om andlig och jordisk kraft.

Enligt en populär legend kommer Alhambras fall... och med det världens undergång, om handen och nyckeln en dag berörs.

Dessa islamiska symboler står i kontrast till ett annat kristet tillägg: en gotisk skulptur av Jungfru Maria och barnet, ett verk av Ruberto Alemán, placerad i en nisch ovanför den inre valvet på order av de katolska monarkerna efter erövringen av Granada.

Puerta de los Carros motsvarar inte en ursprunglig öppning i Nasridmuren. Det öppnades mellan 1526 och 1536 med ett mycket specifikt funktionellt syfte: att ge tillgång till vagnar som transporterade material och pelare för byggandet av Karl V:s palats.

Idag fyller den här dörren fortfarande ett praktiskt syfte. Detta är en biljettfri gångentré till komplexet, vilket ger fri tillgång till Karl V:s palats och de museer som finns där.

Dessutom är det den enda porten som är öppen för behöriga fordon, inklusive gäster på hotell inom Alhambra-komplexet, taxibilar, specialtjänster, medicinsk personal och underhållsfordon.

Palatinstaden Alhambra var omgiven av en omfattande mur med fyra huvudportar utifrån. För att säkerställa sitt försvar hade dessa portar en karakteristisk böjd layout, vilket gjorde det svårt för potentiella angripare att avancera och underlättade bakhåll inifrån.

Sjuvåningsporten, som ligger i den södra muren, är en av dessa ingångar. Under Nasridernas tid var den känd som Bib al-Gudur eller ”Puerta de los Pozos”, på grund av den närliggande förekomsten av silos eller fängelsehålor, möjligen använt som fängelser.

Dess nuvarande namn kommer från den populära tron att det finns sju nivåer eller våningar under den. Även om endast två har dokumenterats har denna tro gett näring åt flera legender och berättelser, såsom Washington Irvings berättelse "Legenden om morens arv", som nämner en skatt gömd i tornets hemliga källare.

Traditionen säger att detta var den sista porten som användes av Boabdil och hans följe när de begav sig till Vega de Granada den 2 januari 1492 för att överlämna nycklarna till kungariket till de katolska monarkerna. Likaså var det genom denna port som de första kristna trupperna gick in utan motstånd.

Porten vi ser idag är en rekonstruktion, eftersom originalet till stor del förstördes av explosionen av Napoleons trupper under deras reträtt 1812.

Puerta del Vino var huvudingången till Alhambras medina. Dess konstruktion tillskrivs Sultan Muhammad III i början av 1300-talet, även om dess dörrar senare ombyggdes av Muhammad V.

Namnet "Vinporten" kommer inte från Nasridperioden, utan från den kristna eran, med början 1556, då invånare i Alhambra fick köpa vin skattefritt på denna plats.

Eftersom det är en inre port är dess layout rak och direkt, till skillnad från yttre portar som Rättviseporten eller Vapenporten, som utformades med en böjning för att förbättra försvaret.

Även om den inte tjänade primära försvarsfunktioner, hade den bänkar inuti för soldaterna som ansvarade för åtkomstkontrollen, samt ett rum på övervåningen för vakternas bostad och viloplatser.

Den västra fasaden, som vetter mot Alcazaba, var ingången. Ovanför hästskobågens överstycke finns symbolen för nyckeln, ett högtidligt emblem för välkomst och Nasriddynastin.

På den östra fasaden, som vetter mot Karl V:s palats, är bågens spandrels särskilt anmärkningsvärda, dekorerade med kakel gjorda med torrrepsteknik och erbjuder ett vackert exempel på spansk-muslimsk dekorativ konst.

Under Nasriddynastin låg Aljama-moskén eller Alhambras stora moské, byggd i början av 1300-talet av sultan Muhammad III, på den plats där kyrkan Santa María de la Alhambra nu ligger.

Efter erövringen av Granada den 2 januari 1492 välsignades moskén för kristen gudstjänst och den första mässan firades där. Genom beslut av de katolska monarkerna invigdes den under beskydd av Sankta Maria och det första ärkebiskopssätet etablerades där.

Vid slutet av 1500-talet var den gamla moskén i ett förfallet tillstånd, vilket ledde till att den rivdes och ett nytt kristet tempel byggdes, vilket färdigställdes 1618.

Det finns knappast några spår kvar av den islamiska byggnaden. Det viktigaste bevarade föremålet är en bronslampa med en epigrafisk inskription daterad 1305, som för närvarande finns på Nationalarkeologiska museet i Madrid. En replika av denna lampa kan ses på Alhambra-museet, i Karl V:s palats.

Kyrkan Santa María de la Alhambra har en enkel planlösning med ett enda skepp och tre sidokapell på varje sida. Inuti sticker huvudbilden ut: Jungfrun av Angustias, ett verk från 1700-talet av Torcuato Ruiz del Peral.

Denna bild, även känd som Jungfru Maria av Barmhärtigheten, är den enda som bärs i procession i Granada varje påsklördag, om vädret tillåter. Han gör det på en tron av stor skönhet som imiterar i präglat silver valven på den symboliska Patio de los Leones.

Som en kuriositet var den granadanska poeten Federico García Lorca medlem i detta brödraskap.

Före den nuvarande Parador de Turismo och österut finns resterna av ett medeltida garveri eller buffelfarm, en anläggning tillägnad behandling av hudar: rengöring, garvning och färgning. Detta var en vanlig aktivitet i hela al-Andalus.

Alhambra-garveriet är litet i jämförelse med liknande garverier i Nordafrika. Det måste dock beaktas att dess funktion uteslutande var avsedd att täcka Nasridernas hovs behov.

Den hade åtta små bassänger i olika storlekar, både rektangulära och cirkulära, där kalken och färgämnena som användes i lädergarvningsprocessen förvarades.

Denna verksamhet krävde rikligt med vatten, vilket var anledningen till att garveriet låg bredvid Acequia Real och därmed utnyttjade dess konstanta flöde. Dess existens är också en indikation på den stora mängden vatten som finns tillgängligt i detta område av Alhambra.

Vattentornet är en imponerande byggnad belägen i det sydvästra hörnet av Alhambra-muren, nära den nuvarande huvudentrén från biljettkontoret. Även om den tjänade defensiva funktioner, var dess viktigaste uppdrag att skydda ingången till Acequia Real, därav dess namn.

Bevattningsdiket nådde palatinstaden efter att ha korsat en akvedukt och gränsade till tornets norra sida för att förse hela Alhambra med vatten.

Tornet vi ser idag är resultatet av en grundlig rekonstruktion. Under Napoleons truppers reträtt 1812 skadades den allvarligt av krutexplosioner, och i mitten av 1900-talet var den nästan helt återställd.

Detta torn var viktigt, eftersom det tillät vatten – och därmed liv – att komma in i palatinstaden. Ursprungligen saknade Sabika Hill naturliga vattenkällor, vilket utgjorde en betydande utmaning för Nasriderna.

Av denna anledning beordrade Sultan Muhammad I ett stort vattenbyggnadsprojekt: byggandet av den så kallade Sultanens dike. Detta bevattningsdike fångar upp vatten från Darro-floden ungefär sex kilometer bort, på högre höjd, och utnyttjar sluttningen för att transportera vattnet med hjälp av gravitationen.

Infrastrukturen inkluderade en lagringsdamm, ett djurdrivet vattenhjul och en tegelkantad kanal – acequia – som rinner under jord genom berg och mynnar ut i den övre delen av Generalife.

För att övervinna den branta sluttningen mellan Cerro del Sol (Generalife) och Sabika Hill (Alhambra) byggde ingenjörer en akvedukt, ett viktigt projekt för att säkerställa vattenförsörjningen till hela det monumentala komplexet.

Alcazaba är den mest primitiva delen av det monumentala komplexet, byggt på resterna av en forntida Zirid-fästning.

Nasridernas Alcazabas ursprung går tillbaka till 1238, då den förste sultanen och grundaren av Nasriddynastin, Muhammad Ibn al-Alhmar, beslutade att flytta sultanatets säte från Albaicín till den motsatta kullen, Sabika.

Platsen som Al-Ahmar valde var idealisk eftersom Alcazaba, belägen vid den västra änden av kullen och med en triangulär layout, mycket lik fören på ett skepp, garanterade optimalt försvar för det som skulle bli palatinstaden Alhambra, byggd under dess beskydd.

Alcazaba, utrustad med flera murar och torn, byggdes med en tydlig defensiv avsikt. Det var i själva verket ett övervakningscenter på grund av sitt läge tvåhundra meter ovanför staden Granada, vilket garanterade visuell kontroll över hela det omgivande territoriet och representerade i sin tur en symbol för makt.

Inuti ligger militärkvarteret, och med tiden etablerades Alcazaba som en liten, oberoende mikrostad för högt uppsatta soldater, ansvariga för försvaret och beskyddet av Alhambra och dess sultaner.

När vi kommer in i citadellen befinner vi oss i vad som verkar vara en labyrint, även om det i verkligheten är en process av arkitektonisk restaurering med hjälp av anastylos, vilket har möjliggjort restaureringen av det gamla militärkvarteret som hade förblivit begravt fram till början av 1900-talet.

Sultanens elitgarde och resten av den militära kontingent som ansvarade för försvaret och säkerheten i Alhambra bodde i detta område. Det var därför en liten stad inom själva Alhambras palatinska stad, med allt som behövdes för det dagliga livet, såsom bostäder, verkstäder, ett bageri med ugn, lagerlokaler, en cistern, ett hamam, etc. På detta sätt kunde militären och civilbefolkningen hållas separerade.

I detta område kan vi tack vare denna restaurering betrakta den typiska planlösningen för ett muslimskt hus: en entré med en hörningång, en liten innergård som husets centrala axel, rum som omger gården och en latrin.

Dessutom upptäcktes en fängelsehåla under jord i början av 1900-talet. Lätt att känna igen från utsidan på den moderna spiraltrappan som leder upp till den. Denna fängelsehåla innehöll fångar som kunde användas för att erhålla betydande fördelar, vare sig politiska eller ekonomiska, eller, med andra ord, personer med högt bytesvärde.

Detta underjordiska fängelse är format som en inverterad tratt och har en cirkulär planlösning. Vilket gjorde det omöjligt för dessa fångar att fly. Faktum är att fångarna fördes in med hjälp av ett system av remskivor eller rep.

Kruttornet fungerade som en defensiv förstärkning på södra sidan av Vela-tornet och därifrån började militärvägen som ledde till de Röda tornen.

Sedan 1957 är det i detta torn vi kan hitta några verser inristade i sten, vars författarskap motsvarar mexikanen Francisco de Icaza:

"Ge allmosor, kvinna, det finns ingenting i livet,
som straffet för att vara blind i Granada.”

Utrymmet som Adarves trädgård upptar går tillbaka till 1500-talet, då en artilleriplattform byggdes i samband med att Alcazaba anpassades för artilleri.

Det var redan på 1600-talet som militär användning förlorade sin betydelse och den femte markisen av Mondéjar, efter att ha utsetts till Alhambras vaktmästare år 1624, beslutade att omvandla detta utrymme till en trädgård genom att fylla utrymmet mellan ytter- och innermurarna med jord.

Det finns en legend som hävdar att det var på denna plats som några porslinsvaser fyllda med guld hittades gömda, troligen gömda av de sista muslimerna som bebodde området, och att en del av det hittade guldet användes av markisen för att finansiera skapandet av denna vackra trädgård. Man tror att kanske en av dessa vaser är ett av de tjugo stora Nasridiska gyllene lerkärl som finns bevarade i världen. Vi kan se två av dessa vaser på Nationalmuseet för spansk-muslimsk konst, som ligger på bottenvåningen i Karl V:s palats.

Ett av de anmärkningsvärda inslagen i denna trädgård är närvaron av en gryteformad fontän i den centrala delen. Denna fontän har haft olika platser, den mest slående och anmärkningsvärda var på Patio de los Leones, där den placerades 1624 över lejonfontänen med efterföljande skador. Koppen stod på den platsen fram till 1954 då den togs bort och placerades här.

Under Nasriddynastin var detta torn känt som Torre Mayor och från 1500-talet kallades det även Torre del Sol, eftersom solen reflekterades i tornet vid middagstid och fungerade som ett solur. Men dess nuvarande namn kommer från ordet velar, med tanke på att den tack vare sin höjd på tjugosju meter ger en utsikt på trehundrasextio grader som gör att all rörelse kan ses.

Tornets utseende har förändrats över tid. Ursprungligen hade den bröstvärn på sin terrass, vilka förlorades på grund av flera jordbävningar. Klockan tillkom efter att de kristna erövrat Granada.

Detta användes för att varna befolkningen för eventuella faror, jordbävningar eller brand. Ljudet från denna klocka användes också för att reglera bevattningsscheman i Vega de Granada.

Nuförtiden, och enligt traditionen, rings klockan varje 2 januari för att fira erövringen av Granada den 2 januari 1492.

Puerta de las Armas, belägen i Alcazabas norra vägg, var en av huvudingångarna till Alhambra.

Under Nasriddynastin korsade medborgarna Darro-floden via Cadí-bron och klättrade uppför kullen längs en stig som nu är dold av San Pedro-skogen, tills de nådde porten. Innanför porten var de tvungna att deponera sina vapen innan de gick in i inhägnaden, därav namnet "Vapenporten".

Från terrassen på detta torn kan vi nu njuta av en av de bästa panoramautsikterna över staden Granada.

Strax framför oss hittar vi stadsdelen Albaicín, igenkännlig på sina vita hus och labyrintiska gator. Detta område utsågs till ett världsarv av UNESCO 1994.

Det är i detta område som en av Granadas mest berömda utsiktspunkter ligger: Mirador de San Nicolás.

Till höger om Albaicín ligger stadsdelen Sacromonte.

Sacromonte är Granadas mest typiska gamla zigenarkvarter och flamencons födelseplats. Detta område kännetecknas också av närvaron av troglodytbostäder: grottor.

Vid foten av Albaicín och Alhambra ligger Carrera del Darro, intill floden med samma namn.

Torre de Homage är ett av de äldsta tornen i Alcazaba, med en höjd på tjugosex meter. Den har sex våningar, en terrass och en underjordisk fängelsehåla.

På grund av tornets höjd upprättades kommunikation med kungarikets vakttorn från dess terrass. Denna kommunikation upprättades genom ett system av speglar under dagen eller rök med brasor på natten.

Man tror att det, på grund av tornets utskjutande position på kullen, troligen var den plats som valdes för att visa upp Nasriddynastins banderoller och röda flaggor.

Basen till detta torn förstärktes av de kristna med det så kallade Kubtornet.

Efter erövringen av Granada planerade de katolska monarkerna en rad reformer för att anpassa Alcazaba till artilleri. Således reser sig Kubtornet över Tahona-tornet, vilket tack vare sin cylindriska form ger ett större skydd mot eventuella stötar, jämfört med de fyrkantiga Nasrid-tornen.

Generalife, beläget på Cerro del Sol, var sultanens almunia, eller med andra ord, ett palatslikt lantställe med fruktträdgårdar, där man förutom jordbruk även födde upp djur för Nasridernas hov och bedrev jakt. Det uppskattas att dess byggande började i slutet av 1200-talet av Sultan Muhammad II, son till grundaren av Nasriddynastin.

Namnet Generalife kommer från arabiskan ”yannat-al-arif” som betyder arkitektens trädgård eller fruktträdgård. Det var ett mycket större område under Nasridperioden, med minst fyra fruktträdgårdar, och sträckte sig till en plats som idag är känd som "rapphönsslätten".

Detta lantställe, som vesiren Ibn al-Yayyab kallade Lyckans Kungliga Hus, var ett palats: sultanens sommarpalats. Trots närheten till Alhambra var det tillräckligt privat för att han skulle kunna fly och koppla av från hovets och regeringens spänningar, samt njuta av behagligare temperaturer. På grund av sitt läge på en högre höjd än den palatinska staden Alhambra sjönk temperaturen inuti.

När Granada erövrades blev Generalife de katolska monarkernas egendom, som ställde det under beskydd av en alcaide eller befälhavare. Filip II avstod slutligen det eviga borgmästerskapet och ägandet av platsen till familjen Granada Venegas (en familj av konverterade moriscos). Staten återfick platsen först efter en rättegång som varade i nästan 100 år och slutade med en förlikning utanför domstol 1921.

Avtal genom vilket Generalife skulle bli ett nationellt kulturarv och förvaltas tillsammans med Alhambra genom styrelsen, och därmed bilda styrelsen för Alhambra och Generalife.

Den utomhusamfiteater vi stötte på på väg till Generalifepalatset byggdes 1952 med avsikten att vara värd för, precis som varje sommar, Granadas internationella musik- och dansfestival.

Sedan 2002 har man också hållit en flamencofestival, tillägnad Granadas mest berömda poet: Federico García Lorca.

Under Nasriddynastin började vägen som förband palatinstaden och Generalife från Puerta del Arabal, inramad av den så kallade Torre de los Picos, så namngiven eftersom dess bröstvärn slutar i tegelpyramider.

Det var en slingrande, sluttande väg, skyddad på båda sidor av höga murar för ökad säkerhet, och ledde till ingången till Patio del Descabalgamiento.

Dessa ruiner eller grundstenar är de arkeologiska lämningarna av det som en gång var det så kallade Vännernas hus. Dess namn och användning har kommit till oss tack vare Ibn Luyúns "Avhandling om jordbruk" från 1300-talet.

Det var därför en bostad avsedd för människor, vänner eller släktingar som sultanen aktade och ansåg viktiga att ha nära sig, men utan att inkräkta på deras integritet, så det var en isolerad bostad.

Denna Oleander Walk byggdes i mitten av 1800-talet för drottning Elizabeth II:s besök och för att skapa en mer monumental tillgång till palatsets övre del.

Oleander är ett annat namn för det rosa lagerträdet, som syns i form av ett prydnadsvalv på denna promenad. I början av promenaden, bortom de övre trädgårdarna, finns ett av de äldsta exemplen på den moriska myrten, som nästan var förlorad och vars genetiska fingeravtryck fortfarande undersöks idag.

Det är en av Alhambras mest karakteristiska växter, som kännetecknas av sina böjda blad, som är större än den vanliga myrten.

Paseo de las Adelfas ansluter till Paseo de los Cipreses, som fungerar som en länk som leder besökare till Alhambra.

Ett av de bäst bevarade och unika elementen i Generalife är den så kallade Vattentrappan. Man tror att denna trappa – uppdelad i fyra sektioner med tre mellanliggande plattformar – under Nasriddynastin hade vattenkanaler som flödade genom de två glaserade keramiska ledstängerna, matade av den kungliga kanalen.

Denna vattenledning nådde ett litet oratorium, om vilket inga arkeologiska uppgifter finns kvar. I dess ställe har det sedan 1836 funnits en romantisk utsiktsplattform som uppförts av godsförvaltaren vid den tiden.

Klättringen uppför denna trappa, inramad av ett lagervalv och sorlet av vatten, skapade förmodligen en idealisk miljö för att stimulera sinnena, komma in i ett klimat som gynnar meditation och utföra tvagning före bön.

På markerna kring palatset uppskattas det att det måste ha funnits minst fyra stora trädgårdar organiserade på olika nivåer eller paratas , inneslutna av adobeväggar. Namnen på dessa fruktträdgårdar som har bevarats till vår tid är: Grande, Colorada, Mercería och Fuente Peña.

Dessa fruktträdgårdar har fortsatt, i större eller mindre utsträckning, sedan 1300-talet, att odlas med samma traditionella medeltida tekniker. Tack vare denna jordbruksproduktion behöll Nasridernas hov ett visst oberoende från andra externa jordbruksleverantörer, vilket gjorde det möjligt för dem att tillgodose sina egna livsmedelsbehov.

De användes för att odla inte bara grönsaker, utan även fruktträd och betesmark för djur. Till exempel odlas kronärtskockor, aubergine, bönor, fikon, granatäpplen och mandelträd idag.

Idag använder de bevarade fruktträdgårdarna fortfarande samma jordbruksproduktionstekniker som användes under medeltiden, vilket ger denna plats stort antropologiskt värde.

Dessa trädgårdar nås från Patio de la Sultana via en brant 1800-talstrappa, kallad Lejontrappan, på grund av de två glaserade lergodsfigurerna ovanför grinden.

Dessa trädgårdar kan betraktas som ett exempel på den romantiska trädgården. De är placerade på pelare och utgör den högsta delen av Generalife, med spektakulär utsikt över hela det monumentala komplexet.

Närvaron av vackra magnolior sticker ut.

Rosenträdgårdarna går tillbaka till 1930- och 1950-talen, då staten förvärvade Generalife 1921.

Behovet uppstod då att öka värdet på ett övergivet område och strategiskt koppla det till Alhambra genom en gradvis och smidig övergång.

Patio de la Acequia, även kallad Patio de la Ría på 1800-talet, har idag en rektangulär struktur med två vända paviljonger och en burspråk.

Namnet på gården kommer från den kungliga kanalen som rinner genom detta palats, runt vilken fyra trädgårdar är arrangerade i ortogonala parterres på en lägre nivå. På båda sidor om bevattningsdiket finns fontäner som utgör en av de mest populära bilderna av palatset. Dessa fontäner är dock inte originella, eftersom de stör den lugn och ro som sultanen sökte under sina stunder av vila och meditation.

Detta palats har genomgått många förvandlingar, eftersom denna gårdsplan ursprungligen var stängd för den utsikt vi har idag genom galleriet med 18 valv i belvedere-stil. Den enda delen som skulle låta dig betrakta landskapet skulle vara den centrala utsiktspunkten. Från denna ursprungliga synvinkel, sittande på golvet och lutad mot fönsterbrädan, kunde man beundra panoramautsikten över den palatinska staden Alhambra.

Som ett vittnesbörd om dess förflutna finner vi Nasrid-dekorationer i utsiktspunkten, där överlagringen av Sultan Ismail I:s gipsverk över Muhammed III:s framträder. Detta gör det tydligt att varje sultan hade olika smaker och behov och anpassade palatsen därefter, vilket lämnade sitt eget prägel eller avtryck.

När vi passerar utsiktspunkten, och om vi tittar på valvens insida, hittar vi även emblem för de katolska monarkerna, såsom oket och pilarna, samt mottot "Tanto Monta".

Gårdens östra sida är ny på grund av en brand som inträffade 1958.

Innan vi går in på Patio de la Acequia hittar vi Patio de la Guardia. En enkel innergård med portikerade gallerier, en fontän i mitten, som också är dekorerad med pomeransträd. Denna gårdsplan måste ha fungerat som kontrollområde och förrum innan man fick tillgång till sultanens sommarkvarter.

Det som sticker ut med den här platsen är att vi, efter att ha gått uppför några branta trappor, hittar en dörröppning inramad av en överstycke dekorerad med kakel i nyanser av blått, grönt och svart mot en vit bakgrund. Vi kan också se, om än sliten av tidens gång, Nasridnyckeln.

När vi klättrar uppför trapporna och passerar genom denna dörröppning stöter vi på en krök, vaktbänkarna och en brant, smal trappa som leder oss till palatset.

Patio de la Sultana är ett av de mest omvandlade utrymmena. Man tror att platsen som nu upptas av denna innergård – även kallad Cypress Patio – var det område som avsetts för det tidigare hamamet, Generalife-baden.

På 1500-talet förlorade den denna funktion och blev en trädgård. Med tiden byggdes ett nordligt galleri, tillsammans med en U-formad pool, en fontän i mitten och trettioåtta bullriga strålar.

De enda bevarade elementen från Nasridperioden är Acequia Real-vattenfallet, skyddat bakom ett staket, och en liten del av en kanal som leder vattnet mot Patio de la Acequia.

Namnet ”Cypress Patio” kommer från det döda, hundra år gamla cypressträdet, vars endast stam finns kvar idag. Bredvid detta finns en keramisk plakett från Granada som berättar om 1500-talslegenden om Ginés Pérez de Hita, enligt vilken denna cypress bevittnade de amorösa mötena mellan den siste sultanens favorit, Boabdil, och en ädel riddare från Abencerraje.

Patio del Descabalgamiento, även känd som Patio Polo, är den första innergården vi möter när vi kommer in i Generalife-palatset.

Transportmedlet som sultanen använde för att komma till Generalife var hästen och som sådan behövde han en plats att stiga av och hysa dessa djur. Denna gårdsplan tros ha varit avsedd för detta ändamål, eftersom den var platsen för stallen.

Den hade stödbänkar för att stiga på och av hästen, och två stall i sidofacken, som fungerade som stall i den nedre delen och höloft i den övre delen. Dryckeshon med färskt vatten för hästarna kunde inte heller saknas.

Värt att notera här: ovanför dörröverstycket som leder till nästa gårdsplan hittar vi Alhambra-nyckeln, en symbol för Nasriddynastin, som representerar hälsning och äganderätt.

Den norra portiken är den bäst bevarade och var avsedd att hysa sultanens kvarter.

Vi finner en portik med fem valv som stöds av pelare och alhamíes i deras ändar. Efter denna portik, och för att komma till Royal Hall, passerar man genom en trippelbåge där det finns dikter som talar om slaget vid La Vega eller Sierra Elvira år 1319, vilket ger oss information om platsens datering.

På sidorna av denna trippelbåge finns också *taqas*, små nischer utgrävda i väggen där vatten placerades.

Kungliga salen, belägen i ett fyrkantigt torn dekorerat med gips, var platsen där sultanen – trots att detta var ett fritidspalats – tog emot brådskande audienser. Dessa audienser, enligt verser som finns nedtecknade där, måste vara korta och direkta för att inte störa emirens vila i onödan.

Nasridpalatsen utgör det mest symboliska och slående området i det monumentala komplexet. De byggdes på 1300-talet, en tid som kan betraktas som en av stor prakt för Nasriddynastin.

Dessa palats var det område som var reserverat för sultanen och hans nära släktingar, där familjelivet ägde rum, men också kungarikets officiella och administrativa liv.

Palatsen är: Mexuar, Comares-palatset och Lejonpalatset.

Var och en av dessa palats byggdes oberoende av varandra, vid olika tidpunkter och med sina egna distinkta funktioner. Det var efter erövringen av Granada som palatsen förenades och från och med det ögonblicket kom de att bli kända som Kungahuset, och senare som Gamla kungahuset, när Karl V bestämde sig för att bygga sitt eget palats.

Mexuar är den äldsta delen av Nasridpalatset, men det är också det utrymme som har genomgått de största förvandlingarna över tid. Dess namn kommer från arabiskan *Maswar*, vilket syftar på platsen där sultanens *Sura* eller ministerråd möttes, vilket avslöjar en av dess funktioner. Det var också förkammaren där sultanen skipade rättvisa.

Byggandet av Mexuar tillskrivs Sultan Isma'il I (1314–1325) och modifierades av hans sonson Muhammad V. Det var dock de kristna som mest förvandlade detta utrymme genom att omvandla det till ett kapell.

Under Nasridperioden var detta utrymme mycket mindre och var organiserat kring de fyra centrala kolonnerna, där det karakteristiska Nasridiska kubiska kapitälet, målat i koboltblått, fortfarande kan ses. Dessa kolonner stöddes av en lykta som gav zenitalt ljus, som togs bort på 1500-talet för att skapa övre rum och sidofönster.

För att omvandla utrymmet till ett kapell sänktes golvet och ett litet rektangulärt utrymme lades till längst bak, nu avskilt av en träbalustrad som indikerar var det övre köret var placerat.

Den keramiska golvlisten med stjärndekoration hämtades från annat håll. Bland dess stjärnor kan man omväxlande se: Nasridrikets vapensköld, kardinal Mendozas, österrikarnas dubbelhövdade örn, mottot "Det finns ingen segrare utom Gud" och Herkules pelare från den kejserliga skölden.

Ovanför sockeln upprepar en epigrafisk fris av gips: ”Riket är Guds. Styrkan är Guds. Äran är Guds.” Dessa inskriptioner ersätter de kristna utlösningarna: "Christus regnat. Christus vincit. Christus imperat."

Den nuvarande ingången till Mexuar öppnades i modern tid, vilket ändrade platsen för en av Herkules pelare med mottot "Plus Ultra", som flyttades till östra väggen. Gipskronan över dörren finns kvar på sin ursprungliga plats.

Längst bak i rummet leder en dörr till oratoriet, som ursprungligen nådes via Machuca-galleriet.

Detta utrymme är ett av de mest skadade i Alhambra på grund av explosionen av ett krutmagasin år 1590. Det restaurerades 1917.

Under restaureringen sänktes golvnivån för att förhindra olyckor och underlätta besök. Som ett vittne till den ursprungliga nivån finns en sammanhängande bänk kvar under fönstren.

Denna imponerande fasad, som genomgick en omfattande restaurering mellan 1800- och 1900-talen, byggdes av Muhammed V för att fira erövringen av Algeciras år 1369, vilket gav honom herravälde över Gibraltarsundet.

På denna gårdsplan tog sultanen emot undersåtar som beviljades en särskild publik. Den placerades i fasadens centrala del, på en jamuga mellan de två dörrarna och under den stora takfoten, ett mästerverk av Nasrids snickeri som krönte den.

Fasaden har en stor allegorisk belastning. I den kunde deltagarna läsa:

"Min ställning är som en krona och min port som en gaffel: västern tror att i mig finns östern."
Al-Gani bi-llah har anförtrott mig att öppna dörren till den seger som tillkännages.
Nåväl, jag väntar på att han ska dyka upp när horisonten visar sig på morgonen.
Må Gud göra hans verk lika vackert som hans karaktär och gestalt är!

Dörren till höger fungerade som ingång till de privata kvarteren och serviceområdet, medan dörren till vänster, genom en böjd korridor med bänkar för vakten, ger tillgång till Comares-palatset, närmare bestämt till Patio de los Arrayanes.

Undersåtar som fick audiens väntade framför fasaden, separerade från sultanen av den kungliga vakten, i rummet som nu kallas Gyllene rummet.

Namnet *Gyllene kvarteret* kommer från de katolska monarkernas period, då Nasridernas kassetttak målades om med gyllene motiv och monarkernas emblem införlivades.

Mitt på gården finns en låg marmorfontän med gallonfontäner, en replika av Lindaraja-fontänen som bevaras på Alhambra-museet. På ena sidan av högen leder ett galler till en mörk underjordisk korridor som används av vakten.

Ett av kännetecknen för det hispano-muslimska huset är tillgången till bostaden genom en svängd korridor som leder till en öppen innergård, navet för livet och hemmets organisation, utrustad med en vattenfunktion och vegetation. Samma koncept finns i Patio de los Arrayanes, men i större skala, 36 meter lång och 23 meter bred.

Patio de los Arrayanes är centrum för Comarespalatset, där Nasridrikets politiska och diplomatiska aktivitet ägde rum. Det är en rektangulär uteplats med imponerande dimensioner vars centrala axel är en stor pool. I den fungerar det stilla vattnet som en spegel som ger djup och vertikalitet åt utrymmet, och skapar därmed ett palats vid vattnet.

I båda ändar av poolen sprutar jetstrålar försiktigt in vatten för att inte störa spegeleffekten eller stillheten i platsen.

Flankerar dammen finns två rabatter med myrten, vilket gett den nuvarande platsen dess namn: Patio de los Arrayanes. Förr i tiden var den även känd som Patio de la Alberca.

Närvaron av vatten och vegetation är inte bara ett svar på dekorativa eller estetiska kriterier, utan också på avsikten att skapa trevliga utrymmen, särskilt på sommaren. Vatten friskar upp miljön, medan växtlighet bevarar fukt och ger arom.

På gårdens längre sidor finns fyra fristående bostäder. På norra sidan står Comares-tornet, som inrymmer tronrummet eller ambassadörsrummet.

På södra sidan fungerar fasaden som en trompe l'oeil , eftersom byggnaden som fanns bakom den revs för att förbinda Karl V:s palats med det gamla kungliga huset.

Innan vi går in i Nasridpalatsen, om vi tittar till vänster, hittar vi två gårdar.

Den första är Patio de la Mezquita, uppkallad efter den lilla moskén som ligger i ett av dess hörn. Men sedan 1900-talet har den också varit känd som Prinsarnas Madrasa, eftersom dess struktur har likheter med Granadas Madrasa.

Längre fram ligger Patio de Machuca, uppkallad efter arkitekten Pedro Machuca, som var ansvarig för att övervaka byggandet av Karl V:s palats på 1500-talet och som bodde där.

Denna innergård är lätt att känna igen på den flikformade poolen i mitten, såväl som på de välvda cypresserna, som återställer den arkitektoniska känslan i utrymmet på ett icke-invasivt sätt.

Båtrummet är förrummet till tronrummet eller ambassadörsrummet.

På posterna på valvet som leder till detta rum hittar vi nischer, snidade i marmor och dekorerade med färgade kakelplattor. Detta är ett av de mest karakteristiska ornamentala och funktionella elementen i Nasridpalatset: *taqorna*.

*Taqas* är små nischer utgrävda i väggarna, alltid arrangerade parvis och vända mot varandra. De användes för att hålla kannor med färskt vatten att dricka eller doftande vatten för att tvätta händerna.

Hallens nuvarande tak är en reproduktion av originalet, som förlorades i en brand 1890.

Namnet på detta rum kommer från en fonetisk förändring av det arabiska ordet *baraka*, som betyder "välsignelse", och som upprepas ett flertal gånger på väggarna i rummet. Det kommer inte, som man allmänt tror, från den inverterade båttaksformen.

Det var på denna plats som de nya sultanerna bad om sin guds välsignelse innan de kröntes som sådana i tronrummet.

Innan vi går in i tronrummet hittar vi två sidoingångar: till höger, ett litet oratorium med sin mihrab; och till vänster, ingångsdörren till Comares-tornets interiör.

Ambassadörssalen, även kallad tronsalen eller Comares-salen, är platsen för sultanens tron och därför Nasriddynastins maktcentrum. Kanske av denna anledning ligger det i Torre de Comares, det största tornet i det monumentala komplexet, på 45 meters höjd. Dess etymologi kommer från arabiskan *arsh*, vilket betyder tält, paviljong eller tron.

Rummet är format som en perfekt kub, och dess väggar är täckta med rik dekoration ända upp till taket. På sidorna finns nio identiska alkover grupperade i grupper om tre med fönster. Den mittemot ingången har mer utsmyckad dekoration, eftersom det var den plats som sultanen ockuperade, bakgrundsbelyst, vilket gynnar effekten av bländning och överraskning.

Förr i tiden täcktes fönster med målat glas med geometriska former som kallades *cumarias*. Dessa förlorades på grund av chockvågen från ett krutmagasin som exploderade år 1590 i Carrera del Darro.

Vardagsrummets dekorativa rikedom är extrem. Det börjar längst ner med geometriskt formade plattor, vilket skapar en visuell effekt som liknar ett kalejdoskop. Det fortsätter på väggarna med stuckaturer som ser ut som hängande gobelänger, dekorerade med växtmotiv, blommor, snäckor, stjärnor och riklig epigrafi.

Den nuvarande skriften är av två typer: kursiv, den vanligaste och lätt igenkännbara; och kufisk, ett kulturellt manus med rätlinjiga och kantiga former.

Bland alla inskriptioner är den mest anmärkningsvärda den som syns under taket, på väggens övre del: sura 67 i Koranen, kallad *Riket* eller *Herradömet*, som löper längs de fyra väggarna. Denna sura reciterades av de nya sultanerna för att förkunna att deras makt kom direkt från Gud.

Bilden av gudomlig makt representeras också i taket, som består av 8 017 olika delar som, genom stjärnhjul, illustrerar islamisk eskatologi: de sju himlarna och en åttonde, paradiset, Allahs tron, representerad av muqarnas centrala kupol.

För att komma till det kristna kungahuset måste du använda en av dörrarna som är öppna i den vänstra alkoven i De två systrarnas sal.

Karl V, sonson till de katolska monarkerna, besökte Alhambra i juni 1526 efter att ha gift sig med Isabella av Portugal i Sevilla. Vid ankomsten till Granada bosatte sig paret i själva Alhambra och beordrade byggandet av nya rum, idag kända som Kejsarens kammare.

Dessa utrymmen bryter helt med Nasridernas arkitektur och estetik. Men eftersom det byggdes på trädgårdsområden mellan Comares-palatset och Lejonpalatset är det möjligt att se den övre delen av Royal Hammam eller Comares Hammam genom några små fönster till vänster om korridoren. Några meter längre fram ger andra öppningar utsikt över Sänghallen och Musikergalleriet.

De kungliga baden var inte bara en plats för hygien, utan också en idealisk plats för att odla politiska och diplomatiska relationer på ett avslappnat och vänligt sätt, ackompanjerat av musik för att liva upp tillfället. Detta utrymme är endast öppet för allmänheten vid speciella tillfällen.

Genom denna korridor kommer man in i Kejsarens kansli, som utmärker sig för sin renässanskamin med det kejserliga vapenskölden och ett kassettak i trä designat av Pedro Machuca, arkitekten bakom Karl V:s palats. På kassettaket kan man läsa inskriptionen "PLUS ULTRA", ett motto som antogs av kejsaren, tillsammans med initialerna K och Y, motsvarande Karl V och Isabella av Portugal.

När man lämnar hallen, till höger, ligger de kejserliga rummen, som för närvarande är stängda för allmänheten och endast är tillgängliga vid speciella tillfällen. Dessa rum är också kända som Washington Irvings rum, eftersom det var där som den amerikanske romantiske författaren bodde under sin vistelse i Granada. Möjligen var det på den här platsen som han skrev sin berömda bok *Berättelser från Alhambra*. En minnesplakett kan ses ovanför dörren.

Intill Patio de la Reja ligger Patio de Lindaraja, prydd med snidade buxbomshäckar, cypresser och pomeransträd. Denna innergård har fått sitt namn från Nasrid-utsiktsplatsen på dess södra sida, som har samma namn.

Under Nasridperioden hade trädgården ett helt annat utseende än den har idag, eftersom den var ett utrymme öppet mot landskapet.

Med Karl V:s ankomst inhägnades trädgården och antog en layout som liknade ett kloster tack vare ett portikförsett galleri. Kolonner från andra delar av Alhambra användes för dess konstruktion.

I mitten av gården står en barockfontän, över vilken ett Nasrid-marmorbassäng placerades i början av 1600-talet. Fontänen vi ser idag är en replika; Originalet finns bevarat på Alhambra-museet.

Patio de los Leones är kärnan i detta palats. Det är en rektangulär innergård omgiven av ett portikförsett galleri med etthundratjugofyra kolonner, alla olika från varandra, som förbinder palatsets olika rum. Den har en viss likhet med ett kristet kloster.

Detta utrymme anses vara en av den islamiska konstens juveler, trots att det bryter med de vanliga mönstren inom spansk-muslimsk arkitektur.

Palatset symboliserar sig kring konceptet om ett trädgårdsparadis. De fyra vattenkanalerna som löper från gårdsplanens mitt kan representera de fyra floderna i det islamiska paradiset, vilket ger gårdsplanen en korsformad layout. Kolonnerna frammanar en palmskog, likt paradisets oaser.

I mitten finns den berömda Lejonfontänen. De tolv lejonen, även om de är i en liknande position – alerta och med ryggarna mot fontänen – har olika drag. De är snidade ur vit makaelmarmor, noggrant utvalda för att dra nytta av stenens naturliga ådror och framhäva dess särdrag.

Det finns olika teorier om dess symbolik. Vissa tror att de representerar styrkan i Nasriddynastin eller Sultan Muhammed V, zodiakens tolv tecken, dygnets tolv timmar eller till och med en hydraulisk klocka. Andra hävdar att det är en nytolkning av Judeens bronshav, som bärs upp av tolv tjurar, här ersatta av tolv lejon.

Den centrala skålen höggs troligen in situ och innehåller poetiska inskriptioner som lovordar Muhammed V och det hydrauliska systemet som matar fontänen och reglerar vattenflödet för att förhindra överfyllning.

"Till utseendet verkar vatten och marmor smälta samman utan att vi vet vilken av de två som glider."
Ser du inte hur vattnet rinner ner i skålen, men dess pipar omedelbart döljer det?

Han är en älskare vars ögonlock flödar över av tårar,
tårar som hon döljer av rädsla för en angivare.

Är det inte i verkligheten som ett vitt moln som häller sina bevattningsdiken över lejonen och verkar som kalifens hand som på morgonen öser sina ynnestbevisningar över krigets lejon?

Fontänen har genomgått olika förvandlingar över tid. På 1600-talet tillkom en andra bassäng, som togs bort under 1900-talet och flyttades till Adarves trädgård i Alcazaba.

Den kristna anpassningen av palatset innebar skapandet av direkt tillgång till Comares-tornet via ett två våningar högt öppet galleri. Detta galleri erbjuder magnifik utsikt över två av Granadas mest ikoniska stadsdelar: Albaicín och Sacromonte.

Från galleriet, tittandes till höger, kan man också se drottningens omklädningsrum, som, liksom andra områden som nämns ovan, endast kan besökas vid speciella tillfällen eller som ett utrymme i månaden.

Drottningens omklädningsrum ligger i Yusuf I:s torn, ett torn som är placerat framåt i förhållande till väggen. Dess kristna namn kommer från det namn som Isabel av Portugal, gift med Karl V, använde under hennes vistelse i Alhambra.

Inuti anpassades utrymmet till kristen estetik och inrymmer värdefulla renässansmålningar av Julius Achilles och Alexander Mayner, lärjungar till Raphael Sanzio, även känd som Raphael av Urbino.

När vi går ner från galleriet hittar vi Patio de la Reja. Dess namn kommer från den sammanhängande balkongen med smidesjärnsräcken, som installerades i mitten av 1600-talet. Dessa galler fungerade som en öppen korridor för att ansluta och skydda angränsande rum.

De två systrarnas sal har fått sitt nuvarande namn från närvaron av två dubbla plattor av Macael-marmor belägna i mitten av rummet.

Detta rum har en viss likhet med Abencerrajes sal: det ligger högre än gården och har två dörrar bakom ingången. Den till vänster gav tillgång till toaletten och den till höger förband till husets övre rum.

Till skillnad från sitt tvåbäddsrum vetter detta mot norr mot Sala de los Ajimeces och en liten utsiktspunkt: Mirador de Lindaraja.

Under Nasriddynastin, på Muhammed V:s tid, var detta rum känt som *qubba al-kubra*, det vill säga den huvudsakliga qubban, den viktigaste i Lejonpalatset. Termen *qubba* syftar på en fyrkantig planlösning täckt med en kupol.

Kupolen är baserad på en åttauddig stjärna som vecklas ut till en tredimensionell layout bestående av 5 416 muqarnas , av vilka några fortfarande har spår av polykromi . Dessa muqarnas är fördelade i sexton kupoler belägna ovanför sexton fönster med galler som ger rummet växlande ljus beroende på tid på dagen.

Innan vi går in i den västra hallen, även känd som Abencerrajes hall, finner vi några trädörrar med anmärkningsvärda sniderier som har bevarats sedan medeltiden.

Namnet på detta rum är kopplat till en legend enligt vilken sultanen, fylld av ilska, kallade till sig Abencerraje-riddarna på grund av ett rykte om en kärleksaffär mellan en Abencerraje-riddare och sultanens favorit, eller på grund av påstådda konspirationer från denna familj för att störta monarken. Trettiosex av dem miste livet till följd av detta.

Denna berättelse nedtecknades på 1500-talet av författaren Ginés Pérez de Hita i hans roman om *Granadas inbördeskrig*, där han berättar att riddarna mördades i just detta rum.

Av denna anledning hävdar vissa att de i rostfläckarna på den centrala fontänen ser en symbolisk rest av dessa riddares blodsfloder.

Denna legend inspirerade också den spanske målaren Mariano Fortuny, som fångade den i sitt verk med titeln *Abencerrajes massaker*.

När vi kom in genom dörren fann vi två ingångar: den till höger ledde till toaletten och den till vänster till en trappa som ledde till de övre rummen.

Abencerrajes sal är en privat och fristående bostad på bottenvåningen, strukturerad runt en stor *qubba* (kupol på arabiska).

Gipskupolen är rikt dekorerad med muqarnas som härrör från en åttauddig stjärna i en komplex tredimensionell komposition. Muqarnas är arkitektoniska element baserade på hängande prismor med konkava och konvexa former, som påminner om stalaktiter.

När du kommer in i rummet märker du en temperatursänkning. Detta beror på att de enda fönstren är placerade högst upp, vilket gör att varm luft kan komma ut. Samtidigt kyler vattnet från den centrala fontänen luften, vilket gör att rummet, med stängda dörrar, fungerar som en slags grotta med en idealisk temperatur för de varmaste sommardagarna.

Bakom De två systrarnas sal, i norr, finner vi ett tvärgående skepp täckt av ett muqarnasvalv. Detta rum kallas Ajimeces-salen (fönster med spröjsade ramar) på grund av den typ av fönster som måste ha stängt öppningarna på båda sidor om den centrala valvbågen som leder till Lindaraja-utsiktsplatsen.

De vita väggarna i detta rum tros ursprungligen ha varit täckta med sidentyger.

Den så kallade Lindaraja-utsiktsplatsen har fått sitt namn från den arabiska termen *Ayn Dar Aisa*, som betyder "Aisas hus ögon".

Trots sin lilla storlek är utsiktsplattformens interiör anmärkningsvärt dekorerad. Å ena sidan har den kakelplattor med följder av små, sammankopplade stjärnor, vilket krävde noggrant arbete från hantverkarnas sida. Å andra sidan, om du tittar upp, kan du se ett tak med färgat glas inbäddat i en träkonstruktion, som liknar ett takfönster.

Denna lykta är ett representativt exempel på hur många av inhägnaderna eller spröjsade fönstren i Alhambra i Palatinen måste ha sett ut. När solljuset träffar glaset projicerar det färgglada reflektioner som lyser upp inredningen, vilket ger utrymmet en unik och ständigt föränderlig atmosfär under hela dagen.

Under Nasridperioden, när gården fortfarande var öppen, kunde man sitta på golvet på utsiktsplattformen, vila armen på fönsterbrädan och njuta av den spektakulära utsikten över stadsdelen Albayzín. Dessa vyer förlorades i början av 1500-talet, när byggnaderna som var avsedda att vara kejsar Karl V:s residens byggdes.

Kungahallen upptar hela östra sidan av Patio de los Leones och, även om den verkar integrerad i palatset, tros den ha haft sin egen funktion, troligen av rekreations- eller hovlig karaktär.

Detta utrymme utmärker sig för att bevara ett av de få exemplen på Nasridisk figurativ målning.

I de tre sovrummen, vardera ungefär femton kvadratmeter stora, finns tre falska valv dekorerade med målningar på lammskinn. Dessa skinn fästes vid trästödet med små bambuspikar, en teknik som förhindrade att materialet rost.

Rummets namn kommer troligen från tolkningen av målningen i den centrala alkoven, som avbildar tio figurer som skulle kunna motsvara Alhambras första tio sultaner.

I sidoalkoverna kan man se riddarscener av strider, jakt, lekar och kärlek. I dem framgår närvaron av kristna och muslimska figurer som delar samma utrymme tydligt av deras klädsel.

Ursprunget till dessa målningar har diskuterats flitigt. På grund av deras linjära gotiska stil tror man att de troligen tillverkades av kristna konstnärer bekanta med den muslimska världen. Det är möjligt att dessa verk är resultatet av den goda relationen mellan Muhammed V, grundaren av detta palats, och den kristne kungen Pedro I av Kastilien.

Hemligheternas rum är ett fyrkantigt rum, täckt med ett sfäriskt valv.

Något väldigt säreget och märkligt händer i det här rummet, vilket gör det till en av Alhambras favoritattraktioner, särskilt för de små.

Fenomenet är att om en person står i ett hörn av rummet och en annan i det motsatta hörnet – båda vända mot väggen och så nära den som möjligt – kan en av dem tala mycket tyst och den andra kommer att höra meddelandet perfekt, som om de var precis bredvid dem.

Det är tack vare detta akustiska ”spel” som rummet fått sitt namn: **Hemligheternas rum**.

Palatset, känt som Lejonpalatset, togs i bruk under Sultan Muhammed V:s andra regeringstid, som började 1362 och varade till 1391. Under denna period påbörjades byggandet av Lejonpalatset, intill Comarespalatset, som hade byggts av hans far, Sultan Yusuf I.

Detta nya palats kallades också *Riyadpalatset*, eftersom det tros ha byggts på de gamla Comares-trädgårdarna. Termen *Riyad* betyder "trädgård".

Man tror att den ursprungliga åtkomsten till palatset var genom det sydöstra hörnet, från Calle Real och genom en svängd åtkomst. För närvarande, på grund av kristna modifieringar efter erövringen, nås Muqarnas hall direkt från Comares-palatset.

Muqarnasalen har fått sitt namn från det imponerande muqarnasvalvet som ursprungligen täckte den, vilket nästan helt kollapsade till följd av vibrationerna orsakade av explosionen av ett krutmagasin på Carrera del Darro år 1590.

Rester av detta valv kan fortfarande ses på ena sidan. På motsatt sida finns rester av ett senare kristet valv, där bokstäverna "FY" förekommer, traditionellt förknippade med Ferdinand och Isabella, även om de faktiskt motsvarar Filip V och Isabella Farnese, som besökte Alhambra 1729.

Man tror att rummet kan ha fungerat som en vestibul eller väntrum för gäster som deltog i sultanens firanden, fester och mottagningar.

Det stora utrymmet som idag kallas Jardines del Partal har fått sitt namn från Palacio del Pórtico, uppkallat efter dess portikgalleri.

Detta är det äldsta bevarade palatset i det monumentala komplexet, vars konstruktion tillskrivs Sultan Muhammad III i början av 1300-talet.

Detta palats har en viss likhet med Comares-palatset, även om det är äldre: en rektangulär innergård, en central pool och portikens reflektion i vattnet som en spegel. Dess främsta utmärkande drag är närvaron av ett sidotorn, känt sedan 1500-talet som Kvinnornas torn, även om det också har kallats Observatoriet, eftersom Muhammed III var en stor anhängare av astronomi. Tornet har fönster som vetter mot alla fyra väderstrecken, vilket möjliggör en spektakulär utsikt.

En anmärkningsvärd kuriositet är att detta palats var privatägt fram till den 12 mars 1891, då dess ägare, Arthur Von Gwinner, en tysk bankir och konsul, avstod byggnaden och den omgivande marken till den spanska staten.

Tyvärr demonterade Von Gwinner utsiktsplattformens trätak och flyttade det till Berlin, där det nu visas på Pergamonmuseet som en av höjdpunkterna i dess samling av islamisk konst.

Intill Partalpalatset, till vänster om Kvinnornas torn, ligger några Nasridhus. En av dem kallades Måleriernas hus på grund av upptäckten, i början av 1900-talet, av temperamålningar på stuckatur från 1300-talet. Dessa mycket värdefulla målningar är ett sällsynt exempel på Nasridisk figurativ väggmålning, med hovliga, jakt- och festliga scener.

På grund av deras betydelse och av bevarandeskäl är dessa hem inte öppna för allmänheten.

Till höger om Partalpalatset, på murens vall, ligger Partaloratoriet, vars konstruktion tillskrivs Sultan Yusuf I. Åtkomst sker via en liten trappa, eftersom den är upphöjd från marknivå.

En av islams grundpelare är att be fem gånger om dagen med ansiktet mot Mecka. Oratoriet fungerade som ett paltskapell som gjorde det möjligt för invånarna i det närliggande palatset att uppfylla denna religiösa skyldighet.

Trots sin lilla storlek (cirka tolv kvadratmeter) har oratoriet en liten vestibul och ett bönerum. Dess interiör har rik gipsdekoration med växt- och geometriska motiv, samt koraninskriptioner.

När du går uppför trapporna, precis framför entrédörren, hittar du mihraben på den sydvästra väggen, som vetter mot Mecka. Den har en polygonal planlösning, en våpformad hästskobåge och är täckt av en muqarnaskupol.

Särskilt anmärkningsvärt är den epigrafiska inskriptionen som finns på mihrabbågens avsatser, vilken inbjuder till bön: "Kom och be, och var inte bland de försumliga."

I anslutning till oratoriet ligger Atasio de Bracamontes hus, som gavs år 1550 till den tidigare väpnaren till Alhambras befälhavare, greven av Tendilla.

På den högsta platån i Partal-området finns de arkeologiska lämningarna av Yusuf III:s palats. Detta palats överläts i juni 1492 av de katolska monarkerna till Alhambras förste guvernör, Don Íñigo López de Mendoza, andre greve av Tendilla. Av denna anledning är det också känt som Tendilla-palatset.

Anledningen till att detta palats ligger i ruiner har sitt ursprung i de meningsskiljaktigheter som uppstod under 1700-talet mellan ättlingarna till greven av Tendilla och Filip V av Bourbon. Vid ärkehertig Karl II av Österrikes död utan arvingar stödde familjen Tendilla ärkehertig Karl av Österrike istället för Filip av Bourbon. Efter Filip V:s tronbestigning vidtogs repressalier: 1718 fråntogs borgmästareskapet i Alhambra från dem, och senare palatset, som demonterades och dess material såldes.

En del av detta material återkom under 1900-talet i privata samlingar. Man tror att den så kallade "Lyckotäcket", som bevaras vid Valencia-institutet för Don Juan i Madrid, skulle kunna komma från detta palats.

Från och med 1740 blev palatsområdet ett område med arrenderade grönsaksträdgårdar.

Det var år 1929 som detta område återtogs av den spanska staten och återgick till Alhambras ägo. Tack vare Leopoldo Torres Balbás, arkitekt och restauratör av Alhambra, förbättrades detta område genom skapandet av en arkeologisk trädgård.

Den palatinska stadsmuren hade ursprungligen mer än trettio torn, varav endast tjugo finns kvar idag. Ursprungligen hade dessa torn en strikt defensiv funktion, även om vissa med tiden även antog bostadsanvändning.

Vid utgången av Nasridpalatsen, från Partal Alto-området, leder en kullerstensstig till Generalife. Denna rutt följer den sträcka av muren där några av komplexets mest symboliska torn är belägna, inramad av ett trädgårdsområde med vacker utsikt över Albaicín och Generalifes fruktträdgårdar.

Ett av de mest anmärkningsvärda tornen är Topparnas torn, byggt av Muhammed II och senare renoverat av andra sultaner. Den är lätt att känna igen på sina pyramidformade bröstvärn i tegel, varifrån dess namn kan härledas. Andra författare tror dock att namnet kommer från konsolerna som sticker ut från dess övre hörn och som innehöll machicolations, defensiva element som möjliggjorde motattacker uppifrån.

Tornets huvudsakliga funktion var att skydda Arrabal-porten som låg vid dess bas, och som var ansluten till Cuesta del Rey Chico, vilket underlättade åtkomsten till Albaicín-kvarteret och den gamla medeltida vägen som förband Alhambra med Generalife.

Under kristen tid byggdes en yttre bastion med stall för att förstärka dess skydd, vilken stängs av en ny ingång känd som Järnporten.

Även om torn ofta förknippas med en uteslutande militär funktion, är det känt att Torre de los Picos också hade ett bostadsbruk, vilket framgår av utsmyckningarna i dess interiör.

Torre de la Cautiva har fått olika namn genom tiden, som Torre de la Ladrona eller Torre de la Sultana, även om den mest populära äntligen har segrat: Torre de la Cautiva.

Detta namn är inte baserat på bevisade historiska fakta, utan är snarare frukten av en romantisk legend enligt vilken Isabel de Solís fängslades i detta torn. Hon konverterade senare till islam under namnet Zoraida och blev Muley Hacéns favoritsultana. Denna situation orsakade spänningar med Aixa, den tidigare sultanen och Boabdils mor, eftersom Zoraida – vars namn betyder "morgonstjärna" – ersatte sin position vid hovet.

Byggandet av detta torn tillskrivs Sultan Yusuf I, som också var ansvarig för Comarespalatset. Denna tillskrivning stöds av inskriptionerna i huvudsalen, ett verk av visiren Ibn al-Yayyab, som lovordar denna sultan.

I dikterna som är inskrivna på väggarna använder visiren upprepade gånger termen qal'ahurra, vilket sedan dess har använts för att hänvisa till befästa palats, vilket är fallet med detta torn. Förutom att tjäna defensiva syften inrymmer tornet ett rikt dekorerat, autentiskt palats inuti.

När det gäller dess utsmyckning har huvudhallen en keramisk sockel med geometriska former i olika färger. Bland dem utmärker sig lila, vars produktion vid den tiden var särskilt svår och dyr, så det reserverades uteslutande för utrymmen av stor betydelse.

Infantas torn, liksom Fångarnas torn, har fått sitt namn från en legend.

Detta är legenden om de tre prinsessorna Zaida, Zoraida och Zorahaida, som bodde i detta torn, en berättelse som samlades av Washington Irving i hans berömda *Berättelser från Alhambra*.

Byggandet av detta palatstorn, eller *qalahurra*, tillskrivs Sultan Muhammed VII, som regerade mellan 1392 och 1408. Därför är det ett av de sista tornen som byggdes av Nasriddynastin.

Denna omständighet återspeglas i inredningen, som visar tecken på en viss nedgång jämfört med tidigare perioder av större konstnärlig prakt.

I slutet av Paseo de las Torres, i den östligaste delen av den norra muren, finns resterna av ett cylindriskt torn: Torre del Cabo de Carrera.

Detta torn förstördes praktiskt taget till följd av explosionerna som utfördes 1812 av Napoleons trupper under deras reträtt från Alhambra.

Den tros ha byggts eller återuppbyggts på order av de katolska monarkerna år 1502, vilket bekräftas av en numera förlorad inskription.

Dess namn kommer från dess läge i slutet av Calle Mayor i Alhambra, som markerar gränsen eller "cap de carrera" för nämnda väg.

Karl V:s palats, med sina sextiotre meter breda och sjutton meter höga, följer proportionerna av klassisk arkitektur, vilket är anledningen till att det är horisontellt uppdelat i två nivåer med tydligt differentierad arkitektur och utsmyckning.

Tre typer av sten användes för att dekorera dess fasader: grå, kompakt kalksten från Sierra Elvira, vit marmor från Macael och grön serpentin från Barranco de San Juan.

Den yttre dekorationen upphöjer bilden av kejsar Karl V och framhäver hans dygder genom mytologiska och historiska referenser.

De mest anmärkningsvärda fasaderna är de på södra och västra sidan, båda utformade som triumfbågar. Huvudportalen ligger på västra sidan, där huvuddörren kröns av bevingade segrar. På båda sidor finns två små dörrar ovanför vilka det finns medaljonger med figurer av soldater till häst i stridsställning.

Symmetriskt duplicerade relieffer finns på kolonnernas piedestaler. De centrala relieferna symboliserar fred: de visar två kvinnor sittande på en vapenhög, bärande olivkvistar och stödjande Herkules pelare, världssfären med den kejserliga kronan och mottot *PLUS ULTRA*, medan keruber bränner krigsartilleriet.

Sidorelieferna avbildar krigsscener, såsom slaget vid Pavia, där Karl V besegrade Frans I av Frankrike.

Högst upp finns balkonger flankerade av medaljonger som avbildar två av Herkules tolv arbeten: en som dödar det nemeiska lejonet och en annan som vetter mot den kretensiska tjuren. Spaniens vapensköld syns i den centrala medaljongen.

I palatsets nedre del framträder rustika kvaderstenar, utformade för att förmedla en känsla av soliditet. Ovanför dem finns bronsringar som hålls av djurfigurer som lejon – symboler för makt och beskydd – och i hörnen dubbla örnar, som anspelar på den kejserliga makten och kejsarens heraldiska emblem: den dubbelhövdade örnen som tillhörde Karl I av Spanien och V av Tyskland.

Kejsar Karl I av Spanien och V av det heliga romerska riket, sonson till de katolska monarkerna och son till Johanna I av Kastilien och Filip den sköne, besökte Granada sommaren 1526 efter att ha gift sig med Isabella av Portugal i Sevilla för att tillbringa sin smekmånad.

Vid sin ankomst fängslades kejsaren av stadens och Alhambras charm och beslutade att bygga ett nytt palats i pfalzstaden. Detta palats skulle bli känt som det nya kungahuset, i motsats till Nasridpalatsen, som sedan dess var kända som det gamla kungahuset.

Verken beställdes av arkitekten och målaren Pedro Machuca från Toledo, som sägs ha varit en lärjunge till Michelangelo, vilket skulle förklara hans djupa kunskap om den klassiska renässansen.

Machuca ritade ett monumentalt palats i renässansstil, med en fyrkantig planlösning och en cirkel integrerad i dess interiör, inspirerat av monumenten från den klassiska antiken.

Byggandet påbörjades 1527 och finansierades till stor del av de tributer som moriskerna var tvungna att betala för att fortsätta leva i Granada och bevara sina seder och ritualer.

År 1550 dog Pedro Machuca utan att ha färdigställt palatset. Det var hans son Luis som fortsatte projektet, men efter hans död upphörde arbetet ett tag. De återupptogs 1572 under Filip II:s regeringstid, anförtrodda Juan de Orea på rekommendation av Juan de Herrera, arkitekten för klostret El Escorial. På grund av bristen på resurser orsakad av Alpujarraskriget gjordes dock inga betydande framsteg.

Det var inte förrän på 1900-talet som byggandet av palatset slutfördes. Först under ledning av arkitekten och restauratören Leopoldo Torres Balbás, och slutligen 1958 av Francisco Prieto Moreno.

Karl V:s palats var tänkt som en symbol för universell fred, vilket återspeglade kejsarens politiska ambitioner. Karl V såg dock aldrig personligen palatset han beordrade att byggas.

Alhambra-museet ligger på bottenvåningen i Karl V:s palats och är uppdelat i sju rum tillägnade spansk-muslimsk kultur och konst.

Den inrymmer den finaste befintliga samlingen av Nasridkonst, bestående av verk som hittats vid utgrävningar och restaureringar som utförts i själva Alhambra över tid.

Bland de utställda verken finns gips, pelare, snickerier, keramik i olika stilar – såsom den berömda Gazellernas vas – en kopia av lampan från den stora moskén i Alhambra, samt gravstenar, mynt och andra föremål av stort historiskt värde.

Denna samling är det perfekta komplementet till ett besök i det monumentala komplexet, eftersom den ger en bättre förståelse för vardagslivet och kulturen under Nasridperioden.

Inträdet till museet är gratis, men det är viktigt att notera att det är stängt på måndagar.

När Pedro Machuca ritade Karl V:s palats använde han geometriska former med stark renässanssymbolik: kvadraten representerar den jordiska världen, den inre cirkeln symboliserar det gudomliga och skapelsen, och åttkanten – reserverad för kapellet – som en förening mellan de två världarna.

När vi kommer in i palatset befinner vi oss på en imponerande cirkulär portikförsedd innergård, upphöjd i förhållande till utsidan. Denna gårdsplan är omgiven av två överlagrade gallerier, båda med trettiotvå kolonner. På bottenvåningen är kolonnerna av dorisk-toskansk ordning, och på övervåningen av jonisk ordning.

Kolonnerna var gjorda av puddingsten eller mandelsten, från Granadastaden El Turro. Detta material valdes eftersom det var mer ekonomiskt än den marmor som ursprungligen planerades i designen.

Det nedre galleriet har ett ringformat valv som möjligen var avsett att dekoreras med freskmålningar. Det övre galleriet har för sin del ett kassettak i trä.

Frisen som löper runt gården har *burocranios*, avbildningar av oxskallar, ett dekorativt motiv med rötter i antikens Grekland och Rom, där de användes i friser och gravar kopplade till rituella offer.

Gårdens två våningar är förbundna med två trappor: en på norra sidan, byggd på 1600-talet, och en annan också norrut, designad på 1900-talet av Alhambras bevarandearkitekt, Francisco Prieto Moreno.

Även om det aldrig användes som kunglig residens, inrymmer palatset för närvarande två viktiga museer: Konstmuseet på övervåningen, med en enastående samling av Granada-målningar och skulpturer från 1400-talet till 1900-talet, och Alhambramuseet på bottenvåningen, som nås via den västra entréhallen.

Förutom sin museifunktion har den centrala gården en exceptionell akustik, vilket gör den till en utmärkt miljö för konserter och teaterföreställningar, särskilt under Granada International Music and Dance Festival.

På Calle Real, på platsen intill den nuvarande kyrkan Santa María de la Alhambra, ligger moskéns bad.

Detta bad byggdes under Sultan Muhammed III:s regeringstid och finansierades av jizya, en skatt som togs ut av kristna för att de planterat mark vid gränsen.

Användningen av hamam Bad var ett måste i det dagliga livet i en islamisk stad, och Alhambra var inget undantag. På grund av sin närhet till moskén fyllde detta bad en viktig religiös funktion: att möjliggöra tvagning eller reningsritualer före bön.

Dess funktion var dock inte uteslutande religiös. Hammamet fungerade också som en plats för personlig hygien och var en viktig social mötesplats.

Dess användning reglerades av scheman, på morgonen för män och på eftermiddagen för kvinnor.

Inspirerade av romerska bad delade muslimska bad sin kammarlayout, även om de var mindre och drevs med ånga, till skillnad från romerska bad, som var nedsänkningsbad.

Badet bestod av fyra huvudutrymmen: ett vilorum eller omklädningsrum, ett kallt eller varmt rum, ett varmt rum och ett pannområde anslutet till det senare.

Det använda värmesystemet var hypokaust, ett underjordiskt värmesystem som värmde upp marken med hjälp av varmluft som genererades av en ugn och distribuerades genom en kammare under trottoaren.

Det nuvarande Parador de Turismo var ursprungligen San Francisco-klostret, byggt 1494 på platsen för ett gammalt Nasridpalats som enligt traditionen tillhörde en muslimsk prins.

Efter erövringen av Granada avstod de katolska monarkerna från detta utrymme för att grunda stadens första franciskanska kloster och uppfyllde därmed ett löfte som gavs till patriarken av Assisi år före erövringen.

Med tiden blev denna plats den första begravningsplatsen för de katolska monarkerna. En och en halv månad före sin död i Medina del Campo år 1504 lämnade drottning Isabella i sitt testamente sin önskan att bli begravd i detta kloster, klädd i en franciskansk dräkt. År 1516 begravdes kung Ferdinand bredvid den.

Båda förblev begravda där fram till 1521, då deras sonson, kejsar Karl V, beordrade att deras kvarlevor skulle överföras till det kungliga kapellet i Granada, där de nu vilar tillsammans med Johanna I av Kastilien, Filip den vackre och prins Miguel de Paz.

Idag är det möjligt att besöka denna första begravningsplats genom att gå in på Paradorens gårdsplan. Under en kupol av muqarnas bevaras de båda monarkernas ursprungliga gravstenar.

Sedan juni 1945 har denna byggnad inrymt Parador de San Francisco, ett högklassigt turistboende som ägs och drivs av den spanska staten.

Ordet "medina", som betyder "stad" på arabiska, syftade på den högsta delen av Sabika-kullen i Alhambra.

Denna medina var hem för intensiv daglig aktivitet, eftersom det var i området där de handelar och den befolkning som möjliggjorde livet för Nasridernas hov inom palatinstaden var koncentrerade.

Där producerades textilier, keramik, bröd, glas och till och med mynt. Förutom arbetarbostäder fanns det också viktiga offentliga byggnader som bad, moskéer, souker, cisterner, ugnar, silos och verkstäder.

För att denna miniatyrstad skulle fungera korrekt hade Alhambra sitt eget system för lagstiftning, administration och skatteuppbörd.

Idag finns endast få rester kvar av den ursprungliga Nasridiska medinan. Omvandlingen av området av kristna bosättare efter erövringen och därefter krutexplosionerna orsakade av Napoleons trupper under deras reträtt bidrog till dess försämring.

I mitten av 1900-talet genomfördes ett arkeologiskt program för rehabilitering och anpassning av detta område. Som ett resultat anlades även en anlagd gångväg längs en gammal medeltida gata, som idag ansluter till Generalife.

I den kungliga medinan, fäst vid den södra muren, finns resterna av det så kallade Abencerrajes palats, det kastilianiserade namnet på familjen Banu Sarray, en adlig släktlinje av nordafrikanskt ursprung som tillhörde Nasridernas hov.

De rester som kan ses idag är resultatet av utgrävningar som började på 1930-talet, eftersom platsen tidigare hade blivit svårt skadad, till stor del på grund av explosioner orsakade av Napoleons trupper under deras reträtt.

Tack vare dessa arkeologiska utgrävningar har det varit möjligt att bekräfta denna familjs betydelse vid Nasridernas hov, inte bara på grund av palatsets storlek utan också på grund av dess privilegierade läge: i den övre delen av medinan, mitt på Alhambras huvudsakliga stadsaxel.

Rättvisans port, känd på arabiska som Bab al-Sharia, är en av de fyra yttre portarna till den palatinska staden Alhambra. Som en yttre ingång tjänade den en viktig defensiv funktion, vilket framgår av dess dubbelböjda struktur och terrängens branta sluttning.

Dess konstruktion, integrerad i ett torn fäst vid den södra muren, tillskrivs Sultan Yusuf I år 1348.

Dörren har två spetsiga hästskobågar. Mellan dem finns ett utomhusområde, känt som en buhedera, från vilket det var möjligt att försvara ingången genom att kasta material från terrassen i händelse av attack.

Utöver sitt strategiska värde har denna port en stark symbolisk betydelse i det islamiska sammanhanget. Två dekorativa element sticker ut särskilt: handen och nyckeln.

Handen representerar islams fem pelare och symboliserar beskydd och gästfrihet. Nyckeln är för sin del en symbol för tro. Deras gemensamma närvaro skulle kunna tolkas som en allegori om andlig och jordisk kraft.

Enligt en populär legend kommer Alhambras fall... och med det världens undergång, om handen och nyckeln en dag berörs.

Dessa islamiska symboler står i kontrast till ett annat kristet tillägg: en gotisk skulptur av Jungfru Maria och barnet, ett verk av Ruberto Alemán, placerad i en nisch ovanför den inre valvet på order av de katolska monarkerna efter erövringen av Granada.

Puerta de los Carros motsvarar inte en ursprunglig öppning i Nasridmuren. Det öppnades mellan 1526 och 1536 med ett mycket specifikt funktionellt syfte: att ge tillgång till vagnar som transporterade material och pelare för byggandet av Karl V:s palats.

Idag fyller den här dörren fortfarande ett praktiskt syfte. Detta är en biljettfri gångentré till komplexet, vilket ger fri tillgång till Karl V:s palats och de museer som finns där.

Dessutom är det den enda porten som är öppen för behöriga fordon, inklusive gäster på hotell inom Alhambra-komplexet, taxibilar, specialtjänster, medicinsk personal och underhållsfordon.

Palatinstaden Alhambra var omgiven av en omfattande mur med fyra huvudportar utifrån. För att säkerställa sitt försvar hade dessa portar en karakteristisk böjd layout, vilket gjorde det svårt för potentiella angripare att avancera och underlättade bakhåll inifrån.

Sjuvåningsporten, som ligger i den södra muren, är en av dessa ingångar. Under Nasridernas tid var den känd som Bib al-Gudur eller ”Puerta de los Pozos”, på grund av den närliggande förekomsten av silos eller fängelsehålor, möjligen använt som fängelser.

Dess nuvarande namn kommer från den populära tron att det finns sju nivåer eller våningar under den. Även om endast två har dokumenterats har denna tro gett näring åt flera legender och berättelser, såsom Washington Irvings berättelse "Legenden om morens arv", som nämner en skatt gömd i tornets hemliga källare.

Traditionen säger att detta var den sista porten som användes av Boabdil och hans följe när de begav sig till Vega de Granada den 2 januari 1492 för att överlämna nycklarna till kungariket till de katolska monarkerna. Likaså var det genom denna port som de första kristna trupperna gick in utan motstånd.

Porten vi ser idag är en rekonstruktion, eftersom originalet till stor del förstördes av explosionen av Napoleons trupper under deras reträtt 1812.

Puerta del Vino var huvudingången till Alhambras medina. Dess konstruktion tillskrivs Sultan Muhammad III i början av 1300-talet, även om dess dörrar senare ombyggdes av Muhammad V.

Namnet "Vinporten" kommer inte från Nasridperioden, utan från den kristna eran, med början 1556, då invånare i Alhambra fick köpa vin skattefritt på denna plats.

Eftersom det är en inre port är dess layout rak och direkt, till skillnad från yttre portar som Rättviseporten eller Vapenporten, som utformades med en böjning för att förbättra försvaret.

Även om den inte tjänade primära försvarsfunktioner, hade den bänkar inuti för soldaterna som ansvarade för åtkomstkontrollen, samt ett rum på övervåningen för vakternas bostad och viloplatser.

Den västra fasaden, som vetter mot Alcazaba, var ingången. Ovanför hästskobågens överstycke finns symbolen för nyckeln, ett högtidligt emblem för välkomst och Nasriddynastin.

På den östra fasaden, som vetter mot Karl V:s palats, är bågens spandrels särskilt anmärkningsvärda, dekorerade med kakel gjorda med torrrepsteknik och erbjuder ett vackert exempel på spansk-muslimsk dekorativ konst.

Under Nasriddynastin låg Aljama-moskén eller Alhambras stora moské, byggd i början av 1300-talet av sultan Muhammad III, på den plats där kyrkan Santa María de la Alhambra nu ligger.

Efter erövringen av Granada den 2 januari 1492 välsignades moskén för kristen gudstjänst och den första mässan firades där. Genom beslut av de katolska monarkerna invigdes den under beskydd av Sankta Maria och det första ärkebiskopssätet etablerades där.

Vid slutet av 1500-talet var den gamla moskén i ett förfallet tillstånd, vilket ledde till att den rivdes och ett nytt kristet tempel byggdes, vilket färdigställdes 1618.

Det finns knappast några spår kvar av den islamiska byggnaden. Det viktigaste bevarade föremålet är en bronslampa med en epigrafisk inskription daterad 1305, som för närvarande finns på Nationalarkeologiska museet i Madrid. En replika av denna lampa kan ses på Alhambra-museet, i Karl V:s palats.

Kyrkan Santa María de la Alhambra har en enkel planlösning med ett enda skepp och tre sidokapell på varje sida. Inuti sticker huvudbilden ut: Jungfrun av Angustias, ett verk från 1700-talet av Torcuato Ruiz del Peral.

Denna bild, även känd som Jungfru Maria av Barmhärtigheten, är den enda som bärs i procession i Granada varje påsklördag, om vädret tillåter. Han gör det på en tron av stor skönhet som imiterar i präglat silver valven på den symboliska Patio de los Leones.

Som en kuriositet var den granadanska poeten Federico García Lorca medlem i detta brödraskap.

Före den nuvarande Parador de Turismo och österut finns resterna av ett medeltida garveri eller buffelfarm, en anläggning tillägnad behandling av hudar: rengöring, garvning och färgning. Detta var en vanlig aktivitet i hela al-Andalus.

Alhambra-garveriet är litet i jämförelse med liknande garverier i Nordafrika. Det måste dock beaktas att dess funktion uteslutande var avsedd att täcka Nasridernas hovs behov.

Den hade åtta små bassänger i olika storlekar, både rektangulära och cirkulära, där kalken och färgämnena som användes i lädergarvningsprocessen förvarades.

Denna verksamhet krävde rikligt med vatten, vilket var anledningen till att garveriet låg bredvid Acequia Real och därmed utnyttjade dess konstanta flöde. Dess existens är också en indikation på den stora mängden vatten som finns tillgängligt i detta område av Alhambra.

Vattentornet är en imponerande byggnad belägen i det sydvästra hörnet av Alhambra-muren, nära den nuvarande huvudentrén från biljettkontoret. Även om den tjänade defensiva funktioner, var dess viktigaste uppdrag att skydda ingången till Acequia Real, därav dess namn.

Bevattningsdiket nådde palatinstaden efter att ha korsat en akvedukt och gränsade till tornets norra sida för att förse hela Alhambra med vatten.

Tornet vi ser idag är resultatet av en grundlig rekonstruktion. Under Napoleons truppers reträtt 1812 skadades den allvarligt av krutexplosioner, och i mitten av 1900-talet var den nästan helt återställd.

Detta torn var viktigt, eftersom det tillät vatten – och därmed liv – att komma in i palatinstaden. Ursprungligen saknade Sabika Hill naturliga vattenkällor, vilket utgjorde en betydande utmaning för Nasriderna.

Av denna anledning beordrade Sultan Muhammad I ett stort vattenbyggnadsprojekt: byggandet av den så kallade Sultanens dike. Detta bevattningsdike fångar upp vatten från Darro-floden ungefär sex kilometer bort, på högre höjd, och utnyttjar sluttningen för att transportera vattnet med hjälp av gravitationen.

Infrastrukturen inkluderade en lagringsdamm, ett djurdrivet vattenhjul och en tegelkantad kanal – acequia – som rinner under jord genom berg och mynnar ut i den övre delen av Generalife.

För att övervinna den branta sluttningen mellan Cerro del Sol (Generalife) och Sabika Hill (Alhambra) byggde ingenjörer en akvedukt, ett viktigt projekt för att säkerställa vattenförsörjningen till hela det monumentala komplexet.

Alcazaba är den mest primitiva delen av det monumentala komplexet, byggt på resterna av en forntida Zirid-fästning.

Nasridernas Alcazabas ursprung går tillbaka till 1238, då den förste sultanen och grundaren av Nasriddynastin, Muhammad Ibn al-Alhmar, beslutade att flytta sultanatets säte från Albaicín till den motsatta kullen, Sabika.

Platsen som Al-Ahmar valde var idealisk eftersom Alcazaba, belägen vid den västra änden av kullen och med en triangulär layout, mycket lik fören på ett skepp, garanterade optimalt försvar för det som skulle bli palatinstaden Alhambra, byggd under dess beskydd.

Alcazaba, utrustad med flera murar och torn, byggdes med en tydlig defensiv avsikt. Det var i själva verket ett övervakningscenter på grund av sitt läge tvåhundra meter ovanför staden Granada, vilket garanterade visuell kontroll över hela det omgivande territoriet och representerade i sin tur en symbol för makt.

Inuti ligger militärkvarteret, och med tiden etablerades Alcazaba som en liten, oberoende mikrostad för högt uppsatta soldater, ansvariga för försvaret och beskyddet av Alhambra och dess sultaner.

När vi kommer in i citadellen befinner vi oss i vad som verkar vara en labyrint, även om det i verkligheten är en process av arkitektonisk restaurering med hjälp av anastylos, vilket har möjliggjort restaureringen av det gamla militärkvarteret som hade förblivit begravt fram till början av 1900-talet.

Sultanens elitgarde och resten av den militära kontingent som ansvarade för försvaret och säkerheten i Alhambra bodde i detta område. Det var därför en liten stad inom själva Alhambras palatinska stad, med allt som behövdes för det dagliga livet, såsom bostäder, verkstäder, ett bageri med ugn, lagerlokaler, en cistern, ett hamam, etc. På detta sätt kunde militären och civilbefolkningen hållas separerade.

I detta område kan vi tack vare denna restaurering betrakta den typiska planlösningen för ett muslimskt hus: en entré med en hörningång, en liten innergård som husets centrala axel, rum som omger gården och en latrin.

Dessutom upptäcktes en fängelsehåla under jord i början av 1900-talet. Lätt att känna igen från utsidan på den moderna spiraltrappan som leder upp till den. Denna fängelsehåla innehöll fångar som kunde användas för att erhålla betydande fördelar, vare sig politiska eller ekonomiska, eller, med andra ord, personer med högt bytesvärde.

Detta underjordiska fängelse är format som en inverterad tratt och har en cirkulär planlösning. Vilket gjorde det omöjligt för dessa fångar att fly. Faktum är att fångarna fördes in med hjälp av ett system av remskivor eller rep.

Kruttornet fungerade som en defensiv förstärkning på södra sidan av Vela-tornet och därifrån började militärvägen som ledde till de Röda tornen.

Sedan 1957 är det i detta torn vi kan hitta några verser inristade i sten, vars författarskap motsvarar mexikanen Francisco de Icaza:

"Ge allmosor, kvinna, det finns ingenting i livet,
som straffet för att vara blind i Granada.”

Utrymmet som Adarves trädgård upptar går tillbaka till 1500-talet, då en artilleriplattform byggdes i samband med att Alcazaba anpassades för artilleri.

Det var redan på 1600-talet som militär användning förlorade sin betydelse och den femte markisen av Mondéjar, efter att ha utsetts till Alhambras vaktmästare år 1624, beslutade att omvandla detta utrymme till en trädgård genom att fylla utrymmet mellan ytter- och innermurarna med jord.

Det finns en legend som hävdar att det var på denna plats som några porslinsvaser fyllda med guld hittades gömda, troligen gömda av de sista muslimerna som bebodde området, och att en del av det hittade guldet användes av markisen för att finansiera skapandet av denna vackra trädgård. Man tror att kanske en av dessa vaser är ett av de tjugo stora Nasridiska gyllene lerkärl som finns bevarade i världen. Vi kan se två av dessa vaser på Nationalmuseet för spansk-muslimsk konst, som ligger på bottenvåningen i Karl V:s palats.

Ett av de anmärkningsvärda inslagen i denna trädgård är närvaron av en gryteformad fontän i den centrala delen. Denna fontän har haft olika platser, den mest slående och anmärkningsvärda var på Patio de los Leones, där den placerades 1624 över lejonfontänen med efterföljande skador. Koppen stod på den platsen fram till 1954 då den togs bort och placerades här.

Under Nasriddynastin var detta torn känt som Torre Mayor och från 1500-talet kallades det även Torre del Sol, eftersom solen reflekterades i tornet vid middagstid och fungerade som ett solur. Men dess nuvarande namn kommer från ordet velar, med tanke på att den tack vare sin höjd på tjugosju meter ger en utsikt på trehundrasextio grader som gör att all rörelse kan ses.

Tornets utseende har förändrats över tid. Ursprungligen hade den bröstvärn på sin terrass, vilka förlorades på grund av flera jordbävningar. Klockan tillkom efter att de kristna erövrat Granada.

Detta användes för att varna befolkningen för eventuella faror, jordbävningar eller brand. Ljudet från denna klocka användes också för att reglera bevattningsscheman i Vega de Granada.

Nuförtiden, och enligt traditionen, rings klockan varje 2 januari för att fira erövringen av Granada den 2 januari 1492.

Puerta de las Armas, belägen i Alcazabas norra vägg, var en av huvudingångarna till Alhambra.

Under Nasriddynastin korsade medborgarna Darro-floden via Cadí-bron och klättrade uppför kullen längs en stig som nu är dold av San Pedro-skogen, tills de nådde porten. Innanför porten var de tvungna att deponera sina vapen innan de gick in i inhägnaden, därav namnet "Vapenporten".

Från terrassen på detta torn kan vi nu njuta av en av de bästa panoramautsikterna över staden Granada.

Strax framför oss hittar vi stadsdelen Albaicín, igenkännlig på sina vita hus och labyrintiska gator. Detta område utsågs till ett världsarv av UNESCO 1994.

Det är i detta område som en av Granadas mest berömda utsiktspunkter ligger: Mirador de San Nicolás.

Till höger om Albaicín ligger stadsdelen Sacromonte.

Sacromonte är Granadas mest typiska gamla zigenarkvarter och flamencons födelseplats. Detta område kännetecknas också av närvaron av troglodytbostäder: grottor.

Vid foten av Albaicín och Alhambra ligger Carrera del Darro, intill floden med samma namn.

Torre de Homage är ett av de äldsta tornen i Alcazaba, med en höjd på tjugosex meter. Den har sex våningar, en terrass och en underjordisk fängelsehåla.

På grund av tornets höjd upprättades kommunikation med kungarikets vakttorn från dess terrass. Denna kommunikation upprättades genom ett system av speglar under dagen eller rök med brasor på natten.

Man tror att det, på grund av tornets utskjutande position på kullen, troligen var den plats som valdes för att visa upp Nasriddynastins banderoller och röda flaggor.

Basen till detta torn förstärktes av de kristna med det så kallade Kubtornet.

Efter erövringen av Granada planerade de katolska monarkerna en rad reformer för att anpassa Alcazaba till artilleri. Således reser sig Kubtornet över Tahona-tornet, vilket tack vare sin cylindriska form ger ett större skydd mot eventuella stötar, jämfört med de fyrkantiga Nasrid-tornen.

Generalife, beläget på Cerro del Sol, var sultanens almunia, eller med andra ord, ett palatslikt lantställe med fruktträdgårdar, där man förutom jordbruk även födde upp djur för Nasridernas hov och bedrev jakt. Det uppskattas att dess byggande började i slutet av 1200-talet av Sultan Muhammad II, son till grundaren av Nasriddynastin.

Namnet Generalife kommer från arabiskan ”yannat-al-arif” som betyder arkitektens trädgård eller fruktträdgård. Det var ett mycket större område under Nasridperioden, med minst fyra fruktträdgårdar, och sträckte sig till en plats som idag är känd som "rapphönsslätten".

Detta lantställe, som vesiren Ibn al-Yayyab kallade Lyckans Kungliga Hus, var ett palats: sultanens sommarpalats. Trots närheten till Alhambra var det tillräckligt privat för att han skulle kunna fly och koppla av från hovets och regeringens spänningar, samt njuta av behagligare temperaturer. På grund av sitt läge på en högre höjd än den palatinska staden Alhambra sjönk temperaturen inuti.

När Granada erövrades blev Generalife de katolska monarkernas egendom, som ställde det under beskydd av en alcaide eller befälhavare. Filip II avstod slutligen det eviga borgmästerskapet och ägandet av platsen till familjen Granada Venegas (en familj av konverterade moriscos). Staten återfick platsen först efter en rättegång som varade i nästan 100 år och slutade med en förlikning utanför domstol 1921.

Avtal genom vilket Generalife skulle bli ett nationellt kulturarv och förvaltas tillsammans med Alhambra genom styrelsen, och därmed bilda styrelsen för Alhambra och Generalife.

Den utomhusamfiteater vi stötte på på väg till Generalifepalatset byggdes 1952 med avsikten att vara värd för, precis som varje sommar, Granadas internationella musik- och dansfestival.

Sedan 2002 har man också hållit en flamencofestival, tillägnad Granadas mest berömda poet: Federico García Lorca.

Under Nasriddynastin började vägen som förband palatinstaden och Generalife från Puerta del Arabal, inramad av den så kallade Torre de los Picos, så namngiven eftersom dess bröstvärn slutar i tegelpyramider.

Det var en slingrande, sluttande väg, skyddad på båda sidor av höga murar för ökad säkerhet, och ledde till ingången till Patio del Descabalgamiento.

Dessa ruiner eller grundstenar är de arkeologiska lämningarna av det som en gång var det så kallade Vännernas hus. Dess namn och användning har kommit till oss tack vare Ibn Luyúns "Avhandling om jordbruk" från 1300-talet.

Det var därför en bostad avsedd för människor, vänner eller släktingar som sultanen aktade och ansåg viktiga att ha nära sig, men utan att inkräkta på deras integritet, så det var en isolerad bostad.

Denna Oleander Walk byggdes i mitten av 1800-talet för drottning Elizabeth II:s besök och för att skapa en mer monumental tillgång till palatsets övre del.

Oleander är ett annat namn för det rosa lagerträdet, som syns i form av ett prydnadsvalv på denna promenad. I början av promenaden, bortom de övre trädgårdarna, finns ett av de äldsta exemplen på den moriska myrten, som nästan var förlorad och vars genetiska fingeravtryck fortfarande undersöks idag.

Det är en av Alhambras mest karakteristiska växter, som kännetecknas av sina böjda blad, som är större än den vanliga myrten.

Paseo de las Adelfas ansluter till Paseo de los Cipreses, som fungerar som en länk som leder besökare till Alhambra.

Ett av de bäst bevarade och unika elementen i Generalife är den så kallade Vattentrappan. Man tror att denna trappa – uppdelad i fyra sektioner med tre mellanliggande plattformar – under Nasriddynastin hade vattenkanaler som flödade genom de två glaserade keramiska ledstängerna, matade av den kungliga kanalen.

Denna vattenledning nådde ett litet oratorium, om vilket inga arkeologiska uppgifter finns kvar. I dess ställe har det sedan 1836 funnits en romantisk utsiktsplattform som uppförts av godsförvaltaren vid den tiden.

Klättringen uppför denna trappa, inramad av ett lagervalv och sorlet av vatten, skapade förmodligen en idealisk miljö för att stimulera sinnena, komma in i ett klimat som gynnar meditation och utföra tvagning före bön.

På markerna kring palatset uppskattas det att det måste ha funnits minst fyra stora trädgårdar organiserade på olika nivåer eller paratas , inneslutna av adobeväggar. Namnen på dessa fruktträdgårdar som har bevarats till vår tid är: Grande, Colorada, Mercería och Fuente Peña.

Dessa fruktträdgårdar har fortsatt, i större eller mindre utsträckning, sedan 1300-talet, att odlas med samma traditionella medeltida tekniker. Tack vare denna jordbruksproduktion behöll Nasridernas hov ett visst oberoende från andra externa jordbruksleverantörer, vilket gjorde det möjligt för dem att tillgodose sina egna livsmedelsbehov.

De användes för att odla inte bara grönsaker, utan även fruktträd och betesmark för djur. Till exempel odlas kronärtskockor, aubergine, bönor, fikon, granatäpplen och mandelträd idag.

Idag använder de bevarade fruktträdgårdarna fortfarande samma jordbruksproduktionstekniker som användes under medeltiden, vilket ger denna plats stort antropologiskt värde.

Dessa trädgårdar nås från Patio de la Sultana via en brant 1800-talstrappa, kallad Lejontrappan, på grund av de två glaserade lergodsfigurerna ovanför grinden.

Dessa trädgårdar kan betraktas som ett exempel på den romantiska trädgården. De är placerade på pelare och utgör den högsta delen av Generalife, med spektakulär utsikt över hela det monumentala komplexet.

Närvaron av vackra magnolior sticker ut.

Rosenträdgårdarna går tillbaka till 1930- och 1950-talen, då staten förvärvade Generalife 1921.

Behovet uppstod då att öka värdet på ett övergivet område och strategiskt koppla det till Alhambra genom en gradvis och smidig övergång.

Patio de la Acequia, även kallad Patio de la Ría på 1800-talet, har idag en rektangulär struktur med två vända paviljonger och en burspråk.

Namnet på gården kommer från den kungliga kanalen som rinner genom detta palats, runt vilken fyra trädgårdar är arrangerade i ortogonala parterres på en lägre nivå. På båda sidor om bevattningsdiket finns fontäner som utgör en av de mest populära bilderna av palatset. Dessa fontäner är dock inte originella, eftersom de stör den lugn och ro som sultanen sökte under sina stunder av vila och meditation.

Detta palats har genomgått många förvandlingar, eftersom denna gårdsplan ursprungligen var stängd för den utsikt vi har idag genom galleriet med 18 valv i belvedere-stil. Den enda delen som skulle låta dig betrakta landskapet skulle vara den centrala utsiktspunkten. Från denna ursprungliga synvinkel, sittande på golvet och lutad mot fönsterbrädan, kunde man beundra panoramautsikten över den palatinska staden Alhambra.

Som ett vittnesbörd om dess förflutna finner vi Nasrid-dekorationer i utsiktspunkten, där överlagringen av Sultan Ismail I:s gipsverk över Muhammed III:s framträder. Detta gör det tydligt att varje sultan hade olika smaker och behov och anpassade palatsen därefter, vilket lämnade sitt eget prägel eller avtryck.

När vi passerar utsiktspunkten, och om vi tittar på valvens insida, hittar vi även emblem för de katolska monarkerna, såsom oket och pilarna, samt mottot "Tanto Monta".

Gårdens östra sida är ny på grund av en brand som inträffade 1958.

Innan vi går in på Patio de la Acequia hittar vi Patio de la Guardia. En enkel innergård med portikerade gallerier, en fontän i mitten, som också är dekorerad med pomeransträd. Denna gårdsplan måste ha fungerat som kontrollområde och förrum innan man fick tillgång till sultanens sommarkvarter.

Det som sticker ut med den här platsen är att vi, efter att ha gått uppför några branta trappor, hittar en dörröppning inramad av en överstycke dekorerad med kakel i nyanser av blått, grönt och svart mot en vit bakgrund. Vi kan också se, om än sliten av tidens gång, Nasridnyckeln.

När vi klättrar uppför trapporna och passerar genom denna dörröppning stöter vi på en krök, vaktbänkarna och en brant, smal trappa som leder oss till palatset.

Patio de la Sultana är ett av de mest omvandlade utrymmena. Man tror att platsen som nu upptas av denna innergård – även kallad Cypress Patio – var det område som avsetts för det tidigare hamamet, Generalife-baden.

På 1500-talet förlorade den denna funktion och blev en trädgård. Med tiden byggdes ett nordligt galleri, tillsammans med en U-formad pool, en fontän i mitten och trettioåtta bullriga strålar.

De enda bevarade elementen från Nasridperioden är Acequia Real-vattenfallet, skyddat bakom ett staket, och en liten del av en kanal som leder vattnet mot Patio de la Acequia.

Namnet ”Cypress Patio” kommer från det döda, hundra år gamla cypressträdet, vars endast stam finns kvar idag. Bredvid detta finns en keramisk plakett från Granada som berättar om 1500-talslegenden om Ginés Pérez de Hita, enligt vilken denna cypress bevittnade de amorösa mötena mellan den siste sultanens favorit, Boabdil, och en ädel riddare från Abencerraje.

Patio del Descabalgamiento, även känd som Patio Polo, är den första innergården vi möter när vi kommer in i Generalife-palatset.

Transportmedlet som sultanen använde för att komma till Generalife var hästen och som sådan behövde han en plats att stiga av och hysa dessa djur. Denna gårdsplan tros ha varit avsedd för detta ändamål, eftersom den var platsen för stallen.

Den hade stödbänkar för att stiga på och av hästen, och två stall i sidofacken, som fungerade som stall i den nedre delen och höloft i den övre delen. Dryckeshon med färskt vatten för hästarna kunde inte heller saknas.

Värt att notera här: ovanför dörröverstycket som leder till nästa gårdsplan hittar vi Alhambra-nyckeln, en symbol för Nasriddynastin, som representerar hälsning och äganderätt.

Den norra portiken är den bäst bevarade och var avsedd att hysa sultanens kvarter.

Vi finner en portik med fem valv som stöds av pelare och alhamíes i deras ändar. Efter denna portik, och för att komma till Royal Hall, passerar man genom en trippelbåge där det finns dikter som talar om slaget vid La Vega eller Sierra Elvira år 1319, vilket ger oss information om platsens datering.

På sidorna av denna trippelbåge finns också *taqas*, små nischer utgrävda i väggen där vatten placerades.

Kungliga salen, belägen i ett fyrkantigt torn dekorerat med gips, var platsen där sultanen – trots att detta var ett fritidspalats – tog emot brådskande audienser. Dessa audienser, enligt verser som finns nedtecknade där, måste vara korta och direkta för att inte störa emirens vila i onödan.

Nasridpalatsen utgör det mest symboliska och slående området i det monumentala komplexet. De byggdes på 1300-talet, en tid som kan betraktas som en av stor prakt för Nasriddynastin.

Dessa palats var det område som var reserverat för sultanen och hans nära släktingar, där familjelivet ägde rum, men också kungarikets officiella och administrativa liv.

Palatsen är: Mexuar, Comares-palatset och Lejonpalatset.

Var och en av dessa palats byggdes oberoende av varandra, vid olika tidpunkter och med sina egna distinkta funktioner. Det var efter erövringen av Granada som palatsen förenades och från och med det ögonblicket kom de att bli kända som Kungahuset, och senare som Gamla kungahuset, när Karl V bestämde sig för att bygga sitt eget palats.

Mexuar är den äldsta delen av Nasridpalatset, men det är också det utrymme som har genomgått de största förvandlingarna över tid. Dess namn kommer från arabiskan *Maswar*, vilket syftar på platsen där sultanens *Sura* eller ministerråd möttes, vilket avslöjar en av dess funktioner. Det var också förkammaren där sultanen skipade rättvisa.

Byggandet av Mexuar tillskrivs Sultan Isma'il I (1314–1325) och modifierades av hans sonson Muhammad V. Det var dock de kristna som mest förvandlade detta utrymme genom att omvandla det till ett kapell.

Under Nasridperioden var detta utrymme mycket mindre och var organiserat kring de fyra centrala kolonnerna, där det karakteristiska Nasridiska kubiska kapitälet, målat i koboltblått, fortfarande kan ses. Dessa kolonner stöddes av en lykta som gav zenitalt ljus, som togs bort på 1500-talet för att skapa övre rum och sidofönster.

För att omvandla utrymmet till ett kapell sänktes golvet och ett litet rektangulärt utrymme lades till längst bak, nu avskilt av en träbalustrad som indikerar var det övre köret var placerat.

Den keramiska golvlisten med stjärndekoration hämtades från annat håll. Bland dess stjärnor kan man omväxlande se: Nasridrikets vapensköld, kardinal Mendozas, österrikarnas dubbelhövdade örn, mottot "Det finns ingen segrare utom Gud" och Herkules pelare från den kejserliga skölden.

Ovanför sockeln upprepar en epigrafisk fris av gips: ”Riket är Guds. Styrkan är Guds. Äran är Guds.” Dessa inskriptioner ersätter de kristna utlösningarna: "Christus regnat. Christus vincit. Christus imperat."

Den nuvarande ingången till Mexuar öppnades i modern tid, vilket ändrade platsen för en av Herkules pelare med mottot "Plus Ultra", som flyttades till östra väggen. Gipskronan över dörren finns kvar på sin ursprungliga plats.

Längst bak i rummet leder en dörr till oratoriet, som ursprungligen nådes via Machuca-galleriet.

Detta utrymme är ett av de mest skadade i Alhambra på grund av explosionen av ett krutmagasin år 1590. Det restaurerades 1917.

Under restaureringen sänktes golvnivån för att förhindra olyckor och underlätta besök. Som ett vittne till den ursprungliga nivån finns en sammanhängande bänk kvar under fönstren.

Denna imponerande fasad, som genomgick en omfattande restaurering mellan 1800- och 1900-talen, byggdes av Muhammed V för att fira erövringen av Algeciras år 1369, vilket gav honom herravälde över Gibraltarsundet.

På denna gårdsplan tog sultanen emot undersåtar som beviljades en särskild publik. Den placerades i fasadens centrala del, på en jamuga mellan de två dörrarna och under den stora takfoten, ett mästerverk av Nasrids snickeri som krönte den.

Fasaden har en stor allegorisk belastning. I den kunde deltagarna läsa:

"Min ställning är som en krona och min port som en gaffel: västern tror att i mig finns östern."
Al-Gani bi-llah har anförtrott mig att öppna dörren till den seger som tillkännages.
Nåväl, jag väntar på att han ska dyka upp när horisonten visar sig på morgonen.
Må Gud göra hans verk lika vackert som hans karaktär och gestalt är!

Dörren till höger fungerade som ingång till de privata kvarteren och serviceområdet, medan dörren till vänster, genom en böjd korridor med bänkar för vakten, ger tillgång till Comares-palatset, närmare bestämt till Patio de los Arrayanes.

Undersåtar som fick audiens väntade framför fasaden, separerade från sultanen av den kungliga vakten, i rummet som nu kallas Gyllene rummet.

Namnet *Gyllene kvarteret* kommer från de katolska monarkernas period, då Nasridernas kassetttak målades om med gyllene motiv och monarkernas emblem införlivades.

Mitt på gården finns en låg marmorfontän med gallonfontäner, en replika av Lindaraja-fontänen som bevaras på Alhambra-museet. På ena sidan av högen leder ett galler till en mörk underjordisk korridor som används av vakten.

Ett av kännetecknen för det hispano-muslimska huset är tillgången till bostaden genom en svängd korridor som leder till en öppen innergård, navet för livet och hemmets organisation, utrustad med en vattenfunktion och vegetation. Samma koncept finns i Patio de los Arrayanes, men i större skala, 36 meter lång och 23 meter bred.

Patio de los Arrayanes är centrum för Comarespalatset, där Nasridrikets politiska och diplomatiska aktivitet ägde rum. Det är en rektangulär uteplats med imponerande dimensioner vars centrala axel är en stor pool. I den fungerar det stilla vattnet som en spegel som ger djup och vertikalitet åt utrymmet, och skapar därmed ett palats vid vattnet.

I båda ändar av poolen sprutar jetstrålar försiktigt in vatten för att inte störa spegeleffekten eller stillheten i platsen.

Flankerar dammen finns två rabatter med myrten, vilket gett den nuvarande platsen dess namn: Patio de los Arrayanes. Förr i tiden var den även känd som Patio de la Alberca.

Närvaron av vatten och vegetation är inte bara ett svar på dekorativa eller estetiska kriterier, utan också på avsikten att skapa trevliga utrymmen, särskilt på sommaren. Vatten friskar upp miljön, medan växtlighet bevarar fukt och ger arom.

På gårdens längre sidor finns fyra fristående bostäder. På norra sidan står Comares-tornet, som inrymmer tronrummet eller ambassadörsrummet.

På södra sidan fungerar fasaden som en trompe l'oeil , eftersom byggnaden som fanns bakom den revs för att förbinda Karl V:s palats med det gamla kungliga huset.

Innan vi går in i Nasridpalatsen, om vi tittar till vänster, hittar vi två gårdar.

Den första är Patio de la Mezquita, uppkallad efter den lilla moskén som ligger i ett av dess hörn. Men sedan 1900-talet har den också varit känd som Prinsarnas Madrasa, eftersom dess struktur har likheter med Granadas Madrasa.

Längre fram ligger Patio de Machuca, uppkallad efter arkitekten Pedro Machuca, som var ansvarig för att övervaka byggandet av Karl V:s palats på 1500-talet och som bodde där.

Denna innergård är lätt att känna igen på den flikformade poolen i mitten, såväl som på de välvda cypresserna, som återställer den arkitektoniska känslan i utrymmet på ett icke-invasivt sätt.

Båtrummet är förrummet till tronrummet eller ambassadörsrummet.

På posterna på valvet som leder till detta rum hittar vi nischer, snidade i marmor och dekorerade med färgade kakelplattor. Detta är ett av de mest karakteristiska ornamentala och funktionella elementen i Nasridpalatset: *taqorna*.

*Taqas* är små nischer utgrävda i väggarna, alltid arrangerade parvis och vända mot varandra. De användes för att hålla kannor med färskt vatten att dricka eller doftande vatten för att tvätta händerna.

Hallens nuvarande tak är en reproduktion av originalet, som förlorades i en brand 1890.

Namnet på detta rum kommer från en fonetisk förändring av det arabiska ordet *baraka*, som betyder "välsignelse", och som upprepas ett flertal gånger på väggarna i rummet. Det kommer inte, som man allmänt tror, från den inverterade båttaksformen.

Det var på denna plats som de nya sultanerna bad om sin guds välsignelse innan de kröntes som sådana i tronrummet.

Innan vi går in i tronrummet hittar vi två sidoingångar: till höger, ett litet oratorium med sin mihrab; och till vänster, ingångsdörren till Comares-tornets interiör.

Ambassadörssalen, även kallad tronsalen eller Comares-salen, är platsen för sultanens tron och därför Nasriddynastins maktcentrum. Kanske av denna anledning ligger det i Torre de Comares, det största tornet i det monumentala komplexet, på 45 meters höjd. Dess etymologi kommer från arabiskan *arsh*, vilket betyder tält, paviljong eller tron.

Rummet är format som en perfekt kub, och dess väggar är täckta med rik dekoration ända upp till taket. På sidorna finns nio identiska alkover grupperade i grupper om tre med fönster. Den mittemot ingången har mer utsmyckad dekoration, eftersom det var den plats som sultanen ockuperade, bakgrundsbelyst, vilket gynnar effekten av bländning och överraskning.

Förr i tiden täcktes fönster med målat glas med geometriska former som kallades *cumarias*. Dessa förlorades på grund av chockvågen från ett krutmagasin som exploderade år 1590 i Carrera del Darro.

Vardagsrummets dekorativa rikedom är extrem. Det börjar längst ner med geometriskt formade plattor, vilket skapar en visuell effekt som liknar ett kalejdoskop. Det fortsätter på väggarna med stuckaturer som ser ut som hängande gobelänger, dekorerade med växtmotiv, blommor, snäckor, stjärnor och riklig epigrafi.

Den nuvarande skriften är av två typer: kursiv, den vanligaste och lätt igenkännbara; och kufisk, ett kulturellt manus med rätlinjiga och kantiga former.

Bland alla inskriptioner är den mest anmärkningsvärda den som syns under taket, på väggens övre del: sura 67 i Koranen, kallad *Riket* eller *Herradömet*, som löper längs de fyra väggarna. Denna sura reciterades av de nya sultanerna för att förkunna att deras makt kom direkt från Gud.

Bilden av gudomlig makt representeras också i taket, som består av 8 017 olika delar som, genom stjärnhjul, illustrerar islamisk eskatologi: de sju himlarna och en åttonde, paradiset, Allahs tron, representerad av muqarnas centrala kupol.

För att komma till det kristna kungahuset måste du använda en av dörrarna som är öppna i den vänstra alkoven i De två systrarnas sal.

Karl V, sonson till de katolska monarkerna, besökte Alhambra i juni 1526 efter att ha gift sig med Isabella av Portugal i Sevilla. Vid ankomsten till Granada bosatte sig paret i själva Alhambra och beordrade byggandet av nya rum, idag kända som Kejsarens kammare.

Dessa utrymmen bryter helt med Nasridernas arkitektur och estetik. Men eftersom det byggdes på trädgårdsområden mellan Comares-palatset och Lejonpalatset är det möjligt att se den övre delen av Royal Hammam eller Comares Hammam genom några små fönster till vänster om korridoren. Några meter längre fram ger andra öppningar utsikt över Sänghallen och Musikergalleriet.

De kungliga baden var inte bara en plats för hygien, utan också en idealisk plats för att odla politiska och diplomatiska relationer på ett avslappnat och vänligt sätt, ackompanjerat av musik för att liva upp tillfället. Detta utrymme är endast öppet för allmänheten vid speciella tillfällen.

Genom denna korridor kommer man in i Kejsarens kansli, som utmärker sig för sin renässanskamin med det kejserliga vapenskölden och ett kassettak i trä designat av Pedro Machuca, arkitekten bakom Karl V:s palats. På kassettaket kan man läsa inskriptionen "PLUS ULTRA", ett motto som antogs av kejsaren, tillsammans med initialerna K och Y, motsvarande Karl V och Isabella av Portugal.

När man lämnar hallen, till höger, ligger de kejserliga rummen, som för närvarande är stängda för allmänheten och endast är tillgängliga vid speciella tillfällen. Dessa rum är också kända som Washington Irvings rum, eftersom det var där som den amerikanske romantiske författaren bodde under sin vistelse i Granada. Möjligen var det på den här platsen som han skrev sin berömda bok *Berättelser från Alhambra*. En minnesplakett kan ses ovanför dörren.

Intill Patio de la Reja ligger Patio de Lindaraja, prydd med snidade buxbomshäckar, cypresser och pomeransträd. Denna innergård har fått sitt namn från Nasrid-utsiktsplatsen på dess södra sida, som har samma namn.

Under Nasridperioden hade trädgården ett helt annat utseende än den har idag, eftersom den var ett utrymme öppet mot landskapet.

Med Karl V:s ankomst inhägnades trädgården och antog en layout som liknade ett kloster tack vare ett portikförsett galleri. Kolonner från andra delar av Alhambra användes för dess konstruktion.

I mitten av gården står en barockfontän, över vilken ett Nasrid-marmorbassäng placerades i början av 1600-talet. Fontänen vi ser idag är en replika; Originalet finns bevarat på Alhambra-museet.

Patio de los Leones är kärnan i detta palats. Det är en rektangulär innergård omgiven av ett portikförsett galleri med etthundratjugofyra kolonner, alla olika från varandra, som förbinder palatsets olika rum. Den har en viss likhet med ett kristet kloster.

Detta utrymme anses vara en av den islamiska konstens juveler, trots att det bryter med de vanliga mönstren inom spansk-muslimsk arkitektur.

Palatset symboliserar sig kring konceptet om ett trädgårdsparadis. De fyra vattenkanalerna som löper från gårdsplanens mitt kan representera de fyra floderna i det islamiska paradiset, vilket ger gårdsplanen en korsformad layout. Kolonnerna frammanar en palmskog, likt paradisets oaser.

I mitten finns den berömda Lejonfontänen. De tolv lejonen, även om de är i en liknande position – alerta och med ryggarna mot fontänen – har olika drag. De är snidade ur vit makaelmarmor, noggrant utvalda för att dra nytta av stenens naturliga ådror och framhäva dess särdrag.

Det finns olika teorier om dess symbolik. Vissa tror att de representerar styrkan i Nasriddynastin eller Sultan Muhammed V, zodiakens tolv tecken, dygnets tolv timmar eller till och med en hydraulisk klocka. Andra hävdar att det är en nytolkning av Judeens bronshav, som bärs upp av tolv tjurar, här ersatta av tolv lejon.

Den centrala skålen höggs troligen in situ och innehåller poetiska inskriptioner som lovordar Muhammed V och det hydrauliska systemet som matar fontänen och reglerar vattenflödet för att förhindra överfyllning.

"Till utseendet verkar vatten och marmor smälta samman utan att vi vet vilken av de två som glider."
Ser du inte hur vattnet rinner ner i skålen, men dess pipar omedelbart döljer det?

Han är en älskare vars ögonlock flödar över av tårar,
tårar som hon döljer av rädsla för en angivare.

Är det inte i verkligheten som ett vitt moln som häller sina bevattningsdiken över lejonen och verkar som kalifens hand som på morgonen öser sina ynnestbevisningar över krigets lejon?

Fontänen har genomgått olika förvandlingar över tid. På 1600-talet tillkom en andra bassäng, som togs bort under 1900-talet och flyttades till Adarves trädgård i Alcazaba.

Den kristna anpassningen av palatset innebar skapandet av direkt tillgång till Comares-tornet via ett två våningar högt öppet galleri. Detta galleri erbjuder magnifik utsikt över två av Granadas mest ikoniska stadsdelar: Albaicín och Sacromonte.

Från galleriet, tittandes till höger, kan man också se drottningens omklädningsrum, som, liksom andra områden som nämns ovan, endast kan besökas vid speciella tillfällen eller som ett utrymme i månaden.

Drottningens omklädningsrum ligger i Yusuf I:s torn, ett torn som är placerat framåt i förhållande till väggen. Dess kristna namn kommer från det namn som Isabel av Portugal, gift med Karl V, använde under hennes vistelse i Alhambra.

Inuti anpassades utrymmet till kristen estetik och inrymmer värdefulla renässansmålningar av Julius Achilles och Alexander Mayner, lärjungar till Raphael Sanzio, även känd som Raphael av Urbino.

När vi går ner från galleriet hittar vi Patio de la Reja. Dess namn kommer från den sammanhängande balkongen med smidesjärnsräcken, som installerades i mitten av 1600-talet. Dessa galler fungerade som en öppen korridor för att ansluta och skydda angränsande rum.

De två systrarnas sal har fått sitt nuvarande namn från närvaron av två dubbla plattor av Macael-marmor belägna i mitten av rummet.

Detta rum har en viss likhet med Abencerrajes sal: det ligger högre än gården och har två dörrar bakom ingången. Den till vänster gav tillgång till toaletten och den till höger förband till husets övre rum.

Till skillnad från sitt tvåbäddsrum vetter detta mot norr mot Sala de los Ajimeces och en liten utsiktspunkt: Mirador de Lindaraja.

Under Nasriddynastin, på Muhammed V:s tid, var detta rum känt som *qubba al-kubra*, det vill säga den huvudsakliga qubban, den viktigaste i Lejonpalatset. Termen *qubba* syftar på en fyrkantig planlösning täckt med en kupol.

Kupolen är baserad på en åttauddig stjärna som vecklas ut till en tredimensionell layout bestående av 5 416 muqarnas , av vilka några fortfarande har spår av polykromi . Dessa muqarnas är fördelade i sexton kupoler belägna ovanför sexton fönster med galler som ger rummet växlande ljus beroende på tid på dagen.

Innan vi går in i den västra hallen, även känd som Abencerrajes hall, finner vi några trädörrar med anmärkningsvärda sniderier som har bevarats sedan medeltiden.

Namnet på detta rum är kopplat till en legend enligt vilken sultanen, fylld av ilska, kallade till sig Abencerraje-riddarna på grund av ett rykte om en kärleksaffär mellan en Abencerraje-riddare och sultanens favorit, eller på grund av påstådda konspirationer från denna familj för att störta monarken. Trettiosex av dem miste livet till följd av detta.

Denna berättelse nedtecknades på 1500-talet av författaren Ginés Pérez de Hita i hans roman om *Granadas inbördeskrig*, där han berättar att riddarna mördades i just detta rum.

Av denna anledning hävdar vissa att de i rostfläckarna på den centrala fontänen ser en symbolisk rest av dessa riddares blodsfloder.

Denna legend inspirerade också den spanske målaren Mariano Fortuny, som fångade den i sitt verk med titeln *Abencerrajes massaker*.

När vi kom in genom dörren fann vi två ingångar: den till höger ledde till toaletten och den till vänster till en trappa som ledde till de övre rummen.

Abencerrajes sal är en privat och fristående bostad på bottenvåningen, strukturerad runt en stor *qubba* (kupol på arabiska).

Gipskupolen är rikt dekorerad med muqarnas som härrör från en åttauddig stjärna i en komplex tredimensionell komposition. Muqarnas är arkitektoniska element baserade på hängande prismor med konkava och konvexa former, som påminner om stalaktiter.

När du kommer in i rummet märker du en temperatursänkning. Detta beror på att de enda fönstren är placerade högst upp, vilket gör att varm luft kan komma ut. Samtidigt kyler vattnet från den centrala fontänen luften, vilket gör att rummet, med stängda dörrar, fungerar som en slags grotta med en idealisk temperatur för de varmaste sommardagarna.

Bakom De två systrarnas sal, i norr, finner vi ett tvärgående skepp täckt av ett muqarnasvalv. Detta rum kallas Ajimeces-salen (fönster med spröjsade ramar) på grund av den typ av fönster som måste ha stängt öppningarna på båda sidor om den centrala valvbågen som leder till Lindaraja-utsiktsplatsen.

De vita väggarna i detta rum tros ursprungligen ha varit täckta med sidentyger.

Den så kallade Lindaraja-utsiktsplatsen har fått sitt namn från den arabiska termen *Ayn Dar Aisa*, som betyder "Aisas hus ögon".

Trots sin lilla storlek är utsiktsplattformens interiör anmärkningsvärt dekorerad. Å ena sidan har den kakelplattor med följder av små, sammankopplade stjärnor, vilket krävde noggrant arbete från hantverkarnas sida. Å andra sidan, om du tittar upp, kan du se ett tak med färgat glas inbäddat i en träkonstruktion, som liknar ett takfönster.

Denna lykta är ett representativt exempel på hur många av inhägnaderna eller spröjsade fönstren i Alhambra i Palatinen måste ha sett ut. När solljuset träffar glaset projicerar det färgglada reflektioner som lyser upp inredningen, vilket ger utrymmet en unik och ständigt föränderlig atmosfär under hela dagen.

Under Nasridperioden, när gården fortfarande var öppen, kunde man sitta på golvet på utsiktsplattformen, vila armen på fönsterbrädan och njuta av den spektakulära utsikten över stadsdelen Albayzín. Dessa vyer förlorades i början av 1500-talet, när byggnaderna som var avsedda att vara kejsar Karl V:s residens byggdes.

Kungahallen upptar hela östra sidan av Patio de los Leones och, även om den verkar integrerad i palatset, tros den ha haft sin egen funktion, troligen av rekreations- eller hovlig karaktär.

Detta utrymme utmärker sig för att bevara ett av de få exemplen på Nasridisk figurativ målning.

I de tre sovrummen, vardera ungefär femton kvadratmeter stora, finns tre falska valv dekorerade med målningar på lammskinn. Dessa skinn fästes vid trästödet med små bambuspikar, en teknik som förhindrade att materialet rost.

Rummets namn kommer troligen från tolkningen av målningen i den centrala alkoven, som avbildar tio figurer som skulle kunna motsvara Alhambras första tio sultaner.

I sidoalkoverna kan man se riddarscener av strider, jakt, lekar och kärlek. I dem framgår närvaron av kristna och muslimska figurer som delar samma utrymme tydligt av deras klädsel.

Ursprunget till dessa målningar har diskuterats flitigt. På grund av deras linjära gotiska stil tror man att de troligen tillverkades av kristna konstnärer bekanta med den muslimska världen. Det är möjligt att dessa verk är resultatet av den goda relationen mellan Muhammed V, grundaren av detta palats, och den kristne kungen Pedro I av Kastilien.

Hemligheternas rum är ett fyrkantigt rum, täckt med ett sfäriskt valv.

Något väldigt säreget och märkligt händer i det här rummet, vilket gör det till en av Alhambras favoritattraktioner, särskilt för de små.

Fenomenet är att om en person står i ett hörn av rummet och en annan i det motsatta hörnet – båda vända mot väggen och så nära den som möjligt – kan en av dem tala mycket tyst och den andra kommer att höra meddelandet perfekt, som om de var precis bredvid dem.

Det är tack vare detta akustiska ”spel” som rummet fått sitt namn: **Hemligheternas rum**.

Palatset, känt som Lejonpalatset, togs i bruk under Sultan Muhammed V:s andra regeringstid, som började 1362 och varade till 1391. Under denna period påbörjades byggandet av Lejonpalatset, intill Comarespalatset, som hade byggts av hans far, Sultan Yusuf I.

Detta nya palats kallades också *Riyadpalatset*, eftersom det tros ha byggts på de gamla Comares-trädgårdarna. Termen *Riyad* betyder "trädgård".

Man tror att den ursprungliga åtkomsten till palatset var genom det sydöstra hörnet, från Calle Real och genom en svängd åtkomst. För närvarande, på grund av kristna modifieringar efter erövringen, nås Muqarnas hall direkt från Comares-palatset.

Muqarnasalen har fått sitt namn från det imponerande muqarnasvalvet som ursprungligen täckte den, vilket nästan helt kollapsade till följd av vibrationerna orsakade av explosionen av ett krutmagasin på Carrera del Darro år 1590.

Rester av detta valv kan fortfarande ses på ena sidan. På motsatt sida finns rester av ett senare kristet valv, där bokstäverna "FY" förekommer, traditionellt förknippade med Ferdinand och Isabella, även om de faktiskt motsvarar Filip V och Isabella Farnese, som besökte Alhambra 1729.

Man tror att rummet kan ha fungerat som en vestibul eller väntrum för gäster som deltog i sultanens firanden, fester och mottagningar.

Det stora utrymmet som idag kallas Jardines del Partal har fått sitt namn från Palacio del Pórtico, uppkallat efter dess portikgalleri.

Detta är det äldsta bevarade palatset i det monumentala komplexet, vars konstruktion tillskrivs Sultan Muhammad III i början av 1300-talet.

Detta palats har en viss likhet med Comares-palatset, även om det är äldre: en rektangulär innergård, en central pool och portikens reflektion i vattnet som en spegel. Dess främsta utmärkande drag är närvaron av ett sidotorn, känt sedan 1500-talet som Kvinnornas torn, även om det också har kallats Observatoriet, eftersom Muhammed III var en stor anhängare av astronomi. Tornet har fönster som vetter mot alla fyra väderstrecken, vilket möjliggör en spektakulär utsikt.

En anmärkningsvärd kuriositet är att detta palats var privatägt fram till den 12 mars 1891, då dess ägare, Arthur Von Gwinner, en tysk bankir och konsul, avstod byggnaden och den omgivande marken till den spanska staten.

Tyvärr demonterade Von Gwinner utsiktsplattformens trätak och flyttade det till Berlin, där det nu visas på Pergamonmuseet som en av höjdpunkterna i dess samling av islamisk konst.

Intill Partalpalatset, till vänster om Kvinnornas torn, ligger några Nasridhus. En av dem kallades Måleriernas hus på grund av upptäckten, i början av 1900-talet, av temperamålningar på stuckatur från 1300-talet. Dessa mycket värdefulla målningar är ett sällsynt exempel på Nasridisk figurativ väggmålning, med hovliga, jakt- och festliga scener.

På grund av deras betydelse och av bevarandeskäl är dessa hem inte öppna för allmänheten.

Till höger om Partalpalatset, på murens vall, ligger Partaloratoriet, vars konstruktion tillskrivs Sultan Yusuf I. Åtkomst sker via en liten trappa, eftersom den är upphöjd från marknivå.

En av islams grundpelare är att be fem gånger om dagen med ansiktet mot Mecka. Oratoriet fungerade som ett paltskapell som gjorde det möjligt för invånarna i det närliggande palatset att uppfylla denna religiösa skyldighet.

Trots sin lilla storlek (cirka tolv kvadratmeter) har oratoriet en liten vestibul och ett bönerum. Dess interiör har rik gipsdekoration med växt- och geometriska motiv, samt koraninskriptioner.

När du går uppför trapporna, precis framför entrédörren, hittar du mihraben på den sydvästra väggen, som vetter mot Mecka. Den har en polygonal planlösning, en våpformad hästskobåge och är täckt av en muqarnaskupol.

Särskilt anmärkningsvärt är den epigrafiska inskriptionen som finns på mihrabbågens avsatser, vilken inbjuder till bön: "Kom och be, och var inte bland de försumliga."

I anslutning till oratoriet ligger Atasio de Bracamontes hus, som gavs år 1550 till den tidigare väpnaren till Alhambras befälhavare, greven av Tendilla.

På den högsta platån i Partal-området finns de arkeologiska lämningarna av Yusuf III:s palats. Detta palats överläts i juni 1492 av de katolska monarkerna till Alhambras förste guvernör, Don Íñigo López de Mendoza, andre greve av Tendilla. Av denna anledning är det också känt som Tendilla-palatset.

Anledningen till att detta palats ligger i ruiner har sitt ursprung i de meningsskiljaktigheter som uppstod under 1700-talet mellan ättlingarna till greven av Tendilla och Filip V av Bourbon. Vid ärkehertig Karl II av Österrikes död utan arvingar stödde familjen Tendilla ärkehertig Karl av Österrike istället för Filip av Bourbon. Efter Filip V:s tronbestigning vidtogs repressalier: 1718 fråntogs borgmästareskapet i Alhambra från dem, och senare palatset, som demonterades och dess material såldes.

En del av detta material återkom under 1900-talet i privata samlingar. Man tror att den så kallade "Lyckotäcket", som bevaras vid Valencia-institutet för Don Juan i Madrid, skulle kunna komma från detta palats.

Från och med 1740 blev palatsområdet ett område med arrenderade grönsaksträdgårdar.

Det var år 1929 som detta område återtogs av den spanska staten och återgick till Alhambras ägo. Tack vare Leopoldo Torres Balbás, arkitekt och restauratör av Alhambra, förbättrades detta område genom skapandet av en arkeologisk trädgård.

Den palatinska stadsmuren hade ursprungligen mer än trettio torn, varav endast tjugo finns kvar idag. Ursprungligen hade dessa torn en strikt defensiv funktion, även om vissa med tiden även antog bostadsanvändning.

Vid utgången av Nasridpalatsen, från Partal Alto-området, leder en kullerstensstig till Generalife. Denna rutt följer den sträcka av muren där några av komplexets mest symboliska torn är belägna, inramad av ett trädgårdsområde med vacker utsikt över Albaicín och Generalifes fruktträdgårdar.

Ett av de mest anmärkningsvärda tornen är Topparnas torn, byggt av Muhammed II och senare renoverat av andra sultaner. Den är lätt att känna igen på sina pyramidformade bröstvärn i tegel, varifrån dess namn kan härledas. Andra författare tror dock att namnet kommer från konsolerna som sticker ut från dess övre hörn och som innehöll machicolations, defensiva element som möjliggjorde motattacker uppifrån.

Tornets huvudsakliga funktion var att skydda Arrabal-porten som låg vid dess bas, och som var ansluten till Cuesta del Rey Chico, vilket underlättade åtkomsten till Albaicín-kvarteret och den gamla medeltida vägen som förband Alhambra med Generalife.

Under kristen tid byggdes en yttre bastion med stall för att förstärka dess skydd, vilken stängs av en ny ingång känd som Järnporten.

Även om torn ofta förknippas med en uteslutande militär funktion, är det känt att Torre de los Picos också hade ett bostadsbruk, vilket framgår av utsmyckningarna i dess interiör.

Torre de la Cautiva har fått olika namn genom tiden, som Torre de la Ladrona eller Torre de la Sultana, även om den mest populära äntligen har segrat: Torre de la Cautiva.

Detta namn är inte baserat på bevisade historiska fakta, utan är snarare frukten av en romantisk legend enligt vilken Isabel de Solís fängslades i detta torn. Hon konverterade senare till islam under namnet Zoraida och blev Muley Hacéns favoritsultana. Denna situation orsakade spänningar med Aixa, den tidigare sultanen och Boabdils mor, eftersom Zoraida – vars namn betyder "morgonstjärna" – ersatte sin position vid hovet.

Byggandet av detta torn tillskrivs Sultan Yusuf I, som också var ansvarig för Comarespalatset. Denna tillskrivning stöds av inskriptionerna i huvudsalen, ett verk av visiren Ibn al-Yayyab, som lovordar denna sultan.

I dikterna som är inskrivna på väggarna använder visiren upprepade gånger termen qal'ahurra, vilket sedan dess har använts för att hänvisa till befästa palats, vilket är fallet med detta torn. Förutom att tjäna defensiva syften inrymmer tornet ett rikt dekorerat, autentiskt palats inuti.

När det gäller dess utsmyckning har huvudhallen en keramisk sockel med geometriska former i olika färger. Bland dem utmärker sig lila, vars produktion vid den tiden var särskilt svår och dyr, så det reserverades uteslutande för utrymmen av stor betydelse.

Infantas torn, liksom Fångarnas torn, har fått sitt namn från en legend.

Detta är legenden om de tre prinsessorna Zaida, Zoraida och Zorahaida, som bodde i detta torn, en berättelse som samlades av Washington Irving i hans berömda *Berättelser från Alhambra*.

Byggandet av detta palatstorn, eller *qalahurra*, tillskrivs Sultan Muhammed VII, som regerade mellan 1392 och 1408. Därför är det ett av de sista tornen som byggdes av Nasriddynastin.

Denna omständighet återspeglas i inredningen, som visar tecken på en viss nedgång jämfört med tidigare perioder av större konstnärlig prakt.

I slutet av Paseo de las Torres, i den östligaste delen av den norra muren, finns resterna av ett cylindriskt torn: Torre del Cabo de Carrera.

Detta torn förstördes praktiskt taget till följd av explosionerna som utfördes 1812 av Napoleons trupper under deras reträtt från Alhambra.

Den tros ha byggts eller återuppbyggts på order av de katolska monarkerna år 1502, vilket bekräftas av en numera förlorad inskription.

Dess namn kommer från dess läge i slutet av Calle Mayor i Alhambra, som markerar gränsen eller "cap de carrera" för nämnda väg.

Karl V:s palats, med sina sextiotre meter breda och sjutton meter höga, följer proportionerna av klassisk arkitektur, vilket är anledningen till att det är horisontellt uppdelat i två nivåer med tydligt differentierad arkitektur och utsmyckning.

Tre typer av sten användes för att dekorera dess fasader: grå, kompakt kalksten från Sierra Elvira, vit marmor från Macael och grön serpentin från Barranco de San Juan.

Den yttre dekorationen upphöjer bilden av kejsar Karl V och framhäver hans dygder genom mytologiska och historiska referenser.

De mest anmärkningsvärda fasaderna är de på södra och västra sidan, båda utformade som triumfbågar. Huvudportalen ligger på västra sidan, där huvuddörren kröns av bevingade segrar. På båda sidor finns två små dörrar ovanför vilka det finns medaljonger med figurer av soldater till häst i stridsställning.

Symmetriskt duplicerade relieffer finns på kolonnernas piedestaler. De centrala relieferna symboliserar fred: de visar två kvinnor sittande på en vapenhög, bärande olivkvistar och stödjande Herkules pelare, världssfären med den kejserliga kronan och mottot *PLUS ULTRA*, medan keruber bränner krigsartilleriet.

Sidorelieferna avbildar krigsscener, såsom slaget vid Pavia, där Karl V besegrade Frans I av Frankrike.

Högst upp finns balkonger flankerade av medaljonger som avbildar två av Herkules tolv arbeten: en som dödar det nemeiska lejonet och en annan som vetter mot den kretensiska tjuren. Spaniens vapensköld syns i den centrala medaljongen.

I palatsets nedre del framträder rustika kvaderstenar, utformade för att förmedla en känsla av soliditet. Ovanför dem finns bronsringar som hålls av djurfigurer som lejon – symboler för makt och beskydd – och i hörnen dubbla örnar, som anspelar på den kejserliga makten och kejsarens heraldiska emblem: den dubbelhövdade örnen som tillhörde Karl I av Spanien och V av Tyskland.

Kejsar Karl I av Spanien och V av det heliga romerska riket, sonson till de katolska monarkerna och son till Johanna I av Kastilien och Filip den sköne, besökte Granada sommaren 1526 efter att ha gift sig med Isabella av Portugal i Sevilla för att tillbringa sin smekmånad.

Vid sin ankomst fängslades kejsaren av stadens och Alhambras charm och beslutade att bygga ett nytt palats i pfalzstaden. Detta palats skulle bli känt som det nya kungahuset, i motsats till Nasridpalatsen, som sedan dess var kända som det gamla kungahuset.

Verken beställdes av arkitekten och målaren Pedro Machuca från Toledo, som sägs ha varit en lärjunge till Michelangelo, vilket skulle förklara hans djupa kunskap om den klassiska renässansen.

Machuca ritade ett monumentalt palats i renässansstil, med en fyrkantig planlösning och en cirkel integrerad i dess interiör, inspirerat av monumenten från den klassiska antiken.

Byggandet påbörjades 1527 och finansierades till stor del av de tributer som moriskerna var tvungna att betala för att fortsätta leva i Granada och bevara sina seder och ritualer.

År 1550 dog Pedro Machuca utan att ha färdigställt palatset. Det var hans son Luis som fortsatte projektet, men efter hans död upphörde arbetet ett tag. De återupptogs 1572 under Filip II:s regeringstid, anförtrodda Juan de Orea på rekommendation av Juan de Herrera, arkitekten för klostret El Escorial. På grund av bristen på resurser orsakad av Alpujarraskriget gjordes dock inga betydande framsteg.

Det var inte förrän på 1900-talet som byggandet av palatset slutfördes. Först under ledning av arkitekten och restauratören Leopoldo Torres Balbás, och slutligen 1958 av Francisco Prieto Moreno.

Karl V:s palats var tänkt som en symbol för universell fred, vilket återspeglade kejsarens politiska ambitioner. Karl V såg dock aldrig personligen palatset han beordrade att byggas.

Alhambra-museet ligger på bottenvåningen i Karl V:s palats och är uppdelat i sju rum tillägnade spansk-muslimsk kultur och konst.

Den inrymmer den finaste befintliga samlingen av Nasridkonst, bestående av verk som hittats vid utgrävningar och restaureringar som utförts i själva Alhambra över tid.

Bland de utställda verken finns gips, pelare, snickerier, keramik i olika stilar – såsom den berömda Gazellernas vas – en kopia av lampan från den stora moskén i Alhambra, samt gravstenar, mynt och andra föremål av stort historiskt värde.

Denna samling är det perfekta komplementet till ett besök i det monumentala komplexet, eftersom den ger en bättre förståelse för vardagslivet och kulturen under Nasridperioden.

Inträdet till museet är gratis, men det är viktigt att notera att det är stängt på måndagar.

När Pedro Machuca ritade Karl V:s palats använde han geometriska former med stark renässanssymbolik: kvadraten representerar den jordiska världen, den inre cirkeln symboliserar det gudomliga och skapelsen, och åttkanten – reserverad för kapellet – som en förening mellan de två världarna.

När vi kommer in i palatset befinner vi oss på en imponerande cirkulär portikförsedd innergård, upphöjd i förhållande till utsidan. Denna gårdsplan är omgiven av två överlagrade gallerier, båda med trettiotvå kolonner. På bottenvåningen är kolonnerna av dorisk-toskansk ordning, och på övervåningen av jonisk ordning.

Kolonnerna var gjorda av puddingsten eller mandelsten, från Granadastaden El Turro. Detta material valdes eftersom det var mer ekonomiskt än den marmor som ursprungligen planerades i designen.

Det nedre galleriet har ett ringformat valv som möjligen var avsett att dekoreras med freskmålningar. Det övre galleriet har för sin del ett kassettak i trä.

Frisen som löper runt gården har *burocranios*, avbildningar av oxskallar, ett dekorativt motiv med rötter i antikens Grekland och Rom, där de användes i friser och gravar kopplade till rituella offer.

Gårdens två våningar är förbundna med två trappor: en på norra sidan, byggd på 1600-talet, och en annan också norrut, designad på 1900-talet av Alhambras bevarandearkitekt, Francisco Prieto Moreno.

Även om det aldrig användes som kunglig residens, inrymmer palatset för närvarande två viktiga museer: Konstmuseet på övervåningen, med en enastående samling av Granada-målningar och skulpturer från 1400-talet till 1900-talet, och Alhambramuseet på bottenvåningen, som nås via den västra entréhallen.

Förutom sin museifunktion har den centrala gården en exceptionell akustik, vilket gör den till en utmärkt miljö för konserter och teaterföreställningar, särskilt under Granada International Music and Dance Festival.

På Calle Real, på platsen intill den nuvarande kyrkan Santa María de la Alhambra, ligger moskéns bad.

Detta bad byggdes under Sultan Muhammed III:s regeringstid och finansierades av jizya, en skatt som togs ut av kristna för att de planterat mark vid gränsen.

Användningen av hamam Bad var ett måste i det dagliga livet i en islamisk stad, och Alhambra var inget undantag. På grund av sin närhet till moskén fyllde detta bad en viktig religiös funktion: att möjliggöra tvagning eller reningsritualer före bön.

Dess funktion var dock inte uteslutande religiös. Hammamet fungerade också som en plats för personlig hygien och var en viktig social mötesplats.

Dess användning reglerades av scheman, på morgonen för män och på eftermiddagen för kvinnor.

Inspirerade av romerska bad delade muslimska bad sin kammarlayout, även om de var mindre och drevs med ånga, till skillnad från romerska bad, som var nedsänkningsbad.

Badet bestod av fyra huvudutrymmen: ett vilorum eller omklädningsrum, ett kallt eller varmt rum, ett varmt rum och ett pannområde anslutet till det senare.

Det använda värmesystemet var hypokaust, ett underjordiskt värmesystem som värmde upp marken med hjälp av varmluft som genererades av en ugn och distribuerades genom en kammare under trottoaren.

Det nuvarande Parador de Turismo var ursprungligen San Francisco-klostret, byggt 1494 på platsen för ett gammalt Nasridpalats som enligt traditionen tillhörde en muslimsk prins.

Efter erövringen av Granada avstod de katolska monarkerna från detta utrymme för att grunda stadens första franciskanska kloster och uppfyllde därmed ett löfte som gavs till patriarken av Assisi år före erövringen.

Med tiden blev denna plats den första begravningsplatsen för de katolska monarkerna. En och en halv månad före sin död i Medina del Campo år 1504 lämnade drottning Isabella i sitt testamente sin önskan att bli begravd i detta kloster, klädd i en franciskansk dräkt. År 1516 begravdes kung Ferdinand bredvid den.

Båda förblev begravda där fram till 1521, då deras sonson, kejsar Karl V, beordrade att deras kvarlevor skulle överföras till det kungliga kapellet i Granada, där de nu vilar tillsammans med Johanna I av Kastilien, Filip den vackre och prins Miguel de Paz.

Idag är det möjligt att besöka denna första begravningsplats genom att gå in på Paradorens gårdsplan. Under en kupol av muqarnas bevaras de båda monarkernas ursprungliga gravstenar.

Sedan juni 1945 har denna byggnad inrymt Parador de San Francisco, ett högklassigt turistboende som ägs och drivs av den spanska staten.

Ordet "medina", som betyder "stad" på arabiska, syftade på den högsta delen av Sabika-kullen i Alhambra.

Denna medina var hem för intensiv daglig aktivitet, eftersom det var i området där de handelar och den befolkning som möjliggjorde livet för Nasridernas hov inom palatinstaden var koncentrerade.

Där producerades textilier, keramik, bröd, glas och till och med mynt. Förutom arbetarbostäder fanns det också viktiga offentliga byggnader som bad, moskéer, souker, cisterner, ugnar, silos och verkstäder.

För att denna miniatyrstad skulle fungera korrekt hade Alhambra sitt eget system för lagstiftning, administration och skatteuppbörd.

Idag finns endast få rester kvar av den ursprungliga Nasridiska medinan. Omvandlingen av området av kristna bosättare efter erövringen och därefter krutexplosionerna orsakade av Napoleons trupper under deras reträtt bidrog till dess försämring.

I mitten av 1900-talet genomfördes ett arkeologiskt program för rehabilitering och anpassning av detta område. Som ett resultat anlades även en anlagd gångväg längs en gammal medeltida gata, som idag ansluter till Generalife.

I den kungliga medinan, fäst vid den södra muren, finns resterna av det så kallade Abencerrajes palats, det kastilianiserade namnet på familjen Banu Sarray, en adlig släktlinje av nordafrikanskt ursprung som tillhörde Nasridernas hov.

De rester som kan ses idag är resultatet av utgrävningar som började på 1930-talet, eftersom platsen tidigare hade blivit svårt skadad, till stor del på grund av explosioner orsakade av Napoleons trupper under deras reträtt.

Tack vare dessa arkeologiska utgrävningar har det varit möjligt att bekräfta denna familjs betydelse vid Nasridernas hov, inte bara på grund av palatsets storlek utan också på grund av dess privilegierade läge: i den övre delen av medinan, mitt på Alhambras huvudsakliga stadsaxel.

Rättvisans port, känd på arabiska som Bab al-Sharia, är en av de fyra yttre portarna till den palatinska staden Alhambra. Som en yttre ingång tjänade den en viktig defensiv funktion, vilket framgår av dess dubbelböjda struktur och terrängens branta sluttning.

Dess konstruktion, integrerad i ett torn fäst vid den södra muren, tillskrivs Sultan Yusuf I år 1348.

Dörren har två spetsiga hästskobågar. Mellan dem finns ett utomhusområde, känt som en buhedera, från vilket det var möjligt att försvara ingången genom att kasta material från terrassen i händelse av attack.

Utöver sitt strategiska värde har denna port en stark symbolisk betydelse i det islamiska sammanhanget. Två dekorativa element sticker ut särskilt: handen och nyckeln.

Handen representerar islams fem pelare och symboliserar beskydd och gästfrihet. Nyckeln är för sin del en symbol för tro. Deras gemensamma närvaro skulle kunna tolkas som en allegori om andlig och jordisk kraft.

Enligt en populär legend kommer Alhambras fall... och med det världens undergång, om handen och nyckeln en dag berörs.

Dessa islamiska symboler står i kontrast till ett annat kristet tillägg: en gotisk skulptur av Jungfru Maria och barnet, ett verk av Ruberto Alemán, placerad i en nisch ovanför den inre valvet på order av de katolska monarkerna efter erövringen av Granada.

Puerta de los Carros motsvarar inte en ursprunglig öppning i Nasridmuren. Det öppnades mellan 1526 och 1536 med ett mycket specifikt funktionellt syfte: att ge tillgång till vagnar som transporterade material och pelare för byggandet av Karl V:s palats.

Idag fyller den här dörren fortfarande ett praktiskt syfte. Detta är en biljettfri gångentré till komplexet, vilket ger fri tillgång till Karl V:s palats och de museer som finns där.

Dessutom är det den enda porten som är öppen för behöriga fordon, inklusive gäster på hotell inom Alhambra-komplexet, taxibilar, specialtjänster, medicinsk personal och underhållsfordon.

Palatinstaden Alhambra var omgiven av en omfattande mur med fyra huvudportar utifrån. För att säkerställa sitt försvar hade dessa portar en karakteristisk böjd layout, vilket gjorde det svårt för potentiella angripare att avancera och underlättade bakhåll inifrån.

Sjuvåningsporten, som ligger i den södra muren, är en av dessa ingångar. Under Nasridernas tid var den känd som Bib al-Gudur eller ”Puerta de los Pozos”, på grund av den närliggande förekomsten av silos eller fängelsehålor, möjligen använt som fängelser.

Dess nuvarande namn kommer från den populära tron att det finns sju nivåer eller våningar under den. Även om endast två har dokumenterats har denna tro gett näring åt flera legender och berättelser, såsom Washington Irvings berättelse "Legenden om morens arv", som nämner en skatt gömd i tornets hemliga källare.

Traditionen säger att detta var den sista porten som användes av Boabdil och hans följe när de begav sig till Vega de Granada den 2 januari 1492 för att överlämna nycklarna till kungariket till de katolska monarkerna. Likaså var det genom denna port som de första kristna trupperna gick in utan motstånd.

Porten vi ser idag är en rekonstruktion, eftersom originalet till stor del förstördes av explosionen av Napoleons trupper under deras reträtt 1812.

Puerta del Vino var huvudingången till Alhambras medina. Dess konstruktion tillskrivs Sultan Muhammad III i början av 1300-talet, även om dess dörrar senare ombyggdes av Muhammad V.

Namnet "Vinporten" kommer inte från Nasridperioden, utan från den kristna eran, med början 1556, då invånare i Alhambra fick köpa vin skattefritt på denna plats.

Eftersom det är en inre port är dess layout rak och direkt, till skillnad från yttre portar som Rättviseporten eller Vapenporten, som utformades med en böjning för att förbättra försvaret.

Även om den inte tjänade primära försvarsfunktioner, hade den bänkar inuti för soldaterna som ansvarade för åtkomstkontrollen, samt ett rum på övervåningen för vakternas bostad och viloplatser.

Den västra fasaden, som vetter mot Alcazaba, var ingången. Ovanför hästskobågens överstycke finns symbolen för nyckeln, ett högtidligt emblem för välkomst och Nasriddynastin.

På den östra fasaden, som vetter mot Karl V:s palats, är bågens spandrels särskilt anmärkningsvärda, dekorerade med kakel gjorda med torrrepsteknik och erbjuder ett vackert exempel på spansk-muslimsk dekorativ konst.

Under Nasriddynastin låg Aljama-moskén eller Alhambras stora moské, byggd i början av 1300-talet av sultan Muhammad III, på den plats där kyrkan Santa María de la Alhambra nu ligger.

Efter erövringen av Granada den 2 januari 1492 välsignades moskén för kristen gudstjänst och den första mässan firades där. Genom beslut av de katolska monarkerna invigdes den under beskydd av Sankta Maria och det första ärkebiskopssätet etablerades där.

Vid slutet av 1500-talet var den gamla moskén i ett förfallet tillstånd, vilket ledde till att den rivdes och ett nytt kristet tempel byggdes, vilket färdigställdes 1618.

Det finns knappast några spår kvar av den islamiska byggnaden. Det viktigaste bevarade föremålet är en bronslampa med en epigrafisk inskription daterad 1305, som för närvarande finns på Nationalarkeologiska museet i Madrid. En replika av denna lampa kan ses på Alhambra-museet, i Karl V:s palats.

Kyrkan Santa María de la Alhambra har en enkel planlösning med ett enda skepp och tre sidokapell på varje sida. Inuti sticker huvudbilden ut: Jungfrun av Angustias, ett verk från 1700-talet av Torcuato Ruiz del Peral.

Denna bild, även känd som Jungfru Maria av Barmhärtigheten, är den enda som bärs i procession i Granada varje påsklördag, om vädret tillåter. Han gör det på en tron av stor skönhet som imiterar i präglat silver valven på den symboliska Patio de los Leones.

Som en kuriositet var den granadanska poeten Federico García Lorca medlem i detta brödraskap.

Före den nuvarande Parador de Turismo och österut finns resterna av ett medeltida garveri eller buffelfarm, en anläggning tillägnad behandling av hudar: rengöring, garvning och färgning. Detta var en vanlig aktivitet i hela al-Andalus.

Alhambra-garveriet är litet i jämförelse med liknande garverier i Nordafrika. Det måste dock beaktas att dess funktion uteslutande var avsedd att täcka Nasridernas hovs behov.

Den hade åtta små bassänger i olika storlekar, både rektangulära och cirkulära, där kalken och färgämnena som användes i lädergarvningsprocessen förvarades.

Denna verksamhet krävde rikligt med vatten, vilket var anledningen till att garveriet låg bredvid Acequia Real och därmed utnyttjade dess konstanta flöde. Dess existens är också en indikation på den stora mängden vatten som finns tillgängligt i detta område av Alhambra.

Vattentornet är en imponerande byggnad belägen i det sydvästra hörnet av Alhambra-muren, nära den nuvarande huvudentrén från biljettkontoret. Även om den tjänade defensiva funktioner, var dess viktigaste uppdrag att skydda ingången till Acequia Real, därav dess namn.

Bevattningsdiket nådde palatinstaden efter att ha korsat en akvedukt och gränsade till tornets norra sida för att förse hela Alhambra med vatten.

Tornet vi ser idag är resultatet av en grundlig rekonstruktion. Under Napoleons truppers reträtt 1812 skadades den allvarligt av krutexplosioner, och i mitten av 1900-talet var den nästan helt återställd.

Detta torn var viktigt, eftersom det tillät vatten – och därmed liv – att komma in i palatinstaden. Ursprungligen saknade Sabika Hill naturliga vattenkällor, vilket utgjorde en betydande utmaning för Nasriderna.

Av denna anledning beordrade Sultan Muhammad I ett stort vattenbyggnadsprojekt: byggandet av den så kallade Sultanens dike. Detta bevattningsdike fångar upp vatten från Darro-floden ungefär sex kilometer bort, på högre höjd, och utnyttjar sluttningen för att transportera vattnet med hjälp av gravitationen.

Infrastrukturen inkluderade en lagringsdamm, ett djurdrivet vattenhjul och en tegelkantad kanal – acequia – som rinner under jord genom berg och mynnar ut i den övre delen av Generalife.

För att övervinna den branta sluttningen mellan Cerro del Sol (Generalife) och Sabika Hill (Alhambra) byggde ingenjörer en akvedukt, ett viktigt projekt för att säkerställa vattenförsörjningen till hela det monumentala komplexet.